Brandkatastrofen i Lidköping 1960 – Gamla Rådhuset blev lågornas rov

Livlig politisk debatt om det skulle byggas upp igen

Lidköpingsbor som på morgonen den 11 februari knäppte på radion för att höra på nyheterna drabbades av en chock. Gamla Rådhuset stod i ljusan låga. Snabbt fylldes Nya Stadens torg av nyfikna, som med sorg i hjärtat bara kunde konstatera faktum.

Branden hade utbrutit mycket tidigt på morgonen och brandkåren hade varit snabb, tre minuter efter larmet var den på plats. Den förstärktes senare med släckningsmanskap från grannstäderna och som mest var 60 brandmän i full fart med slangar och stegar. Branden fick ett hastigt förlopp och snart var ett svart, vattenskadat skelett allt som återstod av Lidköpingsbornas ögonsten Reparationsarbeten hade pågått i rådhuset och trolig brandorsak var var en byggfläkt stått på och överhettats.

Journalister var tidigt på plats och kunde rapportera att rådhusets klocka hann att slå åtta, innan den stannade på 8.45 och att rättvisans gudinna, som tronade i naturlig storlek längst upp, störtade ner med ett brak klockan 10.07.

Redan innan ruinerna av rådhuset slutat ryka började Lidköpingsborna diskutera eldens förlopp och hur det skulle byggas upp igen. Brandchefen Leif Öhrberg fick påtalat för att det sprutats för lite vatten utvändigt, men försvarade sig med att branden rasat mest invändigt och att det var dit som släckningsarbetena koncentrerats. Det lät som en vettig förklaring och den accepterades.

Återuppbyggnaden av Gamla Rådhuset blev däremot något som debatterades länge i lokalpress, på arbetsplatser och i stadsfullmäktige. Blev det inte för dyrt? Var det inte ett monument över en utsugande överklass? Kunde det inte ersättas av en modern byggnad i betong? Gärna ett parkeringshus.

Stadsfullmäktige samlade redan på måndagskvällen efter branden för en principdiskussion. Så gott som alla var rörande ense om att rådhuset måste byggas upp. Landsantikvarien hade tillstyrkt och goda detaljritningar och foton fanns, liksom en brandförsäkring och kostnaden beräknades till ca 700 000 kronor. En ung, infödd Lidköpingsbo, röd, radikal och ny i fullmäktige hade dock en avvikande åsikt. Han uppmanade ledamöterna att göra sig fria från sina känslor och låta förnuftet råda. Rådhuset var visserligen en symbol för Lidköping men en förlegad sådan, som borde vila i frid. Den påminde om feodaltiden och om fattigdom och förtryck. Detta var djärva ord i klasskampens anda, men inte ens kommunisterna i i fullmäktige höll med, de harmades och kallade resonemanget historielöst och kulturfientligt.

En inflyttad skåning hade också kritiska synpunkter på en återuppbyggnad. Han sade: ”Ni Lidköpingsbor som har er härstamning här, om era förfäder kunde stiga upp ur sina gravar skulle de skrika ut en flammande protest mot det ni nu står i begrepp att göra.” Han blev dock tagen i örat av en annan kommunist, som sade att han aldrig ville passera torget om där inte stod ett rådhus. Han menade också, att om man inte gillade en tid så kunde man för den skull inte riva alla dess minnesmärken. Någon röstning förekom inte på detta möte men av de trettio i fullmäktige var det bara två som talade mot en återuppbyggnad.

Museimän och kulturprofiler skrev insändare och försvarade en återuppbyggnad men kritiska röster hördes också. En insändare skrev t ex: ”Förtryckaren Magnus Gabriel är död. Hans lustslott har brunnit. Våra förfäder har stupat under oket och piskan. Den epoken är slut. Bygg något nytt och pampigt, t ex ett varuhus i betong med servering”. Men sådana åsikter fick föga gehör och vid ordinarie möte i fullmäktige beslöts den 16 mars, utan votering, att bygga upp rådhuset och en byggnadskommitté tillsattes med order att arbeta skyndsamt.

En insamling för rådhuset ordnades också och den fick många stora och små bidrag och den 28 mars kom byggnadstillståndet från Länsarbetsnämnden. Och den 12 december 1961, ett år och tio månader efter branden kunde det ”nya” Gamla Rådhuset invigas. Det hade inte varit lätt att hitta lämpligt timmer och breda panelbräder och att hyvla och tjära 25000 takspån av ek, men till slut stod Lidköpingsbornas stolthet åter mitt på torget i sin gamla glans. En uppskattad nyhet var att ett klockspel med olika melodier nu installerats i tornet och kom att ljuda över torget.

En ny och het debatt kom dock till stånd när rådhuset skulle målas. Många ville ha kvar den gamla smutsgrå färgen, men färgprover visade att rådhuset tidigt hade varit falurött. Därför valde man att måla det i en den gamla färgen. Och den tycker nog alla Lidköpingsbor och turister om och alla anser i dag att det gamla lustslottet pryder sin plats och är en oumbärlig symbol för Lidköping, känd över hela Sverige. En modern betongklump hade säkerligen inte blivit lika omtyckt och beundrad. Sådana avskräckande och fula byggnader finns det alltför många av i andra städer.