Den förnäma adelsdamen, den mordmisstänkte lagmannen och deras rumlare till dotterson.
Införd i Aug 2002 i NLT
Förvånade och häpna Kållandsöbor kunde på 1850-talet skåda en märklig och ståtlig syn. Till häst, på väg till kyrkan eller till visit hos adliga grannar, kom där en grandios uppenbarelse, ridande i damsadel, klädd i gammaldags, purpurröd dräkt men med ny moderiktig, elegant hatt och med sin betjänt gående respektfullt på åtta stegs avstånd bakom sig. Det var änkenåden, lagmanskan Johanna Gustafva von Becker som skred fram; hon bodde under lång tid på Traneberg och hade varit gift med lagmannen Carl Johan von Becker. Han hade dock dött redan 1831 och efter några år som ensamstående på Traneberg hade hon sålt godset och inackorderat sig ståndsmässigt med betjänt och sällskapsdam, först på Vänsjö och sedan på Djurgården hos Torsten Rudenschöld. Senare flyttade hon till en liten lägenhet i handlande Schougs hus vid torget i Lidköping.
Efter lagmannen visade hon ingen hjärtesorg, utan snusade vid lämpliga tillfällen med sked ur gulddosa för att få ögonen att tåra sig och undvek noga alla samtal om ”salig Becker”, som hon kallade honom. Till det hade hon sina skäl.
En mördare?
Lagmannen von Becker var född på Traneberg 1775 och ansedd som en begåvad karl. Han var inte bara en god jurist utan också känd som en skicklig jordbrukare och författare. Svenska Akademien hade t o m belönat hans dikter med sin stora guldmedalj. Han och hustrun hade stora sällskapstalanger och de lär bägge ha varit svaga för goda kalas, fint umgänge, ståt och annat som hörde till denna världens goda; de behövde heller aldrig neka sig något.
Von Beckers svåger Carl Svante Ulfsparre ställde dock till besvär för lagmannen. Han brukade en utgård till Traneberg, Sutarebacken, men dök ofta upp och hävdade då alltid högljutt att han och hans hustru missgynnats vid arvsskiftet. Hårda ord fälldes många gånger, handgemäng förekom och plötsligt en dag 1812 var Ulfsparre försvunnen. Rykten om att han dödats spreds i bygden, men något lik hittades inte.
Men på sitt yttersta kallade lagmannen till sig kyrkoherden i Otterstad för att lätta sitt samvete och denne lär då ha fått del av en så hemsk hemlighet att han aldrig riktigt kunde glömma den.
Många år senare, 1875, fann man i en rishög i Tranebergs trädgård ett förmultnat skelett med en rostig slidkniv i sig. Utan tvivel hade till slut mordoffret Carl Ulfsparre hittats, men mordet blev ouppklarat. Ögonvittnen och gärningsman var sedan länge döda. Lagmannen som från första början misstänkts för att ha slagit ihjäl sin svåger är sannolikt den skyldige, indicierna tyder på det, men man lär aldrig få veta hur mordet gått till. Var det planerat eller kanske ett dråp i hastigt mod? Kriminalhistorien fick ytterligare ett gåtfullt fall.
Bortskämd dotterson.
Von Beckers hade bara ett barn som nådde giftasvuxen ålder, en dotter som hette Beata och hon gifte sig med sin släkting husarmajoren Johan Adam Karlström. Denne tillhörde den knapadliga ätten Karlström och var en slösare och lathund som parasiterade hos sina svärföräldrar på Traneberg. Paret fick bara en son, Karl Johan, som tidigt blev faderlös och kom att uppfostras av sin mormor, lagmanskan von Becker och hon skämde naturligtvis bort dottersonen alldeles förskräckligt. Det berättas att unge Karl en gång som julklapp hade fått ett fickur, en modernitet som då för tiden var både ovanlig och dyrbar. När hans mormor en gång ville ha honom att demonstrera sin dyrgrip på ett kalas så tvingades gossen skamset erkänna: ”Ho datt ur flika och geck i smuler.”
Med åren kom mycket att falla ur Kalles fickor, mormoderns pengar var snart slut och hustruns hemgift som han fått tillgång till, när han 1858 gifte sig med färgardottern Ida Björsell från Lidköping, smälte också hastigt bort.
Ett liv i sus och dus.
Karl Karlström köpte för sin hustrus pengar gården Löfåsa i Kinne Vedum och där levde han livets glada dagar. Det ena vräkiga kalaset avlöste det andra, ofta var han en generös värd men ännu oftare en krävande gäst och inte sällan åt och drack han då så att han kräktes. Detta generade honom inte nämnvärt utan han satte genast igång med att äta och supa på nytt. Lantbruket försummade han, men ansåg sig som en överlägsen hästkarl, som gärna skröt med att kunna rida in vrenskande unghästar. Och i vagn for han fram som ett jehu, alltid omgiven av cigarrök, klatschande med piskan och ständigt svärande.
Vid traktens höstmarknader saknades aldrig godsägare Karlström och till dem älskade han att åka fyrspann i full karriär och lät då gärna förlöparna trycka ned de grindar som stod hindrande i vägen för hans våldsamma framfart. En gång på en hästmarknad sålde han sina vagnshästar och köpte i stället andra, som han i sin tur sålde efter en stunds provkörning och pokulerande och sedan blev det ytterligare ett par hästbyten. Under hemfärden frågade sedan Karlström kusken vad han tyckte om de nya hästarna. Denne svarade då: ”Dem känner jag väl igen, det var de som vi körde hemifrån med i morse”.
Färgardottern Ida Björsell, som blivit adelsdam och godsägarfru, hade det ofta besvärligt i sitt äktenskap men då hennes man dog 37 år gammal, knäckt av sitt hårda liv, var hennes sorg säkert äkta. Karl Karlström var en slarver, en rumlare och skrodör men hade också sina goda sidor. Hans änka hade god tid att minnas dem; hon dog först 1926, nära 90 år gammal.