Gatunamn med historia – Stobéegatan

Karolinen Stobée flydde ur rysk fångenskap.

Införd i NLT 2001

Lorenz Christoffer Stobaeus föddes i Lund och utbildade sig där till lantmätare. När han var 23 år slöt han sig till svenska armén, eftersom Karl XII:s krig då hade tagit sin början. I armén kom Stobaeus främst att tjänstgöra som fortifikationsofficer, hans lantmätarutbildning kunde användas vid konstruktion av murar och befästningar. Han var med om att bygga Vaxholms fästning och han ansvarar för anläggandet av Viborgs fästning i Finland. Där fick han själv pröva kvalitén på sina murar, när tsar Peter anföll fästningen och Stobaeus ledde försvaret. Det gör han med sådan skicklighet att ryssarna får dra sig tillbaka och som ett tack från kungen blir han adlad, han byter namn till det lite förnämare Stobée. Han köper nu också godset Ågården i Råda socken.

Till S:t Petersburg.

Tsaren samlade emellertid nya trupper och går åter till anfall mot Viborg. Den här gången är övermakten för stor och Stobée tvingas efter ett hjältemodigt försvar att kapitulera. Hela garnisonen hade fått löfte om fritt avtåg men ryssarna sviker sitt löfte och Stobée förs till S:t Petersburg som krigsfånge. Där får han som byggnadskunnig hjälpa till med att anlägga de kejserliga trädgårdarna och hans fångenskap är ganska behaglig. Han har sin familj med sig och tsaren uppskattar honom och hans kunnande.

Efter en tid får Stobée erbjudande om att gå i rysk tjänst och bli generalmajor i den ryska armén. Detta erbjudande tillbakavisar han emellertid med förakt och Stobée drabbas därför av tsarens onåd. Hans familj skickas till Sverige, medan han själv förvisas till Archangelsk uppe vid Norra Ishavet, till en kallare och hårdare fångenskap.

Den djärva flykten.

I Archangelsk träffar Stobée många andra karoliner, som efter Poltava hamnat i rysk fångenskap. Svenskarna fick själva försörja sig så gott de kunde och mest lyckosam var den apotekare som startat en lönande öl- och brännvinstillverkning. Till hans servering kom många ryssar, ja själve guvernören var en ofta sedd gäst. Han hade då gärna med sig sin tama björn, som också lärt sig uppskatta det svenska ölet Till slut kunde björnen själv hitta till den svenska krogen och kom gärna dagligen för att dricka några stop.

Stobée hade i början av sin fångenskap med sin gåspenna raspat ned många epistlar hem till sin fru och också fått svar. Men plötsligt slutar breven från Sverige att komma och Stobée blir orolig och beslutar sig för att fly. Hans medfångar hjälper till att planera flykten, där den ölälskande björnen kommer att spela huvudrollen.

En dag, när björnen som vanligt kom för att dricka sitt öl, blandade karolinerna i brännvin och det fick så småningom avsedd verkan, björnen somnade, slogs ihjäl och bars ned i källaren. Guvernören letade efter den men antog att den rymt till skogs.

Efter en tid simulerade Stobée sjukdom, den svenske apotekaren förklarade att han led av en mycket smittosam sjukdom och tvingades snart till allas sorg att utfärda en dödsattest. Nu plockades björnliket fram, lades i en kista iförd Stobées peruk och hatt och en fruktansvärd stank avhöll ryssarna att närmare inspektera den döde. Guvernören gav order om en skyndsam begravning för att undvika en hotande pestepidemi och han och många andra ryssar hedrade den högtidliga jordfästningen med sin närvaro. Månget öga tårades när kistan med björnen under hedersbetygelser sänktes ned i graven.

Under själva begravningsakten passade Stobée på att, förklädd till gårdfarihandlare, fly ut ur stan och efter ett år och 200 mils vandring kom han hem till Sverige. Han hade då upplevt otaliga faror, många spännande äventyr och med hjälp av olika förklädnader gäckat sina fiender och lyckats undgå upptäckt.

Hemkomsten.

När Stobée 1715 efter en ritt i sporrsträck hoppade av sin häst på Ågården berättas det att han fann förklaringen till varför hans brev inte besvarats. En granne hade snappat upp breven och intalat friherrinnan Stobée att hennes man dött i rysk fångenskap. ”Änkan” och grannen stod just i begrepp att gifta sig då Stobée precis som i sagan dyker upp i precis rätt ögonblick; grannen tvingas iväg, förbannande sin otur men familjen Stobée är lyckligt återförenad.

Stobée blev med tiden generalmajor, fortifikationsdirektör och landshövding över Göteborgs- och Bohuslän. Den fasta punkten i hans tillvara var dock alltid Ågården och där dog han 1756, 80 år gammal. Många sörjde honom, han hade under sin livstid visat prov på tapperhet, rättrådighet och nit i rikets tjänst. En gata i Lidköping bär hans namn och bevarar därmed minnet av honom.

Han var den siste av sin ätt och hans vapensköld krossades därför som brukligt var över kistan vid begravningen. Änkan gifte sedan om sig med Axel Stiernsparre, som 1786 gjorde Ågården till fideikomiss med villkor att innehavaren av Ågården alltid skulle bära namnet Stiernsparre. Så var också länge fallet.