Införd i NLT o TSL April 2001
Tidaholm är en stad lite bortom allfarvägarna med bruks och industribakgrund; tändstickor tillverkas fortfarande, men den klassiska, hästdragna Tidaholmskärran på två hjul som en gång rullade runt hela Sverige är nu ett kärt minne blott. Likadant är det med de bilar som tillverkades i Tidaholm och som på 20-talet rattades av stolta åkare och brandmän.
Ett besök i Tidaholm av idag är dock väl värt att göra, staden är vacker och har en museiö med ett innehållsrikt och välordnat museum och en magnifik biblioteksbyggnad. Dessutom ligger landets enda litografiska museum i Tidaholm. Eldsjälen bakom denna litografiska satsning heter Karl-Åke Nyström, som också är en känd konstnär. Han har på ett kongenialt sätt illustrerat en nyutkommen diktsamling, som heter Med Tidaholmskärra mot dikten. Det är naturligtvis den rikskände Tidaholmspoeten Jan Mårtenson som skrivit dikterna.
Hemstaden i minnets förklarade ljus.
Både Nyström och Mårtenson är uppvuxna i Tidaholm och lider av obotlig nostalgi, de verkar fullt övertygade om att Tidaholm är det nav kring vilket universum kretsar. Mårtenson skriver t ex
Låt oss säga
att nästa istid var förbi
och att den första människan
fått syn på Tidaholm
Jag tror att hon skulle ha stannat
och blivit överraskad
av att alla flyttat,
men sedan tusentals år
känt hemlängtan.
I boken blandas gamla dikter med nyskrivna men ofta dyker det i dem upp en rad, på sin tid bekanta Tidaholmare, som de minnesgoda säkert kommer ihåg, t ex Fisk-Aron, Skit-Olle, Wasberg, inroparen, korghandlaren och tamburmajoren. Denne sistnämnde sopade i vardagslag gatorna som föraktad kommunalarbetare, men vid helgerna, som tamburmajor för Vulcans musikkår, växte han både i egen och andras uppfattning och kände att gatorna tillhörde honom.
Persongalleriet från Tidaholm är ingalunda unikt, ett liknande kunde säkert återfinnas i många svenska småstäder för ca 50 år sedan, men Mårtenson gör sina figurer allmängiltiga. Tidningssituationen i Skaraborg är ju speciell och i dikten Lokalredaktören ges en sann men elak bild av småstadens notisjägare:
Plikttroget rycker han ut
på sin tjänstecykel.
Han ställer in lådkameran
på tid och ögonblick.
Vid kommungränsen
upphör bilderna.
Idrott och politik.
Den unge Jan Mårtenson var sportfanatiker, han skriver med beundran om Kickon, en tydligen gudabenådad dribbler som kunde slå frisparkar direkt i mål och författaren återvänder gärna i dikter till Bläcka, han som missade öppet mål i det allsvenska kvalet 1945.
Den legendariske storlöparen Erik Backman, som lämnade en tänd cigarr vid start och segerglad fortsatte sin rökning efter målgång ägnas också ett verbalt idolporträtt, han hade faktiskt vunnit över Paavo Nurmi, den oslagbare.
Harry Persson hette den smått legendariske kommunisten i Tidaholm Han var påstridig och orädd och både förargade och gladde genom sin respektlöshet för överheten Han blev mycket omskriven och känd efter att under kriget ha arresterats som rysk spion. Hans beslagtagna, för polisen svårforcerade chiffer visade sig dock bara innehålla korrespondenspartier i schack. Tala om Västgötaklimax! Naturligtvis sitter han på hedersplats i diktens Tidaholmskärra.
Humor och vemod.
Mårtenson blandar humor med vemod. I en dikt ger han en känga åt de motalapolitiker som skott sig på kommunens bekostnad och rolig är också dikten med prosten G A Danells himlafärd; där får man en bild av småstaden ur fågelperspektiv och Nyströms Chagall-inspirerade illustration är kongenial.
I många dikter är Mårtenson samhällskritisk, han vässar sin penna mot sociala missförhållanden från förr och han kritiserar både gårdagens och dagens åldringsvård.
Mårtenson verkar ha haft goda förhållanden med sina morföräldrar och sin farmor, de utgör ofta bakgrund men tillägnas också många både kärleksfulla och vemodiga dikter; de tillhörde alla en unicabärande, numera utdöd arbetargeneration.
Biografen i Tidaholm hade den unge Jan Mårtenson som ständig gäst; det framgår av de stämningsfulla porträtt som han tecknar av Hollywoods stjärnor, t ex Humphrey Bogart, Gary Cooper och Greta Garbo. Deras mest berömda scener får han att flimra fram på diktens celluloidremsa.
Mårtenson är en infallsrik, humoristisk och tankeväckande poet med en härlig språkkänsla. Han skriver t ex att morgonen kränger av sig sitt trasiga livstycke, att snögubben återvänt till evigheten för att skryta med att han en kort tid varit Tidaholmare och att vi alla möts mellan BB och Norra Begravningskapellet i den tillfällighet som kallas liv.
Boken Med Tidaholmskärra mot dikten bör vara ett måste för alla med Tidaholm i sitt hjärta men även andra kan ha nöje av den. Det Tidaholm som nostalgiskt framkallas i ord och skickligt tecknas i bild speglar det gamla folkhemmet med alla dess fram – och inte minst baksidor.
Jan Mårtenson, text och K-Å Nyström, bild;
Med Tidaholmskärra mot dikten.
Carlssons Bokförlag