Var med redan under Lidköpingsidrottens barndom

Införd i Lidköpingsbygden December 2003

När den på sin tid kände löparen Fred Andersson kom till Lidköping 1893 annonserade han i lokaltidningen att de som hade en god ridhäst kunde få tävla med honom i en eller två timmars uthållighetstävling. Några resultat från denna tävling är inte kända, men intresset för idrott låg i tiden och omkring 1900 bildades en rad idrottsklubbar i Lidköping. Dessa lockade till sig många unga män som gärna ville pröva på att träna och tävla i olika grenar. En av dessa ynglingar hette Yngve Sundling, son till en svarvare på Meken och bosatt inne på gården vid Rohdin och Sundbecks järnhandel vid Skaragatan. Hans stora intresse kom att bli löpning.

Heimer – en friidrottsklubb

Yngve deltog i sin första tävling redan 1904, som femtonåring, och den blev så lyckosam att han då erövrade sitt första pris. Tävlingen, en terränglöpning, ägde rum på sannorna vid Vänersviksbäcken. Efter prisutdelningen upptäckte Yngve till sin förskräckelse att någon bytt ut hans nya fina överrock mot en gammal och trasig. Det var med en viss bävan han kom hem med den till sin mamma, men allt ovett som han väntat sig glömdes bort när han visade upp sin fina pokal. Både hans mamma och hans pappa blev imponerade och hade i fortsättningen inget emot hans idrottande.

Vilken klubb Sundling tävlade för från början är lite oklart, men när Einar Hjortén 1907 bildade Lidköpings Atlet- och Idrottsförening hittar vi Yngve bland medlemmarna. Denna förening upplöstes dock redan 1911 och klubbens löpare, hoppare och kastare gick då över antingen till det nybildade Lidköpings Idrottssällskap, LIS, eller till Heimer, som vid denna tid även hade friidrott på sitt program. Yngve Sundling blev heimare och vann många av sina största framgångar tävlande för denna klubb.

Föredömen och tränare

På hemmaplan kunde Sundling inspireras av lokala löpare, framför allt av Johan Särnqvist, Bagare-Johan, en duktig löpare som placerade sig vid flera nationella långlopp, t ex i Kungsbackaloppet. I Lidköping anordnades emellertid också omkring 1910 på gamla idrottsplatsen flera stora tävlingar och dit kom många av tidens stora stjärnor. Erik Lemming satte världsrekord i spjut och den berömde löparen och flerfaldige olympiamedaljören John Svanberg tävlade flitigt där. Svanberg inspirerade Yngve Sundling och han försökte efterlikna stjärnans långa steg i sin löpning. Det var kanske inte så lyckat för vid ett besök i Stockholm 1908 och träning för den berömde Ernie ”Gubben” Hjertberg lärde sig Sundling springa på ett annat, mer ekonomiskt sätt. Hjertberg var en auktoritet på sin tid, epokgörande med sitt enkla recept för all idrottsutövning, det löd: ”Gå på – lekande och lätt”! Det är också Hjertberg som ligger bakom den klassiska hejaramsan: ”Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör”!

När idrottsplatsen Framnäs började anläggas 1915 anlitades en känd banbyggare som hette A W Kreigsman, ingen i Lidköping kunde väl ana att han inom några år skulle bli berömd för att ha anlagt banorna på olympiastadion i Amsterdam och på White City Stadium i London. Han skapade också ett liniment, ”Krigarns liniment”, som använts av generationer svenska idrottsmän. Kreigsman var emellertid också duktig tränare och anlitades naturligtvis under sin vistelse i Lidköping till att ge tips åt stadens friidrottare.

Hård konkurrens

Yngve Sundling sprang sträckor från 1500 meter upp till 16.000 meter och hade planer att också springa maraton. Han verkar ha tränat ambitiöst, träningen bedrevs ofta på idrottsplatsen, men också ute i skogen och han sprang mycket på landsväg. Det berättas att han, åtföljd av en cyklande, vätskeförsedd följeslagare, som träning kunde springa från Framnäs till Läckö. Efter en kort välförtjänt kaffepaus där, var det sedan dags att vända tillbaka. Hans målmedvetna träning behövdes säkert för att han skulle kunna hävda sig i den hårda konkurrens som rådde på löparbanorna i Västergötland. En av Sundlings svåraste medtävlare var Vänersborgaren Bror Fock, olympiamedaljör och världsrekordhållare och naturligtvis svår att besegra. En yngre, naturbegåvad löpare var bohemen från Tidaholm, Erik Backman. Det var han som ofta kom till start med en tänd cigarr i munnen, lade den vid starten och fortsatte att röka den efter vunnet lopp. Trots ett föga asketiskt liv var han länge svensk rekordhållare och lyckades dessutom bli olympisk silvermedaljör.

Yngve Sundling var nära att kvalificera sig till OS i Stockholm 1912. Vid en uttagningstävling i Jönköping placerade han sig på fjärde plats på 1500 meter, slagen bl.a av den blivande världsrekordhållaren John Zander. Bara de tre bästa i loppet fick åka till OS; Sundling misslyckades alltså i uttagningen, men han kom ändå att bevista de olympiska tävlingarna i Stockholm. Beklagligt nog inte som aktiv men från åskådarläktarna kunde han njuta av de svenska idrottsframgångarna.

Framgång och motgång

I Västergötland anordnades under Sundlings aktiva tid många idrottstävlingar och han deltog med stor framgång i dem och kom ofta hem med medaljer och pokaler. Den prestation han satte främst var när han vann DM på 10 000 meter i Borås 1909. Loppet gick på landsväg och de två favoriterna växeldrog i hårt tempo och körde på så sätt sönder varandra och en utmattad Yngve Sundling kunde därför i slutskedet passera bägge och svimfärdig gå i mål som segrare. Han piggnade dock till efter att man hällt några hinkar vatten över honom och fick av arrangörerna ett särskilt hederspris för sin insats och för den goda tid han presterat trots den backiga banan.

Mot slutet av sin karriär hade Sundling 1924 tänkt att pröva på att springa marathon. Efter en intensiv träningsperiod åkte han upp till Karlsborg, där DM anordnades, för att springa de dryga fyra milen. Som en nymodighet hade arrangörerna bestämt att alla löpare skulle läkarundersökas före loppet. Yngve Sundling var i god kondition tack vare sin hårda träning men den unge regementsläkaren upptäckte till sin förskräckelse att Yngves vilopuls enligt hans erfarenhet var onaturligt låg. Läkaren, ung och utan större rutin och ovan vid elitidrottsmän, ansåg att den låga pulsen tydde på någon allvarlig, kanske livshotande, sjukdom och förbjöd därför start. En snopen och förbaskad Sundling fick därför ta tåget hem utan att ha tävlat. All svettig långdistansträning hade varit bortkastad.

Ledarinsats

Sundling var i flera år ordförande i Heimer och var den som tog initiativet till Heimers terräng 1924. Denna tävling anordnades sedan i mer än tjugo år men i med att den upphörde så slutade Heimer med friidrott. Terrängtävlingar var under Sundlings tävlingsår mycket populära, anordnades oftast på våren, samlade stora startfält och drog alltid mycket publik. Till premiären för Heimerterrängen hade stjärnan Erik Backman inbjudits för att ge glans åt tävlingen och han vann programenligt. Men det var ingen glad segrare som kom i mål på Framnäs. Backman tyckte att den tolv kilometer långa banan genom tåskets surhålor varit alldeles för lerig och oframkomlig och sparade inte på kraftuttrycken efter att gått i mål och fått drag i sin cigarr.

Yngve Sundling deltog i denna första Heimerterräng och gladde hemmapubliken genom att vinna oldboysklassen i god stil. Under några år på tjugotalet propagerade Heimer för att så många som möjligt skulle avlägga prov för idrottsmärket på Framnäs. Denna satsning på breddidrott blev lyckad och initiativtagaren Sundling kunde ett år belåtet konstatera att 24 märken i brons, ett i silver och två i guld erövrats.

Idrotten hade alltid en varm vän i Yngve Sundling, efter sin aktiva tid som löpare intresserade han sig för skidåkning och orientering och deltog med framgång i flera Lidköpingsmästerskap. När han inte tränade, tävlade eller motionerade skötte han med omsorg och intresse sitt arbete vid järnvägen och slutade där som stationsinspektor. Hans fru, Anna Sundling, drev länge Flora blomsteraffär på Mellbygatan och framför allt som pensionär hjälpte Yngve Sundling henne med att odla blommor i sina stora och vackra trädgårdsland vid Esplanaden. Deras son Gunnar övertog sedan blomsterhandeln och inspirerad av sin pappa blev även han en god idrottsman, han var en av de första Lidköpingsbor som åkte Vasaloppet.

På Lidköpings Idrottshistoriska museum finns en del av Yngve Sundlings priser, liksom foton och diverse tävlingsprogram och resultatlistor. Hans barn och barnbarn bevarar också medaljer, pokaler och minnen från ett framgångsrikt idrottsliv. Författaren av denna artikel ber att få tacka museet för värdefulla foton och tryckt material och Yngves efterlevande för muntliga upplysningar.