I Munkängen på Kinnekulle ligger en liten vacker träbyggnad inbäddad bland de höga lövträden. Den kallas Emilie Högqvists paviljong och har en gång stått vid Djurgårdsbrunnskanalen i Stockholm. I den kopplade den firade skådespelerskan av och där läste hon in de roller, som hon skulle gestalta på olika teatrar. Minst lika berömd som hon var som skådespelerska, blev hon som älskarinna åt kronprins Oscar. När hon dog 1846 såldes hennes ägodelar på auktion och paviljongen ropades in av baron Silversköld på Råbäck och den kom att hamna på Kinnekulle.

Emilie Högqvist var en känd och hyllad skådespelerska på sin tid men drabbades av lungsot och dog endast 34 år gammal. Hennes far var kammartjänare hos olika adelsmän och dottern fick tidigt börja dansa balett och reste senare Sverige runt som aktris i olika teatersällskap. Efter några år ledsnade hon på det och for till Paris för att utbilda sig och hennes röst, som dessförinnan varit något gäll och skrikig, hade efter det blivit modulerat och skolad. Samtida teaterkritiker tyckte att hon var mest till sin fördel i komedier, tunga tragedier hade hon svårt för. Hon gladde sin publik genom en medfödd varm och charmfull scenpersonlighet och agerade med fart och fläkt men ändå med intimitet.

Emilie var lång och smal, hade vacker hy och små fina drag, hennes hår var blont och hon var frikostig och glad och älskvärd mot alla. Hon kom att bli omåttligt populär och den mest firade skådespelerskan i Stockholm och därtill en av de mest betalda. Detta fick till följd att hon kunde inreda en elegant paradvåning vid Gustv Adolfs torg, där hon hade lysande mottagningar för tidens berömdheter. Hon klädde sig också efter det senaste parismodet och hennes moderna bahytter och dyrbara krinoliner efterapades av många societetsdamer.

Emilies skönhet gjorde att hon ivrigt uppvaktades av många förnäma herrar, vilket medförde att hon inte fick det allra bästa rykte. En av dem som bländades av hennes utseende och charm var kronprins Oscar. Under en tioårsperiod var han hennes älskare och Emilie födde då två söner med kungligt blod. Förhållandet var halvofficiellt och man tror i dag att att det låg djup och äkta kärlek och en brinnande passion bakom deras relation och inte bara erotiska drifter.

Kungen, Karl XIV, försökte stoppa förbindelsen och dölja den men med utan framgång, den var offentlig för hela Stockholm. Folkhumorn kallade hennes våning för Lusthuset och man tyckte synd om kronprinsessan Josefina, fembarnsmodern, som från slottet kunde se fönstren i Emilies våning och svartsjukt ana sig till det utsvävande liv som hennes man förde där.

Kungen skickade Emilie till Hamburg när det var dags att föda barnen, men hon återvände snart till huvudstaden och visade stolt upp sina söner, som hon skämtsamt kallade prinsarna av Lappland. Kronprinsen lämnade henne ett frikostigt apanage och bekostade uppfostran åt sina söner. De kom senare genom Oscars inflytande att anställas på Kungl Postverket men dog vid unga år.

Emilie drabbades tidigt av lungtuberkulos och fick därför allt svårare att uppträda på teaterscenerna. Kanske bidrog sjukdomen också till att kronprinsens känslor svalnade. Hon gjorde två resor till Italien för för att få luftombyte och söka bot, men det hjälpte inte. Hon dog 1846 i Turin, där hon också är begravd.

Efter Emilies död såldes hennes ägodelar på auktion. Den något skandalomsusade paviljongen ropades in för en ansenlig summa av baron Silversköld, misstanken om att intima möten ägt rum i den mellan kronprinsen och Emilie, gjorde den naturligtvis extra begärlig. Trots att Emilie aldrig satt sin fot på Kinnekulle står hennes paviljong där idag och lockar tusentals besökare dit. En film om hennes liv, med Georg Rydeberg och Signe Hasso i huvudrollerna, spelades in 1939, hade då stor framgång och gjorde hennes kärlekshistoria med den blivande kungen åter aktuell efter 100 år.

I Emilies eleganta salonger samlades Sveriges nobless och tidens ledande författare, bland dem August Blanche, Wilhelm von Braun, Lars Johan Hierta och då och då dök även Carl Jonas Love Almquist upp. Litteraturhistoriker har spekulerat i om den fria förbindelsens moraliska och praktiska överlägsenhet, som Almquist rekommenderar för Sara Videbeck och sergeanten Albert i romanen Det går an, har inspirerats av kärleksaffären mellan kronprinsen och Emilie. Detta skulle då i någon mån och mycket långsökt försvara placeringen av paviljongen på Kinnekulle. Men tyvärr för alla Lidköpingsbor håller inte den teorin. Almquists eget misslyckade och trista äktenskap ligger sannolikt bakom hyllningen av de fria förbindelserna mellan könen.

Uppgifter till artikeln är hämtade från Oscar Wieselgrens bok Emilie Högqvist, Ett livsöde samt från Wikipedia.