Fotvandrade också med sina elever till Kinnekulle

Införd i NLT September 2004

Albert Engströms föräldrar hade under stora försakelser hjälpt honom att ta studenten, efter den fick han lov att försörja sig själv. Studentlivet i Uppsala hägrade men först måste han skaffa pengar och hösten 1888 svarade han därför på en annons och fick på så sätt plats som informator i Mullsjö. Han skulle där läsa med två pojkar för att de skulle komma in på läroverket i Jönköping. Pojkarnas far, han hette Norström, var officer vid Vartofta kompani och Engström behandlades som en familjemedlem på det lantliga kaptensbostället Bosebygd. Han hade eget rum i en flygel, tillgång till ett välförsett bibliotek och ett lindrigt arbete. En av hans elever påstod senare i en intervju ”att några mer okunniga disciplar har sannolikt aldrig vunnit inträde i Jönköpings läroverk”. Men Engström var en omåttligt populär lärare, han spelade munspel, sjöng smålandsvisor, skämtade, ritade gubbar i tusch och målade akvareller. I sitt rum hade han dekorerat kakelugnen med djävlar, nakna fruntimmer, riddare och odjur men de skurades bort av en religiös gumma sedan Engström flyttat, trots att frun i huset gett order om att de skulle sparas.

Den knappa informatorslönen försökte Engström dryga ut genom att medarbeta i Smålands Allehanda; han blev en flitig lokalredaktör genom sina alster som han kallade Mullsjöbref och de var alltid undertecknade av signaturen ”Mulle”. I breven visar han sig redan vara en vaken iakttagare och god stilist, han vet att ta vara på dramatiken i bygden och han suger på folkliga repliker. Hembränning, Amerikafeber, travtävlingar och bondkomik varvas på ett sätt som skulle gå igen Engströms senare författarskap liksom i historierna och teckningarna i skämttidningen Strix. Men det är det som skrevs i Mullsjö som utgör Engströms litterära debut och anmärkningsvärt är, att han på kort tid lärt sig att återge den ålderdomliga, inte så lätta Mullsjödialekten i sina historier och dikter.

I Mullsjö trivdes Engström och hans arbetsgivare uppskattade honom, särskilt sedan hans elever klarat sina tentamina till läroverket och som belöning fick de tre företa en exkursion till fots till Kinnekulle. Den blivande akademiledamoten har berättat om färden i boken Läsebok för svenska folket och han hade också ett skisshäfte med sig. Det är tyvärr okänt men lär innehålla en hel del naturbilder och mänskliga krumelurer som röjer den blivande mästaren.

Försedda med sjuttio kronor i reskassa gav de tre sig iväg. De hade en ordentlig matsäck med sig med skinkor, korvar, fläskpannkakor och hembakt bröd och skulle övernatta i hölador och bara i nödfall i gästgivargårdar. Vädret var vackert, höskörden bärgad, sötbären mogna och i fjärran hägrade Kinnekulle i ett krikonblått dis.

I Falköpingstrakten uppenbarade sig plötsligt en sällsam figur, han kom som ett yrväder med fiolen under hakan, barfota, gråhårig och klädd i trasor och försvann snabbt bakom en vägkrök. Snart var han dock tillbaka, satte sig i diket bredvid Mullsjöborna och utbrast. – I bjur la på mat, pöjka! Och mat fick han i de tre dagar han följde med och det var inget fel på hans aptit. Inte heller på hans fantasi, han berättade de mest fantasifulla historier och spelade på sin fiol de vackraste melodier. Ibland talade han ett språk som ingen begrep, men förklarade då att det var månsing, knallarnas språk, som förstods över hela världen. Stolt förklarade han att han var luffare och att det gjorde honom rikare än de rika. Engström började betrakta honom som en sagofigur, beundrade hans attityd till livet och gjorde honom till ett slags vandrande riddare av den sorgliga skepnaden.

Riddaren skulle emellertid snart avslöja sitt rätta jag. Efter att alla fyra fått nattkvarter hos en bonde pekade luffaren på en gård och förklarade att där bodde en rik änkling med kistor fulla med pengar. Mitt i natten väcktes Albert Engström och han såg i mörkret en siluett mot himlen. Det var luffaren och han föreslog att de två gemensamt skulle göra inbrott hos den rike bonden. Engström som var spenslig och vig skulle via en stege krypa in genom ett fönster och sedan skulle de gemensamt dela bytet. Bilden av en romantisk luffare och ädel riddare försvann hastigt hos Engström och han skriver: ”Jag lät en fruktansvärd hemmalärd småländsk svordom susa ut över mina barnaläppar och bad honom dra så många mil in i helvete som det finns hår på hästar i sju kungariken”. Detta fick luffaren att hastigt dra sin väg, men först sedan han dyrt lovat att skära halsen både av informatorn och herrskapsynglen innan de hunnit fram till Hällekis. Och i raseri slet han av en stor körsbärsgren, full av frukt och tog den med sig, antagligen som frukost.

Engström och hans två lärjungar kom dock lyckligt hem till Mullsjö, många upplevelser rikare och vid höstterminens början är Albert Engström inskriven i Smålands nation i Uppsala. Där kåserade han många år senare om sin Kinnekulleexkursion och om sitt möte med denne luffare som han kallade en verklig bohem, en sann äventyrare och lyckoriddare på gott och ont. Han avslöjade då också att han och Erik Axel Karlfeldt under en fotvandring i Dalarna, på väg till Anders Zorn i Mora, inspirerats av Kinnekulleluffaren och gått barfota i två mil sjungande vilda lantliga sånger. De hade tänkt att imponera på Zorn, men av det blev intet; på grund av ömma fotsulor och såriga tår tvingades de haltande göra en snöplig entré i Mora med kängorna på och sångerna hade då för länge sedan tagit slut.