Sägen söker förklara varför drottning Kristina bröt med Magnus Gabriel

Under större delen av drottning Kristinas regering var Magnus Gabriel De la Gardie den mest lysande gestalten vid hovet. Hans bildning, språkkunskaper, utseende och hans mondäna sätt att klä sig och föra sig gjorde honom till drottningens favorit och han överhopades därför med ynnestbevis och erhöll slott, gods och gårdar som gåvor. Men 1653, ett år innan Kristinas abdikation, skedde en brytning mellan drottningen och Läckögreven och han förvisades från hovet. Orsaken till att han råkade i onåd har historikerna spekulerat om, men de har inte riktigt kunnat enas om en trovärdig förklaring.

För många svenskar verkade brytningen oförklarlig och rykten både vid hovet och ute på grevens gods försökte hitta en orsak. En lokal sägen från Västergötland vill ge följande anledning till att Magnus Gabriel De la Gardie råkade i onåd.

Den berättar, att när drottning Kristina sista gången skulle gästa greven på Läckö sökte hon på ditresan natthärbärge med hela sitt följe på Kållängens gästgivaregård i Husaby socken. När hästarna morgonen därpå spänts för, uppvaktningen suttit upp och alla vagnar lastats fortsattes färden. Efter någon stund fick drottningen från sin bekväma resvagn syn på en man som stod vid vägkanten och verkade underlig. Han var konstigt klädd och uppförde sig märkligt. En i drottningens uppvaktning kunde då tala om att mannen kallades ”Velige Petrus”. Hans sinnessjukdom var en följd av att greve Magnus med våld låtit hämta hans vackra trolovade till Läckö slott. Då drottningen hörde detta blev hon mycket arg och vid framkomsten förebrådde hon greven hans gärning. Men denne förnekade allt. Några tjänare skvallrade dock om att den vackra fången hade förts till slottet för länge sedan, men då flickan inte ville tillmötesgå grevens önskningar hade hon kastats ned i en mörk fånghåla.

Drottningen begärde då att få inspektera slottets fängelse och där fann hon den avmagrade flickan kedjad vid väggen. Räddningen kom dock för sent, fången var redan död och ”Velige Petrus”, som fått följa med till Läckö och ned i fängelset brast ut i hejdlös gråt när han, trots hennes skelettliknande skepnad, kände igen henne. Bredvid den döda låg en blå diamantring, som hon en gång fått av Petrus. Denne tog tårögd ringen med sig ned till sjön och speglade den länge i vattnet tills han av sorg och utmattning föll i och drunknade.

I vredesmod reste drottning Kristina omedelbart hem till Stockholm och från den dagen var Magnus Gabriel förbjuden att visa sig vid hovet. Hans försök att förklara sig ville Kristina inte lyssna till. Men samma natt som den abdikerade drottningen dog i Rom visade hon sig för greve De la Gardie. Hon sade då, att det som länge varit som en mur mellan dem, det var nu förlåtet. Greven blev då glad, men krävde ett synligt bevis för att han inte skulle tro att allt varit en dröm. Det fick han, när han vaknade låg nämligen ett av drottningens strumpeband i sängen bredvid honom.

Sägner kan ibland innehålla en kärna av sanning men det är tveksamt om denna från Läckö gör det. Liknande berättelser finns upptecknade från många länder och från olika tider och brukar kallas vandringssägner. Att greven föll i onåd är nog sägnens enda verklighetsanknytning och detta faktum har i folkfantasin vävts samman med en tragisk-romantisk, känd historia för att ge en rimlig förklaring till drottningens motvilja mot sin forna gunstling. Intressant är i vilket fall som helst att drottning Kristina och Magnus Gabriel gjorts till huvudpersoner i en folklig berättelse.

När kung Karl X Gustaf efterträtt Kristina togs Magnus Gabriel till nåder igen, han var ju gift med kungens syster och blev åter en central gestalt i rikets styrelse. Det var han sedan också under förmyndarregeringen för Karl XI, men då denne inledde sitt stora arbete med reduktionen, drabbades greven till Läckö hårt och han dog fattig efter att på nytt ha råkat ut för en regents onåd.