En häxprocess i Örslösa

Införd i Lidköpingsbygden 1997

Under 1600-talet drog häxprocesser som en andlig farsot fram över hela Sverige. Främst kvinnor torterades och brändes på bål på mycket lösa anklagelser och flera hundra fick sätta livet till på ett grymt sätt. Från Västergötland finns få exempel på trolldomshysterin, men processer förekom även här, t o m i nuvarande Lidköpings kommun.

Den 13 juli 1664 stod vid tinget Örslösa Jöran Svensson och hans hustru Marina från Uveredstorp anklagade för olika slags trolldom. Anklagelser vällde in från grannar, som under lång tid iakttagit märkliga händelser och beteenden hos makarna. Då de inte kunde finna naturliga förklaringar till allt, ansåg de att magi och trolldom måste vara med i spelet. Marinas mor hade varit en klok gumma och dottern hade ärvt en del klokskap och flera ramsor efter henne. Detta kunde vara både riskabelt och farligt, även om granarna gärna anlitade Marina vid enklare åkommor såsom tandvärk eller bensår. Marina kunde då bota med olika salvor eller genom de ramsor hon läste. Också hästar med tarmvred eller mask kurerade hon. Vid tinget fick hon läsa upp sina verser och de antecknades i protokollet. Ofta innehöll de helgonnamn och sådant var betänkligt och ogudaktigt det lutherska Sverige. Helgonen hade ju av reformationen avskaffats och alla helgonbilder förpassats till kyrkvindar eller sophögar. Att överhuvud använda ramsor mot olika åkommor kallades signeri och var en styggelse enligt prästerna och straffbart enligt lag. Marina erkände inför tinget att hon läst sina verser men bara för att hjälpa sina medmänniskor, aldrig i ond avsikt för att förgöra eller skada.

Gåsungar och smörlycka

Anders Månsson, en av grannarna, kunde dock berätta att en gång, när hans sugga bitit ihjäl Marinas fem gåsungar, så hade hon hotat Anders med att han skulle få femfalt igen. Och mycket riktigt. Anders bästa ko blev stånggalen och började mjölka blod. Marina förklarade, att hon intet viste om detta.

Grannar kunde också intyga att Jöran sålde mycket smör, trots att han bara hade tre kor. Detta berodde på att han hade god smörlycka, förklarade Jöran, grädden blev alltid till vackert smör i hans kärna. Byborna menade dock, att det inte kunde stå rätt till, han måste ha underjordiska krafter i sin tjänst.

Något mer än sina signerier erkände inte Marina och då klara bevis saknades mot Jöran och inga fler erkännande kunde pressas fram målet, så skickade tingsrätten handlingarna i målet till Göta Hovrätt i Jönköping. Bedömningen av brottets art var tydligen inte lätt och häradsrätten kände sig osäkert. Hovrätten tog också god tid på sig men efter en ordentlig prövning av målet skickade man tillbaka ärendet och krävde att ett nytt ting måtte hållas för att få fram tydligare bevis och säkrare fakta. Ny förhandling ägde också rum, denna gång i Tranum, i februari 1666.

Mjölkharar och vargar

I rätten framkom det nu bl a att en mängd vargar hade invaderat slätten 1660 och då bitit ihjäl flera kreatur, Jörans får hade de dock skonat.

– Varför? undrade många.

– Stod Jöran i förbund med mörksens makter?

Makarnas smörproduktion ventilerades även nu. Flera vittnen hade sett spår efter mjölkharar omkring Uveredstorp. Dessa harar var mytiska väsen, som kunde tjuvmjölka grannens kor och sedan spotta upp mjölken hos sin husbonde. Runt Jörans lagård hade setts stora hopar av harar, ”med långa, svarta öron som knifslidor”. Jöran värjde sig nu med att hans kor var av en dansk, högmjölkande ras och anledningen till hans stora smörframställning. Detta tillbakavisades av byborna och ansågs som ren lögn och en osannolik förklaring.

Tingsrätten ansåg sig emellertid nu ha underlag för en dom. Vittnena bedömdes tydligen som tillförlitliga och många händelser runt Uveredstorp som onaturliga och omöjliga att förklara med sunt förnuft; trolldom och magi måste ha använts. Och så var det ju Marinas ramsor, dem hade hon erkänt.

Jöran och Marina döms bägge till döden efter Guds lag. I svensk lag fanns nämligen inget straff för trolldom, men denna brist hade avhjälpts 1608 genom att man lagt Moseböckerna straff för häxeri till lagboken. Och där stadgades sannerligen ingen mildhet mot trollpackor. Tvärtom.

Hovrätten ingriper

Nu var dom avkunnad och trollpackeparet satt inom lås och bom på Läckö i väntan på bödeln och hans yxa. Enligt lag måste dock dödsdomar godkännas av hovrätten och i Jönköping var man inte lika full av vidskepelse och skrock som på Kålland. Hovrätten river därför upp domen och ger order om ytterligare en rättegång mot Jöran och Marina.

Denna kommer till stånd i Örslösa den 18 september 1666 och nu begrep Kållands häradsrätt att man fått bakläxa och man förstod signalerna från överheten. Ny dom skrivs och i den förklaras Jöran och Marina för oskyldiga i brist på bevis och rätten skriver att det alltid är ”bätter att fria en skyldig än fälla en oskyldig”. Av respekt för hovrätten vågar man tydligen inte mäta ut något straff utan ber ödmjukast om hjälp med detta. Ett juridiskt lappkast hade utförts.

Slutdomen

Den 17 oktober kommer den slutliga domen från Jönköping och då har Jöran och Marina våndats i halsjärn på Läckö slott sedan i februari. De har kastats mellan hopp och förtvivlan och dålig mat, fukt, kyla och skräck har plågat dem i månader. Vad som än stod i domen så måste den vara efterlängtad.

Vad har då hovrätten beslutat? Jo, livet får de behålla, men ett kännbart straff blir det. De skall bägge hudstrykas, d v s piskas vid tingsdörren i Örslösa och därefter offentligen göra avbön i kyrkan. Det skall också ordentligt inpräntas dem, att om de vidare sysslar, även med lindrig trolldom och signeri så skall straffet för dem skärpas, ”androm till warnagel”. Kyrkoherden i deras hemsocken får också uppdrag att undervisa dem i den rätta och sanna religionen för att de skall förstå ”hur stor syndh de begått hafwa och huru högheligen dhe hermed hafwa förtörnat Gudh”.

Hovrätten såg tydligen inte mellan fingrarna med trolldomsbrott och dess dom verkar för oss grym och brutal. Sannolikt ville man skrämma allmogen, men påpekas bör att straffet för Jöran och Marina var lindrigt för sin tid. I Dalarna tändes vid denna tid tjogtals häxbål, sedan stackars kvinnor lättvindigt dömts till döden av höga jurister, som inte genomskådat vidskepelsen bakom vittnesmålen.

Jöran och Marina räddade livet men drabbades av grannars avsky och av grym lagstiftning. Deras liv efter hudstrykning och avbön vet man inget om men ett är då säkert. Deras fortsatta tillvaro kunde aldrig bli trygg och normal, i stället väntade förakt, armod och ständig fruktan för nya anklagelser.

Målet mot Jöran och Marina innehåller flera av de tidstypiska anklagelsepunkterna för häxeri och trolldom, ofta orsakade av dålig grannsämja, missundsamhet, ovänskap och primitiv tro på övernaturliga krafter. Mycket av allt detta återkommer några år senare i ett annat trolldomsmål, det mot Olof Håkansson och Ingierd Olufs i Tranum. Nu tog dock häradsrätt och hovrätt anklagelserna på större allvar, sannolikt av rädsla för att häxtron skall sprida sig. Ingierd torteras på Läckö men då hon inte ens på sträckbänken erkänner, så blir hon friad.

Målet mot Ingierd Olufs har tidigare skildrats i Lidköpingsbygden 1986 och utförligare av Erik Holmström i boken Mellan bronssköld och JAS-plan (1996).