Livet på 1800-talets Kållandsö var ofta dramatiskt och tragiskt.

Införd i Sept 2002 i NLT

Den unge Johan Kindberg lämnade omkring 1780 sin hemstad Lidköping för att pröva lyckan i Göteborg. Där var konjunkturerna goda och affärslivet blomstrade, mycket tack vare krigen ute i Europa och snart hade den unge Lidköpingssonen genom flit och begåvning skapat sig en förmögenhet som mäklare och skeppsklarerare. Han deltog flitigt i de många societetsevenemangen och blev ofta sedd på olika teaterspektakel. Helst gick han på den Hallska teatern för där uppträdde den vackra franska dansösen Charlotte Vigoreux. Efter Kindbergs trägna uppvaktning svarade hon ja på hans frieri; bröllop firades, de unga flyttade in i en stor paradvåning och barnen anlände snart i ström.

Krigstider.

Ute i Europa härjade emellertid Napoleon och han hade beslutat att knäcka Storbritannien genom sitt kontinentalsystem. Detta innebar att inga länder tilläts importera engelska varor och på så sätt skulle örikets industri och handel drabbas hårt; Sverige tvingades också deltaga i handelsbojkotten. Snart började dock en omfattande smuggling av de eftertraktade engelska varorna och särskilt i Göteborg tjänade många affärsmän pengar på den illegala införseln; Kindberg var en av dem. Napoleon, som styrde så gott som hela Europa vid denna tid, ansåg det till slut nödvändigt att tvinga Sverige att förklara krig mot sin dittillsvarande bundsförvant, England. Detta skedde också, om än motvilligt.

Inte ett skott kom att avlossas i detta krig, men en brittisk örlogseskader kryssade i flera år utanför Göteborg och hade på order kunnat segla in och med några bredsidor förvandla hela staden till grus och aska. Och nere på kontinenten segrade de franska härarna och många trodde att Napoleon snart skulle invadera också Sverige. Krigsfaran för Göteborg bedömdes av alla som överhängande och Johan Kindberg beslöt därför att evakuera sin familj. Han fann då i sina gamla hemtrakter ett lämpligt herresäte, långt bortom all krigsfara och han köpte det utan längre betänketid. Det hette Senäte, låg ute på Kållandsö, och tack vare den nyöppnade Trollhätte kanal kunde Kindberg fortsätta sin affärsverksamhet från Lidköping. Hustru, barn, pigor och drängar gjorde honom sällskap till det nya hemmet och alla fann sig väl tillrätta.

Byggde nytt corps-de-logi.

Senäte herrgård låg förr norr om den nuvarande, nära Senäte kyrkoruin som då och då får besök av turister, detta tack vare vägvisningsskyltar vid vägen Ullersund – Läckö. Kindberg, som hade sett och gästat den göteborgska köpmannasocietetens eleganta anläggningar, fann dock det gamla Senäte för påvert och beslöt att bygga ett nytt stiligt corps-de-logi.

Enligt vad som berättas var det lagmanskan von Becker på Traneberg som, kanske inspirerad av Rosseaus tankar om naturens skönhet och välgörande inverkan på kropp och själ, valde platsen. Högt upp på en höjd anlades den nya herrgården, med terrasser och trappor, poppelskuggade gångar, prunkande rabatter, buskar och fruktträd. Och utsikten var magnifik över öar och holmar som simmade i fjärden och med ett töcknigt Kinnekulle i fjärran.

I sitt nya hem kom nu makarna Kindberg att ägna sig åt ett hektiskt och påkostat nöjesliv, det ena kalaset följde på det andra och gäster från när och fjärran kom och for i ständig ström. Det ryktades om att det främst var fru Kindberg som bjöd in till festligheterna. Hon älskade eleganta kläder, fashionabla fester, läckra menyer och ville ständigt se människor omkring sig, hennes teaterbakgrund och hennes fransyska uppfostran ansågs vara orsaken till detta.

Johan Kindberg var mer allvarlig, han var rödhårig, rätt liten och bar alltid omoderna kläder från Gustav III:s tid; han använde t o m peruk med stångpiska och knäbyxor med silkesstrumpor, aldrig ville han ta på sig sådana långbyxor som franska revolutionen gjort populära. Han ansågs ha hårda nypor i affärer och vara fordrande och sträng mot folk och fä. En dotter som blivit kär i en enkel arrendator tilläts visserligen gifta sig med honom och fick Jönslunda-Nolgården i Sunnersberg som generös hemgift, men Kindberg tålde henne sedan aldrig; han ansåg att hon inte gift sig ståndsmässigt.

En tragedi.

Kindbergs hade 1812 fått fem välartade och friska barn som alla trivdes gott på det nybyggda, vackra Senäte, de lekte tillsammans och skämdes bort av föräldrar, gäster och tjänstefolk. Men den 2 december inträffade den stora tragedi, som kom att förändra familjens liv för all framtid. De tre sönerna lekte och stojade i den nyfallna snön och åkte med sina kälkar nedför en brant backe och långt ut på Senätefjärdens is. Men isen var tunn och bara nattgammal; den brast och alla tre pojkarna, nio, åtta och sex år hamnade i vattnet och drunknade. Ingen hade hört deras förtvivlade rop på hjälp. En vecka senare begravdes de på kyrkogården vid Senäte kyrka och den glädjens jul som börjat förberedas i den nyuppförda herrgården blev nu i stället den djupa sorgens.

Johan Kindberg ansåg att hustrun genom sin tanklöshet låtit barnen leka på den osäkra isen och därför orsakat olyckan och han kunde aldrig förlåta henne. I fortsättningen var den äktenskapliga lyckan borta och makarna levde skilda åt till säng och säte. År 1826 såldes Senäte, där minnena av de omkomna sönerna ständigt spökade och Kindbergs flyttade till Lidköping.

En duglig hustru.

Kindbergs yngsta dotter Charlotta gifte sig på 1820-talet med den förmögne grosshandlanden Johan Petter Schoug i Lidköping; han som gett namn åt ett hus och en gård vid Nya Stadens Torg. I deras äktenskap föddes elva barn och hustrun hade i många år en ofattbar arbetsbörda; hon skulle föda och passa barn, se till tjänstefolket, leda och planera alla hushållsgöromål, ordna med trädgården och styra och ställa med de ständigt återkommande små och stora kalasen. Dessutom skulle hon behaga sin man.

Schoug hade den goda egenskapen att alltid uppskatta sin hustru. Han lär i sin ungdom friat till en rik och vacker änka men fått korgen. På sin ålderdom erkände han: ”Jag fikade efter skönheten men fick dugligheten”.

Charlotta Schoug hade, trots makens lovord som lätt kunde misstydas, ett vackert utseende men om hennes duglighet rådde det aldrig någonsin något tvivel och hon var uppskattad av alla. Hon tycks inte fått i arv något av den franska slarvighet och tanklöshet som hennes mor kanske orättvist blev beskylld för efter den tragiska drunkningsolyckan.