Hur det kom sig att Johan Henrik Fock bytte efternamn

En del männoskor hävdar bestämt att ansiktet är själens spegel och kanske är det så. Andra påstår att en persons namn på ett positivt sätt sätter sin prägel på hela karaktären och t o m på utseendet. Ibland är det tyvärr i stället så att ett namn av bäraren upplevs och känns likt en tvångströja, som ett obarmhärtigt öde klätt honom eller henne i. I så fall finns det bara en sak att göra, att byta namn. Om nu det är möjligt. Det var det lyckligtvis för Johan Henrik Fock som mer eller mindre frivilligt tvingades utvandra från Kinnekulle till England. Han förnamn var det inget fel på, men efternamnet väckte anstöt och munterhet i det nya hemlandet. Enligt gamla lexikons lite pryda och viktorianska förklaring är ordet ”fuck” på engelska ”det lägsta och tarfligaste folkliga verbet för könsumgänge”. Att Johan Henrik vid sin emigration bytte ut sitt famösa släktnamn kan man alltså lätt förstå. Han började i stället att kalla sig de Robeck efter familjens herrgård, Råbäck, på Kinnekulle.

Internationell

Johan Henrik Fock såg dagens ljus 1753 på gården Saleby vid foten av Ålleberg och kom att göra den för tidens adelsöner vanliga militära karriären. Han avancerade snabbt till ryttmästare vid Västgöta Kavalleriregemente men ledsnade på den fredliga trupptjänsten. Han gick i stället 1776 i fransk tjänst och kom att tillhöra det berömda regementet Royal Suèdois. Det var ett av den franske kungens livregementen och svenska adelsmän sökte sig gärna dit. Regementet hade stort anseende och granna uniformer och användes inte enbart till parader utan hade också stadgat rykte för heroisk krigsinsatser.

När en fransk frikår 1781 skulle skickas över till Nord-Amerika för att hjälpa amerikanarna i deras frihetskrig mot England anmälde sig till den 90 officerare från Royal Suèdois. Bland dessa Fock, som kom att tjänstgöra som adjutant i främsta stridslinjen. Fransmännen gjorde sig snart fruktade för djärva ritter och överraskande anfall och där krutröken stod tätast och de blanka vapnen drogs mest befann sig ofta Johan Henrik. Efter krigets slut fick han som belöning av franska staten en årlig pension på 1500 livres, en på den tiden inte föraktlig summa.

Efter sina transatlantiska äventyr återvände Fock till Sverige och utnämndes då till major vid sitt gamla regemente. En svensk karrär med final som överste och regementschef verkade ligga framför honom. Ödet, i hans fall i form av en störtad häst, ville dock annorlunda.

Mötet med rackaren

Landshövdingen och friherren Jakob Fock hade ärvt det vackra Råbäck och han tillbringade gärna sin tid där. Hans barn hade också kommit att älska Råbäck och gårdens lummiga omgivningar och den nyss hemkomne major Fock var inget undantag. Hans regemente övade ofta Eggby och därifrån var det bara ett par timmars ritt till Kinnekulle.

Major Fock hade en älsklingshäst, som kanske varit med honom i Nord-Amerika och den var stor, svart och mycket vacker. Under en skarp ritt från Eggby till Råbäck störtar hästen med brutet ben och måste avlivas. Den togs sedan om hand av traktens rackare. Majoren hade svårt att skiljas från sin trogna häst och dröjer sig länge kvar och hjälper rackaren med att forsla bort den. Rackaren var då för tiden en djupt föraktad person, bara bödeln stod lägre på samhällsstegen. Det tänkte inte Fock på och hans hjälpsamhet blev snart känd av hans officerskamrater. De tyckte att han burit sig dumt åt och förebrådde honom för att vara vän med en rackare. Förolämplingar slutade denna tid ofta med dueller och Fock tvingades utkämpa flera stycken för att inte förlora ansiktet och med sin krigsvana vann han alla. Ingen slutade dock med dödliga blessyrer. Men dueller var i lag förbjudna och major Fock tvingades begära avsked. Risken för fängelsestraff och landsförvisning var också stor

De Robeck

Med sina franska år i relativt färskt minne beslutar major Fock nu att på nytt pröva på en internationell karaktär. Denna gång reser han dock till England, där han snart av lätt förklarliga skäl överger det gamla familjenamnet och börjar kalla sig de Robeck. Och snart rider, naturligtvis i damsadel, en ung irländska in i hans liv och det blir bröllop. Hon hette Anne Fitz-Patrick och tillhörde en ansedd släkt. Hon förde också med sig i boet en stor hemgift och flera lantegendomar och äktenskapet medförde att major Fock nu kom att bli acklimatiserad engelsman. Hans namn introducerades bland den engelska adeln, barn och barnbarn föddes och en rad brittiska officerare kom att heta de Robeck. Släktbanden med Sverige och Råbäck upprätthölls dock länge och kontakterna var periodvis intensiva.

Sir John de Robeck

Släkten avhästades så småningom och gick i stället till sjöss. En av Första världskrigets mest berömda generaler bar namnet John de Robeck. Han var chef för den engelska Medelhavsflottan 1916 och ledde den misslyckade landstigningen vid Dardanellerna, som den dåvarande sjöministern Winston Churchill gett order om. Den landstigningen kom under 50 år att belasta Churchills goda namn och rykte. Men Sir John de Robeck ansågs efter kriget ha gjort en alltigenom gedigen insats och fick efter kriget som tack av parlamentet en gåva på 10 000 pund och upphöjdes av kungen till baronet.

På Stig Klingspors tid kom ibland medlemmar av släkten de Robeck till Råbäck för att se och beundra det svenska gods som en gång tillhört den landsflyktige Johan Henrik Fock