Blev också berömd för sina vackra och praktiska lantbruksbyggnader.

Införd i Juli 2002 i NLT

Någon har sagt att näst efter istiden, skiftena och Falu rödfärg så har arkitekten Charles Emil Löfvenskiöld betytt mest för det svenska landskapets utseende. Påståendet verkar inte helt taget ur luften. Det svenska jordbruket hade en mycket expansiv period omkring 1850 och många bönder och herremän byggde nytt och ersatte gamla omoderna ekonomibyggnader och bostadshus med nybyggen. Ritningarna var nästan alltid inspirerade av Löfvenskiöld, som för en eftervärld är mest känd för sin schweizerstil, en stil rik på sågade detaljer och med förstukvistar och verandor i s k snickarglädje. Detta var dock i dubbel mening utanverk för Löfvenskiöld, som i stället hellre betonade det funktionella i sina skapelser. Han ville i sina ekonomibyggnader underlätta både bondens, drängens, pigans och bondhustruns arbete och lindra deras ofta tunga arbete. Dessutom var han mån om att skapa en bättre miljö för alla djur och var naturligtvis också intresserad av att i tidens anda öka avkastningen i det svenska jordbruket.

Bakgrund.

Charles Emil Löfvenskiöld var född 1810 i en adlig miljö, men familjen kom1826 på obestånd och tvingades sälja sitt gods, Hassle-Säby, utanför Mariestad och bosätta sig på ett torp, Bergatorp, strax intill. Dessförinnan hade den unge Charles Emil fått en ståndsmässig uppfostran, undervisats av informatorer och tagit studenten vid 15 års ålder. Han skrevs sedan in vid Lunds Universitet utan bestämda studieplaner. Han intresserade sig emellertid för praktisk naturvetenskap, läste zoologi för den berömde Sven Nilsson och estetik för den lika kände C G Brunius.

Han umgicks också flitigt med släktingar i Skåne och kom där i kontakt med de nya idéerna inom lantbruket. Under hela sin Lundtid var han en flitig student, men trots detta tvingades han lämna universitetet utan examen. Sjukdom, en allvarlig form av mässling, drabbade honom och sviterna av den led han sedan av under hela sitt liv. Redan tidigare hade han varit sjuklig, en åkomma i sköldkörteln hade gjort att han stannat i växten, han blev aldrig mer än 146 cm lång och kom att kallas ”lilleherrn på Bergatorp”.

Charles Emil vände alltså hem till Bergatorp 1834 utan examen men med gedigna kunskaper i skilda ämnen. Familjen levde mycket tillbakadraget och pengar saknades ofta. Hans mor tvingades vända på både slantar och kläder och sonen måste därför i hemmet lära sig konsten att hushålla, både med pengar och annat. Han fick på så sätt prova på allmogens svåra levnadsvillkor och det glömde han aldrig.

Charles Emil ville bidra till familjens försörjning och inspirerad av Edvard Nonnen på Degeberg och Skaraborgs Hushållningssällskap började han nu sin egentliga gärning. Hans kunskaper från Lund, konstnärlig begåvning och ett brinnande intresse för djurskötsel och jordbruk gjorde att han försökte sig på att rita lantbruksbyggnader.

En nydanare.

Hans första ritning kom till 1836 och därefter skulle massor av väl genomtänkta alster skapas vid hans ritbord. Han verkar att ha varit en arbetsmyra, planschverk, tidskriftsartiklar och beställningsarbeten produceras på löpande band men ständigt förkovrar han sig, utvecklar sin konst och förbättrar sina ritningar. Ett fel hade han dock; han hade svårt att ta betalt för sina arbeten och hans ekonomi förblev alltid miserabel.

En av hans grundläggande principer var att natursten skulle användas i stället för timmer. Timmer kunde i stället säljas för att få pengar till de byggen som uppfördes med sten från de åkrar, där den ändå bröts. Tegeldekorerad gråsten kom att bli en signatur för Löfvenskiölds större byggnader. Hans vackra ladugårdar kan t ex beundras på gårdarna Ultuna och Wappa i Uppland och på Kavlås, Stora Dala, Råntorp och Börstorp i Skaraborg.

Löfvenskiöld strävade också att rita så att röta och fukt skulle hållas borta; han lade därför stor vikt vid en hög och vällagd grund, stora taksprång och god ventilation, särskilt i djurstallar. Kor och andra kreatur skulle ha ljus, han är frikostig med fönster och han har alltid i tankarna att alla djur skall trivas och må bra. Han hade t o m tankar på lösdrift.

En annan av hans principer var att allt arbete skulle underlättas. Bönder och drängar hade det tungt och slitsamt, därför borde man helst kunna köra med häst och vagn ända in i lada och loge, omlastningar skulle undvikas. Till Hellekis konstruerade han redan 1852 den första rälshängda vagnen över kornas foderbord och denna nyhet kom att bli epokgörande.

Naturligtvis kopierades hans ritningar och influenser från honom kan lätt spåras i många av tidens byggen. Löfvenskiöld arbetade hela sitt liv intensivt och noggranna och genomtänkta ritningar på svinstall, hönshus, dass, stall, ladugårdar, mejerier, fårhus, magasin och självfallet mangårdsbyggnader kom till efter otaliga timmars slit i fotogenlampans ljus..

Glädjande nog fick han till slut bevis på att han uppskattades, han erhöll medaljer från Lantbruksakademien och Hushållningssällskapet och tilldelades Vasaorden l865. Hans ritningar visades vid världsutställningarna i Philadelphia 1877 och i Paris 1878 och belönades med bronsmedaljer. Detta gladde honom men viktigare var nog att hans planschverk kom ut i nya upplagor och flitigt kom till användning i praktisk byggenskap.

Välgörande ändamål.

Under en period anklagades Löfvenskiöld för sin ”osvenska stil” och för att ha överdrivet det dekorativa i sina byggnader. De snirklade utsågningarna runt fönster, takutsprång och runt verandor, det som kallas snickarglädje upplevdes av ledande esteter som pråligt och otidsenligt. Den kritiken har dock numera tystnat och hans byggnadsstil upplevs i dag som omistlig och typisk svensk. Men Löfvenskiölds mest betydelsefulla insats i svensk arkitekturhistoria är, trots snickarglädjen, hans strävan efter enkelhet och funktion i de ekonomibyggnader som han skapade, en princip som sedan kom att bli vägledande.

Charles Emil Löfvenskiöld dog 1888 och i sitt testamente donerade han och släkten pengar till olika behjärtansvärda ändamål. På Bergatorp inrättades en hushållsskola och pengar skänktes till lasarettet i Mariestad och till veterinärinrättningen i Skara för att främja undervisningen i djurskydd. Även inom Hushållningssällskapet i Skaraborg och Lantbruksakademien skapades fonder för att användas ”till den vanliga människan som strävar efter att skapa en bättre tillvaro och ett bättre samhälle”. Det citatet ger en god bild av ”lilleherrn på Bergatorp” och av hans gärning. Tyvärr är Löfvenskiöld i dag bortglömd och inte ens under arkitekturåret 2001 blev han uppmärksammad. Nu har det i alla fall i någon mån skett.