Herdaminnen berättar om prästöden i Skara stift.
Varje stift med självaktning har sina herdaminnen .Dessa består helt enkelt av förteckningar över de präster som verkat i stiftet från första början fram till modern tid. Det blir en aktningsvärd period, i de flesta fall uppemot 1000 år. Tack vare dessa Sveriges herdaminnen träder seklers svenska prästerskap fram ur sin anonymitet och dessutom har många herdar fått ett kort omdöme, i de allra flesta fall berömmande.
Men alla präster har inte vandrat den breda vägen, varför man bland herdaminnena då och då hittar udda gestalter, som bör ha ställt till mycket bekymmer för sina vänner, sin familj, sin församling och sin biskop, ja i vissa fall för självaste ärkebiskopen. Det är dessa avvikande präster, dessa Gösta Berling-typer, som ibland kan göra läsningen av herdaminnena spännande och ge intressanta och avslöjande inblickar från en tid som flytt.
Skara stift har naturligtvis sitt herdaminne, det är skrivet av Johan Warholm, som var präst i Amnehärad. Han förtecknar med nit och omsorg alla stiftets präster fram till 1871 och är mån om att ge de allra flesta positiva eftermälen. Ibland har han dock svårt att bland sexuellt vidlyftiga och gravt alkoholiserade präster hitta något berömmande men då lindar han in sitt klander i bomull, men ändå så tunt, att den läsande inte behöver leta mellan raderna för att uppenbara sanningen.
Trolleri och alkohol.
Tragiska livsöden är det lätt att hitta i Warholms herdaminnen, Torsökomministern Clas Bahrs är långtifrån det värsta. Förr i tiden valde en församling sin kyrkoherde och i mänga fall blev det den tjänstgörande komministern som erhöll den högre befattningen. Så var det också meningen på Torsö 1721, men då spreds ett rykte om att komministern där, Clas Bahr, kunde trolla och detta utnyttjades av en medsökande. Clas Bahr fick inför biskopen erkänna, att han i Uppsala lärt sig enklare trollerinummer med kort, mynt och bollar. Detta ansågs föga passande för en präst, det var ju att förvända synen på folk och Clas Bahr fick inte tjänsten. Häxbränningarnas tid låg nära i tiden och man hade tydligen svårt att skilja ett oskyldigt sällskapsnöje från djävulstro. Warholm är också kritisk, han skriver om den trollkunnige komministern:
”Han var full av skämt och upptåg men led brist på prästerligt allvar”.
Icke sällan stöter man hos Warholm på präster med uppenbara alkoholproblem, många antagligen runda som ostar men sannolikt också med roquefortaktig färg i ansiktet. Brännvinstörsten var ju för några sekler sedan ett allvarligt samhällsproblem, som inte lämnade någon yrkeskategori i fred, men det var naturligtvis särskilt känsligt när självaste församlingsprästen tittade för djupt i glaset.
Warholm tassar, om han har minsta möjlighet i filttofflor runt problemet; om en känd dryckesbroder i Råda skriver han: ”Han var ingen nykterhetsvän” och en annan präst, känd för sina mässfall, får omdömet,” Han sökte tröst där tröst inte fanns att få.”
Stundom blandas i rättvisans namn klander med beröm och då kan det låta så här: ”Han var en glad sällskapsbroder, kanske alltför glad” eller ”lycklig tillfällighetsskald och ordensbroder, kanske tjänande Bacchus mer än Apollon”.
Ibland finns dock inget gott att skriva: ”Han var en oregerlig man och mindre ordentlig till sin levnad”. Detta kan ha gällt komministern i Finnerödja, som omkom under slädfärd 1793, beroende på, enligt herdaminnet, ”att han på senare år sällan var nykter”.
Inte sällan gick det brant utför med en ung präst, problemen hopade sig t ex för den unge husabysonen Johannes Aling, han blev av domkapitlet avsatt från sin tjänst på grund av fylleri, tog sedan värvning för att sluta som tiggare och sedan drunkna.
Kärleksliv.
Länge rådde seden att en nyutnämnd kyrkoherde skulle konservera änkan, som det kallades. Det innebar att den nye kyrkoherden blev tvungen att gifta sig med företrädarens änka, för att på så sätt bidraga till församlingens ekonomi, änkepensioner fanns det inte pengar till. Det säger sig självt, att detta system hade sina negativa, äktenskapliga verkningar; trettioåriga kyrkoherdar tvingades gå i brudstol med sextioårs änkor bara för att få en attraktiv tjänst.
Warholm har en del exempel på mindre lyckad kärlek och på präster som hoppat över skaklarna och hamnat i fel säng. ”Äktenskapet var tragiskt” kan han skriva, eller ”lyckligtvis var de barnlösa”.
Ibland blev det dramatiskt; vid komministerval i Holmestad anklagades en av de sökande för ”otidigt lägersmål”, sannolikt något slag av utomäktenskaplig förbindelse. Han blir befunnen skyldig och därmed går han miste om tjänsten.
I Hova blev komministern därstädes 1678 suspenderad på grund av lägersmål med sin kokerska, fick böta men gjorde sig två år senare skyldig till samma brott, fick böta på nytt men inför hotet att bli skolmästare i Hjo fann han för gott att gifta sig med kokerskan. Det hon hade, hade hon tydligen i sin gryta i Hova.
För att inte riskera att alltför tidigt bli omgift berättar herdaminnet om en prästfru, som lät gömma sin döde man i tre dagar för att på så sätt få rätt till ett extra nådeår i prästgården. Planen lyckades, kanske hade liket själv tänkt ut den. Den döde var nämligen enligt Warholm ,”kvick och skämtsam”.
F d Lidköpingslärare dömd till döden.
Herdaminnen är ofta en inkörsport till djupare personhistorisk forskning, tragiska och spännande livsöden rullas lätt upp. Stundom ordnar livet upp sig efter en ungdomssynd, så blev det för den unge kyrkoherdesonen från Råda, Andreas Rhodin. Han stack i Uppsala ihjäl en svärdfejargesäll, men lyckades ändå sluta sina dagar som kyrkoherde i Skövde.
Samma tur hade inte den unge Johan Lundberg, som tydligen rumlat om ordentligt i Uppsala, det berättades därifrån att han klippte silhuetter, spelade och tiggde sex dar i veckan. Hans examen räckte under dessa omständigheter bara till att bli lärarvikarie i Lidköpings skola. Att stå i katedern i stället för i prediksstolen var allmänt avskytt, man fick t o m som lärare räkna dubbla tjänsteår för den prästerliga karriären; eleverna var tydligen besvärliga.
De dubbla tjänsteåren bidrog kanske till att Lundberg till slut fick en komministertjänst i Larv, men hans Uppsalavanor hade tydligen satt sina spår. Han började förfalska riksgäldssedlar för att betala sina skulder och för att dryga ut den magra lönen. Sådant gick inte an, han döms 1811 av domkapitlet till avsättning från prästämbetet och av den världsliga rättvisan till döden.
Kanonduellen i Falbygden.
I slutet av 1700-talet verkade två präster i Falbygden. Den ene hade med tiden fått personliga problem, enligt Warholm var han ”en god umgängesbroder men ibland tämligen förfallen” Bägge hade varit fältpräster under Gustav III:s ryska krig och därifrån fått vissa krigiska vanor. Den förfallne hade av domkapitlet avstängts vid flera tillfällen och därvid öppet kritiserats och offentligt avhånats av sin kollega. Detta gick hans ära förnär, varför han på militärt sätt utmanar sin ämbetsbroder på duell. Den utmanade hade då enligt regeln rätt att välja vapen och det gjorde han. Han valde kanon. Den ene duellanten skulle stå på Mösseberg och den andre på Billingen och de skulle skjuta på varandra tills en av dem stupade.
Naturligtvis blev det inget av med duellen; den blev dock mycket omtalad och den utmanade fick självfallet skrattarna på sin sida. Warholm är dock inte riktigt nöjd med honom: ”Han var känd för sina kvicka och lustiga infall, vilka likväl förråda mycken brist på allvar och grannlagenhet”. Detta till trots lyckades han så småningom bli kyrkoherde.
Brasklapp i företalet.
Warholm hade på känn att en del av hans avslöjanden om stiftets präster skulle väcka anstöt men han försvarar sig i företalet mot detta. Han skriver, att han försökt att inte tala annat än gott om de döde och att han verkligen bemödat sig därom. En sentida läsare är böjd att ge honom rätt; redliga, fromma, nitiska och ansvarskännande präster passerar hans herdaminne i en aldrig sinande ström.
Dock, skriver han: ”Äreminnenas tid är förbi, här kan inte vara meningen att obehörigt upphöja ståndet” Han konstaterar i stället att prästen är ett barn av sin tid, visserligen på ett högre sedligt plan än andra, men att man i tider av råhet även kan träffa på andans män med tidens vanliga fel och defekter. Dessa bör då inte döljas utan tas fram för att tjäna som varningar och medverka till människors bättring.
En eftervärld är tacksam för Warholms försök att inte undanhålla beska sanningar om prästernas liv och leverne i Skara stift, har han censurerat så har han gjort det med mild hand. Hans herdaminnen har verkligen inte blivit helgonlegender utan skildringar av människor av kött och blod med de vanliga mänskliga svagheterna, de är viktiga för släktforskare men också värdefulla ur historisk, sociologisk och etnografisk synpunkt.