Men tacksam för lokala revymakare.

Införd i NLT Oktober 2002

Under åren mellan 1850 – 1900 var järnvägsbyggandet intensivt i Sverige. Så även i Skaraborg för år 1900 var hela länet genomkorsat av banor; många visserligen smalspåriga men järnvägar var de lika fullt. Örslösa, Tådene och Tun saknade dock järnväg och transporter med häst och vagn började även där kännas omodernt. Därför smiddes djärva planer på att bygga en bredspårig bana mellan Lidköping och Grästorp för att där få anslutning till den s k havrebanan till Uddevalla. Lokala godsägare och kommunalmän stödde projektet, spannmål, kalk, timmer, torvströ och passagerare skulle med god förtjänst forslas genom en rik och tätbefolkad bygd.

Aktier i det blivande järnvägsbygget bjöds ut men väckte föga intresse. Av projektet blev det bara en tumme, pengarna kom till slut snopet nog bara att räcka till att finansiera en tre mil lång, smalspårig bana mellan Lidköping och Tun. Aktieägarna i det nybildade bolaget startade trots motgången sitt blindtarmsbygge fulla av optimism och banan kunde 1908 invigas med pomp och ståt.

Person- och stationshistoria.

Om Tunbanans tillblivelse och mödosamma verksamhet har det i dagarna kommit ut en läsvärd och trevlig liten bok, full av nostalgi. Den är utgiven av Skara – Lundsbrunns Järnvägar och Skara Järnvägsmuseum, som alltså fortsätter sin kulturhistoriska gärning med att dokumentera gamla smalspåriga järnvägar. Åke Bergmer har berättat banans historia och Ingemar Landin har ur Åkes arkiv valt ut massor av tidstypiska och roliga bilder. Förteckningar och bilder på banans personal presenteras och foton på gamla lok, stationer och vagnar förekommer rikligt.

Ingemar Landin har i nutid försökt hitta Tunbanans lämningar, han kallar det en arkeologisk resa, och har upptäckt lastkajer, godsmagasin, rester av banvallen och att många av stationshusen ännu står kvar, om än kraftigt moderniserade. Många av dagens Lidköpingsbor beklagar säkert att Tunbanan inte förvandlades till cykelväg, men den tanken var aldrig aktuell vid nedläggningen 1938.

Revysketcher.

Lidköpings revmakare med ”Kovan” Sjölin i spetsen hade alltid i Tunbanan ett tacksamt ämne för sina kupletter och sketcher. Dråpliga episoder inträffade ofta, förseningar var mer vanliga än ovanliga och kontroll och kondition av den rullande materielen var eftersatt.

En ångvagn som hade svårt att hålla tidtabellen trafikerade med föga framgång banan och föraren och eldaren fick alltid fråga sig: ”Kommer vi hem i dag eller i morron och hur mycket matsäck ska vi ta med ?” Vid tiden för banans nedläggning fick man vid regn sitta med paraplyer uppspända i passagerarvagnarna och en resande fick en gång sin portmonnä genomdränkt av takdropp under det korta ögonblick då han skulle lösa biljett av konduktören.

Naturligtvis berättas i boken den klassiska historien om lokföraren som en trettondagsafton 1915 på Tuns station på eget bevåg försökte förlänga banan mot Grästorp. Problemet var bara det att räls saknades och efter att ha demolerat stoppbommen hamnade loket i diket vid landsvägen Tun – Täng. Via den interna järnvägstelegrafen fick lokföraren omedelbart besked om att han var avskedad och han lär då ha gått runt loket och fällt bittra tårar

Bara namnet Tunbanan lär till slut lockat till skratt och det var inte bara revyförfattare som tacksamt utnyttjade det; många roliga historier, sanna och osanna, berättades om tilldragelser på denna lilla järnvägsstump. Ingvar Kjörck har flera på sin repertoar.

Nedläggningen.

Under hela Tunjärnvägens trettioåriga historia hade den ekonomiska problem. Olika ägare trädde in, konkurser inträffade och lönsamheten blev aldrig vad man hade väntat. Till slut var det bara nedläggning som återstod och loket ”Friherre Carl Klingspor” fick pustande och rykande den stora äran att på nyårsafton 1938 dra det sista tåget.

Spåren revs sedan snart upp och få utom revyfolket sörjde Tunbanan. Kanske kunde den räddats om nedläggningen uppskjutits några år. Flygflottiljen F 7 i Såtenäs kom ju till 1939 och hade säkerligen haft behov av en järnväg för alla sina transporter. Och i dag hade kanske Tunbanan, elektrifierad och med normalspår gett Lidköpingsborna en snabb förbindelse med Göteborg över Grästorp- Herrljunga?

Åke Bergmer, Ingemar Landin: Tunbanan. Historien om Lidköping – Kållands Järnväg.

Förlag: Skara – Lundsbrunns Järnvägar. Skara Järnvägsmuseum. 50 sid.