Vänersjöfart – i går, i dag och i morgon

Vänerns Seglationsstyrelse 200 år

Införd i NLT 1999

Jubileer brukar ofta firas med att en jubileumskrift ges ut. Vänerns Seglationsstyrelse har glädjande nog också valt detta trevliga sätt att fira sina 200 år.Denna styrelse bildades nämligen den 14 mars 1799 i Kristinehamn. Då hade behovet sedan länge funnits att göra båttrafiken på Vänern tryggare och säkrare. Fyrar, sjömärken och sjökort hade dittills knappast funnits och haverier och drunkningsolyckor hade därför inträffat alltför ofta. 1799 är alltså ett viktigt årtal för sjösäkerheten i Vänern och i 200 år har nu Vänerns Seglationsstyrelse bedrivit sin verksamhet och det har många i dag skäl att vara tacksamma för.

Jubileumsboken omfattar ca 100 sidor, den är skriven av Per-Eric Ullberg Ornell och ligger i dagarna på bokhandelsdiskarna. Den är rik illustrerad med fotografier, oftast i färg och glädjande nog hittar man också i boken en helsidig färgreproduktion av en tavla målad av kaptenen och konstnären Jakob Ahlberg, föreställande hans eget legendariska fartyg EOS.

Självfallet väntar man sig av en jubileumsbok att den ska innehålla en god och smakrik portion historia och Per-Eric Ullberg Ornell gör inte läsaren besviken. I boken redogörs för de fomtida farleder där vikingar färdats, haverier på Vänern skildras dramatiskt och olika typer av vänerfarkoster seglar förbi från ekstockar och blockskutor över galeaser, slupar och skonerter till dagens lådliknande skyttlar.

Folktro och tradition på Vänern ägnas ett särskilt kapitel och flera sägner och folklivsberättelser återges. T ex den om jättekvinnan på Hinna och jätten i Dalsland som försökte bygga en bro mellan sig men som ständigt hindrades av sjörået som inte unnade dem att få varandra. Kvar som ett bevis på romansen står dock Hindens rev och Hjortens udde och minner om detta misslycade broprojekt. Men inget i boken sägs om Koffa, detta märkliga och speciella vänerväsen; det kunde faktiskt ha varit på sin plats.

Förtjänstfullt är att boken inte enbart sysslar med historia. Ett intressant kapitel ger god inblick i vad de anställda ombord på Seglationsstyrelsens eget fartyg Polstjärnan gör en vanlig dag. Per-Eric Ullberg Ornell har följt med Polstjärnan ut från Åmål och berättar om en arbetsdag till sjöss. Han intervjuar också besättningen om deras olika sysslor och uppgifter ombord och detta är ett bra sätt att lära läsaren vad Seglationsstyrelsens anställda, ofta under svåra yttre förhållanden, gör för sjösäkerheten, miljön och för att underlätta segaltionen för sjöfarare av olika slag och nationaliteter.

Författaren berättar i ett annat avsnitt att Vänersjöfarten redan utnyttjar de centraleuropeiska kanalsystemen och då har möjlighet att transportera gods från hamn till hamn utan omlastning. Från Vargön till Duisburg i Tyskland går t ex ferrolegeringar per båt. Flera sådana transporter är planerade och detta kan då få till följd att Vänerområdet knyts närmare de stora industricentra på kontinenten. Laster av trä, massa och papper med lämpliga returfrakter skulle kunna bli ekonomiskt betydelsefulla, ge fler jobb och öka företagsamheten runt Vänern. Förhoppningar om denna ökande Vänersjöfart går igen i hela boken och en läsare smittas lätt av de optimistiska tongångarna. Kanske finns Vänern kvar som en än viktigare transportled om 200 år?

Mörka moln finns dock; slussarna i Trollhättan måste byggas ut och en statlig smygsubvention av järnvägstrafiken måste upphöra. Detta påpekas i intervjuer med bl a ordföranden i Vänerns Seglationsstyrelse, Arne Frisinger och med landshövdingen i Värmland, Ingemar Eliasson. De framhåller också att båttransporter är fördelaktiga både rent ekonomiskt men också miljömässigt. De är visserligen bägge parter i målet men läsaren läsaren är villig att hålla med dem.

I boken finns faktarutor med återkommande mellanrum och där kan kalenderbitare få svar på det mesta, t ex om vattenstånd, hamnar, fyrar, haverier och lotsar och lotsningar; ja det mesta värt statistik finns noggrant och överskådligt redovisat. Det är ett bra grepp av författaren att samla ihop alla sådana uppgifter på ett ställe, han undviker på så sätt att tynga texten med tröttande siffror.

När Seglationsstyrelsen fyllde 150 år skrevs det också en jubileumsbok. Den kom ut, några år försenad, 1956 och författare var Benjamin Liedholm. Jämför man den nya jubileumsboken med Liedholms så är den nya mer lättläst, den har vackrare layout och en mer journalistisk uppläggning. Den innehåller dessutom massor av fotografier i färg, särskilt bör framållas fotografierna tagna av Ruth Andersson, de är ofta små mästerverk; enbart de kan vara ett skäl att gå och köpa boken.

Liedholms bok är tjockare (250sid) och innehåller mer av traditionell historik och kan på grund av detta vara en bättre källa för historiker och specialister på Vänersjöfart. Per-Eric Ullberg Ornells bok kan dock med fördel placeras bredvid i bokhyllan, den är ett utmärkt komplement och ger bra och mer modern kunskap om problem och glädjeämnen beträffande fraktfart på Vänern.

Redaktionskommittén bestående av Lars Eléhn, Jan Källsson och Arne Frisinger verkar ha lagt ned både arbete och intresse för att kunna ge ut boken och är värda ett stort tack för detta. Det gäller i än högre grad Per Eric Ullberg Ornell, som på ett korrekt och lättflytande språk skildrat sjöfarten på Vänern såväl i forntid som i nutid och som glädjande nog också ger den en framtid.