Resare-Bengt på äventyr
Införd i Lidköpingsbygden 1996
Magnus Gabriel De la Gardie är den av stormaktstidens gestalter som är mest känd i Lidköping. Det är inte att undra på han är ju Nya Stadens grundare och gjorde dessutom stora insatser inom skilda områden. Det finns dock flera betydande 1600-talsfigurer med anknytning till Lidköping, en av dem är Bengt Bengtsson Oxenstierna. Hans far var friherre till Lindholmen på Kålland och sonen kom att kallas Resare-Bengt på grund av sina omfattande färder till främmande länder. Han besökte bl.a. Turkiet, Persien och Egypten och bör ha varit den förste svensk som drack kaffe. Efter Resare-Bengts ritningar uppfördes det badhus på Lindholmen, som kom att bli ett av Nordeuropas förnämsta; där kunde man njuta av de romerska bad som Bengt Oxenstierna lärt sig uppskatta i Orienten.
Den som gör en resa har alltid något att berätta, säger ordstävet. Talar det sant, så kan få haft så mycket att berätta som Bengt Oxenstierna. Han besökte inte bara en rad exotiska länder, han var dessutom sjörövare i Medelhavet. officer i persiska armén och han upplevde äventyr som han inte ens i sin vildaste fantasi kunde drömt om. Tyvärr är den ”dagbok”, som han efter sin hemkomst skrev om sina färder inte bevarad, utan de fakta man har om hans resor härstammar från den likpredikan, som tidens mångordiga stil hölls av en kyrkoherde Laurelius. Denne har dock haft tillgång till dagboken och det borgar för trovärdigheten i hans uppgifter.
Bengts far var friherre till Lindholmen och ligger begravd i Strö kyrka. Lindholmen övertogs sedan av Bengts bror Gabriel, medan Bengt Oxenstierna blev friherre till Söderbo gård, numera Mariedals slott. Ova lilla kyrka har ännu förvar en praktfull silverkalk skänkt av herr Bengt. Om Bengts barndom är föga känt men han föddes 1591 och var från födelsen faderlös, hans mor fick ta hand om hans uppfostran och hon fick hjälp av olika informatorer. Familjen ägde flera stora gods och enligt tidens sed drog man från gård till gård och stannade kvar så länge förråden räckte. På Lindholmen bör alltså Bengt ha tillbringat många och långa perioder av sin barndom.
Tyskland, Italien och Palestina
Enligt dåtida uppfostringsideal skulle adelsynglingars utbildning avslutas med en kortare universitetsvistelse och en studieresa till kontinenten. I detta var Bengt Oxenstierna inte originell. 1608 drog han och hans äldre bror till Akademien i Rostock. Där stannade de i flera år och Bengt passade på att jämsides med studierna göra långa resor i Polen och i Tyskland. Säkert skaffade han sig då nyttiga lärdomar inför sina framtida, längre och farligare färder. Man bör ha klart för sig att det denna tid var förenat med stora risker att turista Europa, skojare och rövare lurade, sjukdomar härjade, härbärgen var av enklaste slag och dagsmarscherna på hästryggen kändes säkert där bak. Trots dessa prövningar får herr Bengt tydligen blodad tand, han trotsar alla faror och likt en fågelunge företar han allt längre utflykter för att pröva sina vingar.
Efter tre färder, huvudsakligen Tyskland, ställer herr Bengt 1612 kosan till Italien och besöker bl.a. Venedig, Florens, Bologna och Neapel. Eftersom han är språkbegåvad passar han på att lära sig italienska och nya språk lär han sig även i fortsättningen med lätthet. Efter ett år i Italien vill han röra på sig, det är det heliga landet som lockar; 22 år gammal seglar han från Neapel till Jaffa och beger sig därifrån till Jerusalem, Tabors berg, Jordanien och till andra platser kända från Bibeln. Från Palestina hade han sedan tänkt fortsätta vidare in Asien men råkade i rövarehänder och illa sargad forslades han på ett turkiskt skepp till Cypern. Där dog hans följeslagare och svårt medtagen anlände herr Bengt, tack vare en barmhärtig samarit i gestalt av en holländsk köpman, till Venedig, utblottad men levande.
Mot öster
Hans blessyrer läktes snabbt och det palestinska missödet verkar inte ha avskräckt honom; 1614 tar han tjänst hos storhertigen av Florens för att på hans slavrodda galärer kämpa mot de turkiska sjörövare som kapade kristna skepp. Under ett år for herr Bengt kors och tvärs runt Medelhavet, utkämpade många heta strider och återvände med rikt byte till Italien. Där stannade han en tid men snart hägrade nya länder och nya resor.
Det är nu Österlandet som lockar, den förra resan åt det hållet hade ju avbrutits lite snöpligt, och han beger sig nu till Konstantinopel, som han valt till språngbräda för hoppet österut. Staden, som länge tjänstgjort som själva porten till Orienten, måste ha gjort ett överväldigande intryck på den unge svensken, 3000 kyrkor, många badhus, otaliga moskéer och en sagolik österländsk prakt mötte honom. Han tar god tid på sig att bese staden och hinner också med lektioner i persiska och turkiska. Snart är han dock åter på väg, sannolikt följde han med en turkisk handelskaravan och till sällskap hade han några svenska tjänare, ensam var det inte värt att resa. Färden går österut över klassisk mark, minnesmärken från lydisk, grekisk, persisk och romersk tid skymtar förbi. Men Persien hägrar och efter 100 dagsmarscher kommer han fram till Bagdad, kalifernas och sagornas stad.
Man kan här passa på att fråga vad det var som drev herr Bengt att resa; i ständig livsfara och med ständiga penningbekymmer kommer han allt längre bort från fäderneslandet. Några brev från Bengt till hans syster finns bevarande och de handlar mest om ekonomi. Hur skall hon nå honom med värdeförsändelser? Han tvingas sätta sig i skuld i Aleppo och Venedig och han får vända på slantarna vart han än kommer. Någon lyxturist är han sannerligen inte, det som drev honom att resa måste ha varit en kombination av äventyrslust och nyfikenhet, fast en god nypa dumdristighet verkar också ha funnits med.
I tjänst hos schahen
I Bagdad kunde herr Bengt beundra de höga minareterna, de beslöjade kvinnorna, de folkfyllda basarerna, de praktfulla badhusen och han besöker kanske också ett värdshus för att dricka kaffe. Denna dryck, ”Islams vin”, har andra resenärer från denna tid beskrivit som: ”illaluktande men hälsosam, ty den dämpar köttets lust”. Rimligen bör herr Bengt ha varit den förste svensk som smakade kaffe, denna dryck som skulle bli en svensk nationaldryck.
Efter en tid i kalifens stad drar herr Bengt vidare, målet är Isfahan, Persiens huvudstad, han vill se och träffa schahen, den berömde Abbas I. Ackompagnerad av karavanklockors entoniga klang höll Resare-Bengt sitt intåg i Isfahan, han är naturligtvis den förste svensken där Staden hade vid denna tid en lysande period med 600000 inv, 162 moskéer och 273 badhus, dadelodlingar fruktträdgårdar ett myllrande folkliv och mäktiga stadsmurar. Hit drogs perser, kurder, araber beduiner, judar, turkmener och andra för att driva handel och karavaner kom och gick vid alla dygnets timmar Herr Bengt tog in på ett värdshus men kunde inte träffa schahen; denne ledde ett fälttåg mot turkarna. Raskt beslöt då Bengt sig för att söka upp honom. Det lyckades och den unge svensken blir mottagen i audiens och får anställning som officer i den persiska armén. Kriget varade i fyra månader och herr Bengt tycks ha visat tapperhet och kommit på god fot med schahen. Det berättas att Abbas I vid ett tillfälle, sedan de återvänt till Isfahan, tog med Bengt till sin trädgård för att visa något värdefullt. Det var en buske omgiven av ett guldstaket och schahen berömde växtens oöverträffade egenskaper. Herr Bengt hade dock svårt att hålla sig för skratt när han såg busken, det var en helt vanlig enebuske. Schahen lär ha blivit mycket imponerad när han fick veta att den växte i varenda skogsbacke i Sverige.
Kriget mot turkarna slutade på ett för perserna lyckosamt sätt och det blev dags att fira segern med ett triumftåg genom Isfahan. I det deltog 1200 ryttare som red med fiendehuvuden spetsade på lansar och flera tusen fotsoldater som marscherade med turkiska öron band runt halsen. Man vågar nog gissa att herr Bengt deltog i tåget, förhoppningsvis dock utan blodiga troféer.
Hemåt
Efter det persiska äventyret fortsatte herr Bengt sin resa, han styrde kosan mot Indien, som var hans drömmars mål. Han drabbades dock efter 50 hårda dagsmarscher av sjukdom och tvingades återvända till Isfahan. Där tillfriskriar han snart men Indien får han stryka ur resekatalogen; i stället ger han sig av norrut, mot Kaspiska havet. Därifrån börjar han sin hemresa och åter passerar han många av de orter, vilkas namn trängs alla matthandlares priskuranter; Täbriz, Hamadan, Saruk, Isfahan och Senna. Direkt hem reser han naturligtvis inte, Resare-Bengt lärde sig aldrig att uppskatta genvägar, han tog hellre en senväg, denna gång över Egypten.
En samtida till herr Bengt uppfattade pyramiderna som ”barbariska monument av barbari och skryt, en alltför stor munsbit för tidens tand att sluka”. Enligt likpredikan skall Bengt besökt Kairo och Alexandria och även gjort en avstickare till pyramiderna. Han är den förste svensk som ser dem, men hans intryck av dem vet man tyvärr inget om.
Från Egypten tar Bengt ett fartyg till Venedig och dit kom han 1619, hans vallfarts- och vandringsår lider mot slutet, kanske har han fått hemlängtan. Stark var den i så fall inte, för raka vägen är det naturligtvis inte fråga om, i stället tar han en så stor omväg som tänkas kan. Från Venedig reste han över Madrid, Paris, London och Amsterdam för att i augusti 1620 åter trampa svensk jord.
I svensk tjänst
I Sverige regerade nu Gustav II Adolf och denne tog genast herr Bengt i sin tjänst, utnämnde honom till kammarherre och skickade honom 1621 i ett diplomatiskt uppdrag till Venedig, ingen kunde väl ha varit lämpligare. Herr Bengt blir senare en av kungens förtrogna, utnämns till överstestallmästare och till generalguvernör i de svenska besittningarna Livland och Ingermanland. Han skickades också som diplomat till Paris för att utverka pengar och soldater till kriget Tyskland. Efter kungens död gifte sig herr Bengt med Margareta Brahe, brudklänningen hade skänkts av änkedrottningen och bröllopet varade i dagarna tre. De nygifta begav sig sedan till Dorpat och Riga och där stannade herr Bengt till sin död 1643. Han gjorde sig känd som en duglig och rättskaffens styresman som effektivt utförde sina åligganden till regeringens belåtenhet.
Man vet att Resare-Bengt underhöll den trängre vänkretsen med sina upplevelser och äventyr men han skrev också en ”dagbok” om sina resor. Den kom dock aldrig till trycket och originalet är i dag spårlöst borta. Detta måste man verkligen beklaga. Varför gav då aldrig Resare-Bengt ut sin berättelse bokform? Ja, man kan gissa att han, som tämligen omgående efter hemkomsten blev en av rikets herrar, inte ansåg det passande att berätta om sina sällsamma upplevelser. Kanske var han också rädd att inte bli trodd, risken måste ha varit uppenbar. Hans äventyr som sjörövare i Medelhavet, som kamelryttare i öknen och hans berättelser om Orientens sagolika palats, Egyptens pyramider och basarernas folkliv kunde verka alltför fantastiska. Inte heller hans berättelse om dansande dervischer, indiska ormtjusare, hesa böneutropare och slavauktioner med negrer, tatarer, kalmucker och andra exotiska folkslag kunde ha tett sig trovärdiga. Herr Bengts store föregångare, Marco Polo hade blivit betraktad som storljugare och offentligt avhånats som lögnare när han berättade om sina äventyr i Kina. Kanske var herr Bengt rädd att drabbas av liknande öde.
Badhuset på Lindholmen
Ett minnesmärke från Resare-Bengts färder fanns dock länge bevarat, nämligen hans brors, Gabriel Bengtsson Oxenstierna, badhus på Lindholmen. Det har utan minsta tvivel uppförts efter ritningar och beskrivningar, som han fått från sin vittfarne bror; säkert har denne också under sina resor besökt de orientaliska badhusen med romerska anor och lärt sig uppskatta dem. På Kålland uppfördes därför norra Europas elegantaste badhus. Linné som 1746 besökte Kålland har berättat vad som fanns kvar. Golven glänste av svart och vit marmor med konstfulla inläggningar, taken var försedda med eleganta valv och konstfärdiga stuckarbeten och väggarna pryddes av mosaikarbeten. Badet uppvärmdes utifrån och värmen leddes på ett sinnrikt sätt till de olika badavdelningarna.
Tyvärr är nu alla spår av badhuset borta, länge kunde man dock plocka marmorskärvor och kakelstycken där badhuset stått. Fragment är det alltså som Resare-Bengt lämnat efter sig, av sina färder, av sina äventyr och av sitt sinnrikt konstruerade badhus. Dessa fragment är dock tillräckliga för att låta oss ana konturerna av en märklig man med ett fängslande levnadsöde.