Införd i NLT 1992
Flera familjer i den svenska historien kommer ursprungligen från Pyreneernas sluttningar. Det gäller främst ätten Bernadotte, men också släkten De la Gardie, vars mest kände medlem torde vara herren till Läckö, Magnus Gabriel.
Släkten De la Gardie härstammar från departementet Aude, närmare bestämt från staden Caunes, men där finns inga minnen bevarade. Det är faktiskt tveksamt om det ens har funnits en släktgård med namnet La Gardie och det ståtliga släktträd, tryfferat med fina anor, som Jakob De la Gardie lät beställa är förfalskat. Det vet man i dag. Släkten draperade sig alltså i lånta fjädrar, men familjens historiska insatser förlåter väl detta, anor och härstamning rycker vi idag på axlarna åt.
Jean Baptiste Bernadotte föddes i staden Pau, i departementet Béarn, där också den franske kungen Henrik av Navarra såg dagens ljus. Slottet i Pau minner om kung Henrik, men staden finns också ett Bernadottemuseum, som naturligt nog besöks mest av svenskar och faktiskt också är värt ett besök. Det ligger i det hus i vilket den svenske tronföljaren föddes och där han bodde fram till 17 års ålder, då han blev faderlös och tvingades bli sin egen lyckas smed och den sysslan skötte han skickligt. En rad målningar, porträtt, brev och föremål i museet visar detta.
Jerneväg blir Villa Giacomina
Karl XIV Johan, som Jean Baptiste kom att kallas, var ofta Lidköping på väg till eller från broderlandet Norge eller i samband med militära övningar på Axvall Vid dessa tillfällen gästade han gärna sin vän, greve Piper på Villa Giacomina.
Denne greve var ryttmästare, överstekammarjunkare och herre till Stola, Mariedal och Jerneväg. Han var mycket berest och hade gästat de flesta av Europas tongivande länder av vilka framför allt Italien gjort intryck på honom. Han hade sannolikt besökt Pompeji, där klassisk kultur, den blå Neapelbukten och Vesuvius kägla imponerat på honom. Väl hemkommen blev han hovman och gifte sig med den vackra Jaquette du Rietz. Han slog sig ned i Västergötland och övertog släktgodset. Konstnärligt intresserad och klassiskt bildad som han var, ville han gärna ägna sig åt byggenskap. Men både Stola och Mariedal var färdiga byggnadsverk och greven insåg det förmätna och klåfingriga i att förändra dem. Däremot kunde den mindre och enklare lantgården Jerneväg med fördel byggas om.
När greven såg utsikten från Jerneväg måste han ha slagits av likheten med det klassiska Italien. Här hade han i Kinnekulle och Kinneviken såväl Vesuvius och Neapelbukten svensk version, det behövdes bara en villa i romersk stil för att åstadkomma än större överensstämmelse. Byggnadsarbetena kom igång och i stället för den lilla lantgården växte nu fram en villa rustica i antik stil. Greveparet Piper kom sedan att tillbringa många lyckliga sommardagar på sitt lanliga Tusculum. Familjen växer, fem barn föds och släkt och vänner gästar ofta Jerneväg. Då drabbas familjen plötsligt av en stor olycka. Jaquette Piper dör hastigt 1816. Greven är otröstlig och för att hedra hustruns minne låter han 1819 Jerneväg byta namn till Villa Giacomina. Giacomina är den italienska namnformen för Jaquette och namnförändringen förstärkte också villans klassiska stil och karaktär.
Kungabesök
Karl Johan kom ofta som gäst till greve Piper; ofta med stort följe. Ibland sov han över, länge stod en stor säng på övervåningen, kallad kungasängen. Oftast stannade han dock bara för att äta, han var tyvärr tvungen att hasta vidare. Med sin kontinentala bakgrund förstod annars kungen att uppskatta och njuta av detta stycke Italien i Skaraborg.
Av en händelse finns en ögonvittnesskildring av hur ett kungabesök kunde gå till på Villa Giacomina. Det är Gunnar Wennerbergs bror, Brynolf, som har berättat om hur han fick följa med sin far prosten till en kungamiddag som greve Piper gav för kungen. Många av traktens grevar och baroner var bjudna och satt till bords med den uppvaktande staben. Man åt på den servis som Piper ärvt av Claes Julius Ekeblad och som denne fått av Ludvig XVI av Frankrike. Den var av finaste Sévresporslin och bestod av över 300 delar. Den lille Brynolf fick naturligtvis inte delta i måltiden, men uppflugen på prostkuskens axlar kunde han tjuvkika in i matsalen, där det förnäma sällskapet lät sig väl smaka av de många läckra rätterna. Maten lagades i en köksflygel enligt tidens sed, matos och grytslammer fick inte störa de ätande, fat och terriner bars sedan av livréklädda betjänter på en stenlagd gång till huvudbyggnaden. Denna gång ligger fortfarande kvar.
Kungen satt naturligtvis i högsätet och förda hela tiden en livlig konversation på franska. Han lärde sig aldrig att behärska svenska språket. Kungen beskrivs som mörk och sydländsk med krulligt hår; örnnäsa och liten haka. Ögonen flög blixtsnabbt åt alla håll och han gestikulerade ivrigt. Pannan var bakåtlutande och hög liksom den guldsmidda uniformskragen som dolde halsen. Majestätet drack flitigt av de goda vinerna och åt lika fort som han konverserade. De övriga gästerna hade svårt att hinna med det kungliga tempot, men gjorde så gott de förmådde. När kungen ätit färdigt bröts taffeln och alla lämnade snabbt bordet.
Då kungen skulle fara sin väg, han hade tydligen bråttom, hade greve Piper placerat ut karlar med muskedunder längs allén från Villa Giacomina till stora vägen. De skulle salutera majestätet på ett värdigt sätt, när han gav sig iväg i sitt fyrspända ekipage. Det h4a höll dock på att sluta med förskräckelse, hästarna blev skrämda och råkade i halvt sken. Kungen tappade dock aldrig fattningen eller balansen, oberörd av farten, de fina vinerna och skotten tog han, stående i vagnen, med den trekantiga hatten i handen, emot saluten och folkets hyllningar.
Den obegravda grevinnan
Karl XIV Johan kom att göra greve Piper en gentjänst. När Jaquette Piper dött ville greven inte begrava henne utan lät balsamera henne och förvara kistan på Mariedal Han ville inte skiljas från hustrun och hans önskan var, att de skulle begravas samtidigt. Åtminstone delvis för att lättare få sin vilja igenom och få ha hustrun hos sig, lät greven donera pengar till en skola i trakten av Villa Giacomina och till ett lasarett i Lundsbrunn. När länsstyrelsen i Mariestad och biskopen i Skara försöker förmå greven att låta grevinnan vila i vigd jord, beviljas greven av Kungl Maj:t anstånd med detta. Karl XIV Johan hade agerat och dragit i de rätta tåtarna för att hjälpa sin vän och värd. Det delikata problemet löstes senare på ett elegant sätt. Biskopen fick invigs en privat gravkammare på Mariedal och där stod grevinnans kista i 47 år. Greveparet begravdes sedan, efter grevens död, samtidigt i familjegraven på Ängsö i Västmanland.
Donationen i Lundsbrunn fungerar fortfarande, Piperska lasarettet står kvar och den 2 augusti vart femte år högtidlig-hålls där minnet av Jaquette Piper av en mängd människor med biskop och landshövding i spetsen. Allt enligt greve Pipers önskan.