Öltillverkning var Lidköpings första industri.
Införd i Juni 2002 i NLT
I ”Göteborgs Tidningar” kunde man 1798 läsa att auktion skulle hållas i Lidköping på fastigheter belägna i hörnet av Nya Stadens torg och västra hamnen. På tomterna fanns utöver bostadshus och spannmålsmagasin, också brännpannor, brygghus och källare i sten. Sannolikt har där sedan länge i större skala framställts alkoholhaltiga drycker av olika slag. Om den nye ägaren vid sekelskiftet fortsatte med öltillverkning är lite oklart men 1826 finns en Carl Johan Pripp med familj skriven på fastigheten. Han hade flyttat in från Göteborg, där hans bror hade startat ett bryggeri och från 1829 finns det dokumenterat att även Carl Johan utöver sin övriga handelsverksamhet också tillverkade öl och svagdricka.
Bayerskt öl.
Lidköping hade i början av 1800-talet inte mer än drygt 1000 invånare och därför måste ett bryggeri naturligtvis drivas i liten skala. Pripp hade i alla fall ett tiotal anställda och hans verksamhet kan därför gott kallas småindustri. Två av hans söner kom att bli bryggmästare sedan de praktiserat och lärt yrket hos fadern.
Att tillverka öl var inte alltid en dans på rosor, Pripp drabbades ofta av motgångar, spannmålspriser gick upp, magasin brann och öl surnade. Efter en brand på 1860 – talet verkar han ha ledsnat och en ny bryggare tar över hans mälteriarbetare, buteljsköljerskor och tappare. Han heter Jonas Sandwall och kommer från Mariestad med nya metoder och idéer. Hittills hade mest tillverkats överjäst s k svensköl, men Sandwall hade praktiserat på det kända bryggeriet Spatenbräu i Munchen och där lärt sig göra bayerskt, underjäst öl. Sina kunskaper tillämpar han i Lidköping och den nya aktiebolagslagen gör att han kan ombilda Lidköpings Bryggeri till ett aktiebolag.
Med friska bolagspengar bygger han nya lokaler i tegel och börjar jäsa bayerskt öl i stor skala. Han verkar dock ha förbisett att öl kräver kylda källare för att inte surna. Närmare 7000 kannor blev därför 1867 odrickbara, varför en ny iskällare och stort isupplag måste byggas. Ett annat alternativ, nämligen att göra Läckö slott till ölkällare hade dessförinnan förkastats.
Trassliga affärer.
Dåliga tider följdes av goda, 1871 var bryggeriet nära konkurs men något år senare fick aktieägarna 20 procent i utdelning, bryggmästaren belönades med guldur och kontoristen med fickur. Med enveten optimism försökte Lidköpings Bryggeri följa med sin tid för att fortleva, ny mäskmaskin inköptes, elbelysning installerades och en ångmaskin beställdes från LMV. Man började också tillverka svagdricka och kolsyrade läskedrycker, som gjorde stor lycka, inte minst på beväringsmötena på Axevalla hed, där dock öl hade en än större åtgång.
Konkurrens fanns dock, inte minst från Mariestads Bryggeri, som var känt för sina goda drycker och när bryggeriet i Lidköping på nytt stod finför en ekonomisk kris och 1885 är konkursfärdigt så dyker Mariestadsbor upp och lyckas köpa aktiemajoriteten.
En ny bryggmästare anställs, han heter Haldan Nilson – Dag och kommer att för lång tid sätta sin prägel på Lidköpings bryggerihistoria. Han grundar snart tillsammans med en kompanjon ett eget bryggeri, kallat Örnen, och när nästa kris som ett brev på posten drabbar Lidköpings Bryggeri 1904, så passar de på att skaffa sig aktiemajoritet i det. Det dröjer sedan inte länge innan Örnen slås samman med Lidköpings Bryggeri, som får leva vidare medan Örnen förvandlas till hotell.
Storbryggerierna tar över.
Efter Första världskriget ökade Lidköpings befolkning, lönerna gick upp och efterfrågan på bryggeriprodukter steg. Nu grundades Nordpolens vattenfabrik, som dock bara tilläts göra kolsyrade drycker och Nya Bryggeriet med läskedryckstillverkning och svagdricka som specialitet. Sedan länge fanns också Lefwanders Bryggeri i Gamla Staden, känt för sin goda svagdricka.
Tidigt hade Lidköpingsbryggeriernas produkter sänts med järnväg till tätorter runtomkring och levererats med trehjulig cykel eller häst och vagn vid stadsbornas dörrar; konkurrensen var hård om Lidköpingsbornas törst. Med bilismens intåg kunde sedan ett finmaskigt distributionsnät organiseras över hela landsbygden och inget hörn var för avlägset för att inte skramlet från bryggarbilar skulle höras dit. Ölutkörare var ett yrke med klang.
Bryggeriernas småskalighet kom att ligga näringen i fatet och omkring 1970 tar de stora bryggerierna över, de små köps upp ock läggs ned. Så skedde även i Lidköping där den sista flaskan lämnade Lidköpings Bryggeri i februari 1973. Då var redan Nordpolen nedlagt, medan Lefwanders höll ut till 1980 och Nya Bryggeriet upphörde först år 2000.
Märkligt nog var det Pripps AB som köpte och lade ned Lidköpings Bryggeri, det bryggeri som 1829 grundats av Carl Johan Pripp. Kvar i Lidköping och bevarade i gott skick står i alla fall de gamla pampiga bryggerifastigheterna kvar; de utgör omistliga inslag i stadsbilden.