Lidköpingsstudenten som eldade med möbler i sin kakelugn

Frös, svalt och vantrivdes i Uppsala

Införd i NLT November 2002

Färgaren och fabrikören Lars Petter Björsell levde och verkade i Lidköping i mitten av 1800-talet och ansågs rik som ett troll. En sjukdom gjorde att hans ögon ständigt tårades och rann och därför fick han ideligen torka sig i ansiktet med en stor snusnäsduk. Han hade dock humor för på den näsvisa och elaka frågan varför han alltid såg ut att gråta så svarade han: ”Det är för att Gustaf Lidbeck är rikare än jag.” Så var det också, vilket Lidbecks efterlämnade förmögenhet nogsamt visade, när han dog i kolera och systern Anna Lisa fick ärva allt.

Ofta sågs färgare Björsell, som hade stor rak näsa och rött ansikte, stå på trappan till sitt hus vid Nya Stadens torg iklädd långrock och röda tofflor, rökande en långskaftad pipa. Fru Björsell höll sig i bakgrunden och sägs ha varit vacker och präktig men något fet och mycket fåfäng. Tillsammans hade makarna ett tiotal barn och de försökte efter bästa förmåga planera för deras framtid. Två av döttrarna lyckades de till sin glädje gifta bort med adelsmän, medan en tredje fick låta sig nöja med stadens komminister. Sönerna hade lite besvärligt med att lyckas i livet, men en, Lorentz, visade sig i alla fall ha ett litet läshuvud och skickades därför till Skara Gymnasium.

Inget muntert studentliv

I Skara hade Lorentz en viss framgång med sina studier och lockades därför 1847 till Uppsala, men hade där svårt att bli vän både med professorerna och böckerna. Visserligen lyckades han omsider ta sin studentexamen, men sen blev det inte mycket mer. Hans tentamina var lätt räknade och hela hans vistelse vid Akademien verkar ha varit ett enda långt lidande.

En av hans jämnåriga, Gunnar Wennerberg, också han från Lidköping, har ju i ord och ton beskrivit hur trevligt, idylliskt och kamratligt det studentikosa livet i Uppsala var, ständigt fyllt av sång och glädje. Av detta märkte Lorentz Björsell föga. Han vantrivdes från första stund och satt mest på sin kammare och frös och svalt, när han nu inte var ute för att skaffa sig handlån och omsätta växlar. Understödet hemifrån kom mycket oregelbundet och uteblev ofta helt.

En av kamraterna från Skara Gymnasium, hans blivande måg C J Ljungström, sedermera kyrkoherde och känd för sina beskrivningar av olika häraden i Västergötland, besökte en dag Björsell i hans studentlya och har lämnat en ögonvittnesskildring av hans bedrövliga tillvaro.

Eldade med hyrda möbler

Ljungström klev in till Björsell en vinterkväll och såg honom då, iklädd hatt, halsduk och ytterrock, desperat sysselsatt med att bryta sönder en stol i småbitar. Sedan kastade han in bitarna i kakelugnen och tände på. Möblerna var hyrda men i sin nöd hade han under vintern redan slagit sönder och eldat upp en byrå och flera stolar. Då Ljungström påpekade att det var dyr ved, svarade Björsell gråtande att han inte brydde sig om det. ”Vems fel ä dä att ja ä här, jo far mins, som inte lät mig stanna hemma ve färgkaret. Han trodde att han va herre och då sulle ja bli dä mä. Och inga pänga skeckar han.”

Med rykande andedräkt närmade Björsell sig sedan kakelugnen och då han livades av värmen berättar Ljungström, att något som liknade välbehag flög över hans tärda och lidande ansiktsdrag.

Lorentz Björsell hade drabbats av ödet att bli offer för sina föräldrars missriktade ambitioner och fick under flera terminer bittert umgälla detta. Han räddades lyckligtvis från Uppsala genom att fadern dog och fick då till sin glädje komma hem till Lidköping; han slapp de förhatliga studierna för att äntligen få arbeta med sina händer. Färgare fick han dock inte bli utan sattes motvilligt, utan praktisk och teoretisk kunskap, att bruka de lantegendomar som fadern investerat pengar i. Tragiskt nog misslyckades han också som lantbrukare och dog ung, efterlämnande hustru och fyra barn i, som det heter, små omständigheter.

Apotekaresöner

Lorentz Björsells omtänksamma och goda moder hade efter sonens misslyckade Uppsalaår försäkrat sig om att han blev lämpligt gift. Hon hade valt ut den rike J P Schougs dotter som passande maka och denne välbärgade köpman såg efter Björsells död till att hans änka inte led någon nöd och att barnen fick god uppfostran och möjligheter till studier.

Två av sönerna blev framgångsrika apotekare och deras yrkesval lär fru Björsell ha haft klart för sig tidigt. En väninna som frågade vad pojkarna skulle bli fick nämligen svaret: ”Apotekare så klart, för när jag går till köket rusar dom alltid efter mig och vill nosa och röra i grytorna.”

Säkert fick sönerna själva avgöra om de ville studera, var de skulle utbilda sig och vilket yrke de sedan skulle ägna sig åt. Något hade släkten förhoppningsvis lärt sig av faderns olyckliga och misslyckade tvångskommendering vid universitet i Uppsala.