Kristofer av Bayern – kungen som utfärdade Lidköpings äldsta kända privilegiebrev.
Införd i NLT okt 2001
Där handelsvägar möts uppstår ofta samhällen som efter hand växer till städer. Till Lidans mynning kom tidigt köpmän för att köpa och sälja varor t ex salt, sill, järn, kläde och kryddor och ett stadsliknande samhälle uppstod. Medeltida kungar brukade för städerna utfärda privilegiebrev, i vilka de lovade att skydda invånarna mot fiender och att förhindra skadlig konkurrens från andra handelsorter.
Den svenske kungen Kristofer av Bayern utfärdade den 17 juni 1446 ett sådant privilegiebrev för Lidköping; äldre sådana brev har säkert funnits men är inte bevarade. Också brevet från 1446 har kommit bort, det förvarades länge i Lidköpings stadsarkiv men är nu spårlöst borta. En kopia finns dock hos Kommerskollegium varför Kristofers privilegiebrev är det äldsta beviset för stadens ålder. Det är därför på sin plats att Kristofer hedrats med att ge namn åt en gata.
Tyska kungar.
I raden av svenska kungar av tysk börd dyker också Kristofer av Bayern upp, han var riksfurste av huset Pfalz och systerson till Erik av Pommern, som nesligt och kuppartat avsatts som kung. Detta är Kalmarunionens tid och den har blivit ökänd för motsättningar och krig mellan de nordiska länder som ingick i unionen. Kristofer var bara några och tjugo år när han valdes till dansk kung i Roskilde 1440, till svensk i Arboga 1441 och till norsk i Lödöse 1442. Han verkar att ha genomfört en lyckad valkampanj, stolt kunde han nu som unionskung ståta med ett riksvapen prytt med de tre kronorna.
Innan Kristofer valdes till svensk kung hade han tvingats att avge en kungaförsäkran. I den garanterade han att svensk lag och gamla sedvänjor skulle respekteras och lovade att slottslän och höga riksämbeten skulle innehas av svenska män. Tysk dominans och tyska fogdar var man i Sverige innerligt trött på. Kungen fick också lova att alla inkomster och allt guld och silver som inte förbrukades till rikets väl skulle stanna i landet och inte föras ut. Naturligtvis var det aristokrater med namn som Bonde, Vasa och Oxenstierna som stipulerat villkoren och denna intressekonflikt mellan kungamakt och adel var inte ny och skulle komma igen som en följetong under kommande århundraden.
Kristofer Barkekonung.
Kristofer av Bayern har fått sin historia skriven i Karlskrönikan, en rimmad historisk krönika, som skrevs några år efter Kristofers död 1448. Där skildras kungen som en småfet, ölstinn goddagspilt, liten till växten, spelgalen, förtjust i oanständiga historier och lättsinniga kvinnor. Han tilldelas i krönikan namnet barkekonung på grund av den svåra hungersnöd som drabbade Sverige och Finland under hans tid och som tvingade folk att blanda besk bark i det dagliga brödet. Namnet var elakt och oförtjänt, missväxten orsakades faktiskt av väder och vind och inte av kungliga åtgärder och påbud.
Krönikans skildring av Kristofer är alltså långtifrån rättvis utan starkt färgad och skriven på uppdrag av kungens värste fiende och motståndare, nämligen Karl Knutsson Bonde. Detta gör vrångbilden förklarlig, det låg i Karls intresse att svärta ned sin företrädare för att själv framstå i så mycket bättre dager. Sannolikt låg också personliga motsättningar bakom. Karlskrönikan är ett klassiskt exempel på att det alltid är en segrare eller efterträdare som skriver historien. Tidigare svenska historiker verkar ibland inte ha uppmärksammat denna fara och därigenom har en rad historiska personer felaktigt drabbats av efterväldens hårda domar. Detta har också hänt Kristofer, som förvisso inte saknade svaga sidor, men som enligt nyare forskning också visar upp positiva drag.
Kristofers landslag.
Kristofer försökte under sin korta tid som unionskung begränsa den mäktiga Hansans makt, icke utan framgång. Han förde också segerrika krig mot ryssarna och hade så när erövrat Gotland, varifrån sjörövare gjorde framgångsrika räder mot den svenska kusten.
Inrikespolitiskt försökte Kristofer hålla de löften han avlagt i sin kungaförsäkran och under hans tid reviderades också den mer än hundraåriga texten i Magnus Erikssons landslag. Kristofers landslag kom i stället och gällde vid de svenska domstolarna ända fram till 1734.
Kristofer försökte också minska adelns makt, men detta var ingen lätt uppgift, hans försök att i rikets intresse spela ut en adelsätt mot en annan verkar ha misslyckats men syftet var sannolikt gott. Säkert var avsikten inte bara den att stärka det egna inflytandet, öka den personliga makten och fylla den kungliga skattkammaren.
Sanningen om Kristofer av Bayern är nog den att han var mycket mänsklig och långtifrån så usel som han framställs i Karlskrönikan. Troligen gjorde han i stället goda insatser i sina tre kungariken och han har av moderna historiker fått ett gott betyg. Man kan nog påstå att han blivit omvärderad.
Lidköpings kommun har visat sin uppskattning av Kristofer genom att uppkalla en gata efter honom. Den heter Kristofers väg och är en liten bigata till Kartegårdsvägen åt Råda till. Vän av ordning kan nog tycka att Kristofer borde hedrats med en större gata och att denna lämpligen låg i Gamla staden. Där var ju den stad belägen som han gav privilegiebrevet 1446.