Släkten Ekeblad på Stola. Kända som krigare, hovmän och politiker.

Införd i NLT sept 2001

Ekebladsvägen i Lidköping är unik i så måtto att det är svårt att peka på någon bestämd person som den uppkallats efter, gemensamt för tänkbara namngivare är dock att de alla bott på Stola och tillhört ätten Ekeblad. Det började med att dalmasen Anders Hanssons hustru fått ärva Stola 1529 och att han hade ett eklöv i sitt vapen. Släkten kom sedan att kallas Ekeblad, leva på Stola i nästan 300 år och göra bestående insatser i Sveriges historia.

Brev från barocktiden.

Anders Hanssons ättling Johan Ekeblad var jämnårig och god vän med Magnus Gabriel De la Gardie och deltog i dennes lysande och påkostade ambassad till Paris. Där stannade han sedan i flera år innan han fortsatte sina diplomatuppdrag i England medan Cromwell hade makten där. Efter hemkomsten utses han till kammarherre vid drottning Kristinas hov och mängder av hans brev därifrån och från Paris och London finns i dag bevarade. De har utgetts i bokform och Johan skriver i dem en lätt och lekande prosa, mindre påverkad än sina samtida av barockens krångliga och latinpåverkade stil. Tack vare honom har eftervärlden fått värdefulla inblickar i 1600-talets sätt att leva och tänka och han beskriver livfullt och muntert sina upplevelser från olika hov, sina bekymmer i familjelivet och sin glädje över att vistas på Stola.

Clas Ekeblad d y

Johans son Clas deltog i Karl XII:s krig och utmärkte sig i flera drabbningar. Efter kungens död utnämns han av Fredrik I till riksråd för att till sist sluta som landshövding. Hans son Clas Ekeblad d y fortsatte familjetraditionerna, han tjänstgjorde som kammarherre och blev minister i Madrid och Paris. Han var också kanslipresident, något som i dag närmast motsvarar statsminister. Ekeblad tillhörde hattpartiet och deltog mycket aktivt i kampen mellan frihetstidens politiska partier, mössor och hattar. Men han hade också litterära och vetenskapliga intressen, han invaldes i såväl Vitterhets- som Vetenskapsakademien och medverkade dessutom till att slussarna i Trollhättan kom till.

Han beskrevs av sin samtid som munter och humoristisk, men som politiker har han fått ett något blandat omdöme. Det kan bero att han ansågs vara ärlig och uppriktig, något som redan på hans tid kunde vara en belastning i partivärlden.

Eva De la Gardie.

Mest känd i dag av Ekebladarna torde nog Clas d y: s hustru Eva De la Gardie vara. Det är hon som har fått äran, tillsammans med Jonas Alströmer, av att potatis började odlas i Sverige. Eva ville efter missväxter och svaga skördeår förmå allmogen att i stället för bröd äta potatis. Hon gjorde lyckade experiment med den nymodiga växten och 1748 kunde hon glädja sig över att Kammarkollegium i 4000 ex lät trycka hennes skrift ”Försök att tillverka, bröd, brännvin, stärkelse och puder av potatis”. Skriften är nummer 9 i Vetenskapsakademiens Handlingar 1748 och den gjorde att författarinnan som den första kvinnan blev invald i Akademien; hon var då en 24- årig fembarnsmamma. Det skulle dröja änge innan nästa kvinna gjorde entré i den berömda akademien.

Tidens intresse för puder kan i dag synas märkligt, men förklaringen är den att rokokons människor använde puder både till sina peruker och till sina ansikten. Stora mängder gick åt och i stället för det importerade, hälsofarliga pudret, som innehöll både arsenik och blyvitt, kunde man använda svenskt potatismjöl. Eva Ekeblad blev utan att ana det alltså en föregångskvinna även inom miljö- och hälsovård.

Potatisodlingen hade länge svårt att slå igenom hos allmogen, knölarna ansågs smaka konstigt, men sedan det blivit allmänt känt att de dög till brännvin blev intresset genast större…

Clas Julius Ekeblad.

Clas Julius Ekeblad var Eva De la Gardies son, greve till Stola och friherre till Lindholmen och Mariedal. Han fick ståndsmässig uppfostran, först tjänstgjorde han i armén för att sedan göra karriär vid hovet. Där gjorde han sig känd som en elegant kavaljer och för sina många kärleksäventyr. Han deltog också i hertig Karls beryktade och skandalomsusade utlandsresor innan han sökte fransk krigstjänst och i flera år kom att bo i Paris; han var då en flitig gäst ute i Versailles.

Väl hemma i Sverige igen utsågs han till chef för livdrabanterna och utnämns till generalmajor. Han får också titeln överstekammarjunkare; denna tjänst var han den förste att inneha och det förklaras mycket genom att han var en av Gustaf III:s gunstlingar.

Hovlivet tröttade honom dock i längden, han längtar hem och låter sig utnämnas till landshövding i Skaraborgs län. Där får han en bråd tid; han skall kontrollera att kungens nya bestämmelser om brännvinsbränning åtlyds och det var inte alltid fallet. Långtifrån.

Han drabbas också av en personlig tragedi, hans älskade hustru Brita dränker sig under ett anfall av sinnesförvirring i Tidan, alldeles invid residenset. Han sörjer henne djupt och begär därför 1791 avsked från sitt ämbete.

På Jerneväg.

Sina sista år tillbringade Clas Julius i hembygden, där han ömsom bodde på Stola och ömsom på Jerneväg; den lilla lantgård som senare kallades Villa Giacomina. Det är nu som han får tid till litterära och filosofiska funderingar. Han hade redan i sin ungdom börjat att skriva dagböcker, några av dem förvaras på Kungliga Biblioteket, men också dikter, ofta på franska. Många är dryckesvisor men flera har också erotiskt innehåll.

På ålderns höst har emellertid allvaret tagit över; han prisar nu ensamheten, naturens skönhet och de enkla vanorna. Nöjeslystnad, sedeslöshet, flärd och dryckenskap angriper han; från sin egen stormiga ungdom hade han god personlig erfarenhet av dessa laster och visste blott alltför väl vad de innebar.

Rousseau, tidens husgud, har inspirerat honom och Clas Julius vill liksom han leva i harmoni med naturen, lyssna till skogens sus och på så sätt finna sinnesro. Det är därför han både på Stola och på Jerneväg låter anlägga engelska parker med exotiska träd och buskar, lusthus, vattenfall och broar. Han har naturligtvis fått sina förebilder från Haga, han tjänstgjorde vid hovet då Gustav III lät anlägga sin engelska park där.

Clas Julius avled barnlös 1808 och efter en tid dog också ätten Ekeblad ut. Men kvar står Stola som ett vackert minne över många kända Ekebladar. En stiftelse tillsammans med Lidköpings kommun har tagit över ansvaret för den vackra herrgården och där anordnas nu både guidade visningar, konserter och teaterföreställningar. Besökare bör dock även leta sig fram till den minneslund som finns i närheten och läsa och charmas av de tidstypiska inskrifterna på stenarna som är resta där. Släkten Ekeblad har med dem lämnat ännu ett minnesmärke efter sig. Ytterligare ett är Ekebladsvägen i Lidköping.