När den skraltiga hästkärran i början av förra seklet lämnade Gudhem med allt pick och pack staplat huller om buller, satt det en liten, snorig och loppbiten pojke och dinglade med benen och njöt av färden. Färden skulle gå till Slädene gård i Sparlösa socken och pojken hette Rudolf Svensson. Denna resa var kanske hans första, men den skulle följas av många flera, han skulle få se Stockholm, Köpenhamn, Paris, Berlin, Amsterdam och stora delar av USA. Pojken skulle bli känd över hela Sverige som brottaren Starke Rudolf, men det kunde ännu ingen ana.
Lantarbetaren Sven Johansson, pojkens pappa som körde den lånade kärran, kom lyckligt fram till Slädene med hustrun och alla ungarna och fick naturligtvis slita ont även där; svett och svält portionerades generöst ut till många vid denna tid. För sonen Rudolf väntade samma fattiga framtid och redan i konfirmationsåldern fick han som smådräng pröva på slitet inom jordbruket. Detta fortsatte han med under tiden för Första världskriget och han plöjde, sådde och harvade och lärde sig att handskas med hästar; jordbruket var ännu inte mekaniserat. Rudolf fick snart rykte om sig att vara ovanligt stark, ingen kunde bära så tunga spannmålssäckar uppför branta trappor och göra det så snabbt och uthålligt. Kanske utmärkte han sig också i slagsmål, drängar emellan, otroligt verkar det inte.
Den lilla statarlängan började snart kännas ordentligt trång för Rudolf, lantluften luktade mest instängdhet och så snart han hade åldern inne lät han värva sig till Livregementets dragoner i Stockholm. Där skulle han få andas storstadsluft, även om den för hans del under många år skulle vara rejält blandad med hästdoft. Men det kunde kanske vara en god medicin mot hemlängtan.
Den första brottningsframgången
Från dragonkasernen var det inte lång väg till Djurgårdens brottningslokal och där blev Rudolf en trägen besökare. Klubbmedlemmarna häpnade över hans styrka och han visade sig dessutom vara kvicktänkt, smidig och snabb. Han var också ärelysten som få och ovanligt träningsvillig. Framgångarna på brottarmattan lät inte vänta på sig.
Efter det att Rudolf 1921 sensationellt vunnit en uttagningstävling till VM i Helsingfors skickas han till Finland för att se och lära. Men lärlingen kastade respektlöst sina fem första motståndare och befann sig till sin egen och alla andras förvåning i final. Där fick han dock ge sig för den rutinerade finske mästerbrottaren Rosenkvist.
Olympiamästaren
Nu förstod Brottningssverige vilken förmåga unge Svensson var och man ordnade arbete åt honom som brandman. Brandkårens IK var under en följd av år en av Sveriges bästa brottarklubbar och Rudolf kom att tävla för denna klubb under resten av sin karriär. Tack vare sitt nya arbete fick han nu bättre träningsmöjligheter och det är med stora förväntningar som han 1924 åker till OS i Paris. Han gjorde heller ingen besviken, i resväskan hem ligger två silvermedaljer, en i fristil och en i grekisk-romersk brottning,- bägge i lätt tungvikt.
OS i Paris var en av hans fåtaliga turneringar i fristil, den antika stilen passade honom bättre och gjorde mer rättvisa åt hans råstyrka. Hans favoritgrepp var backhammer men hans liv- och krysstag var också fruktade. Framgångarna kommer nu slag i slag, han blev Europamästare 1925 och vid OS i Amsterdam 1928 erövrar han en guldmedalj. Han lyckas upprepa sin OS-seger i Los Angeles 1932 och anses ha varit som bäst i början av 1930-talet, ett EM 1933 talar också för detta.
Starke Rudolf, som han snart kom att kallas av hela Idrottssverige, lyckades märkligt nog bara bli svensk mästare sju gånger, han tillhörde ju landslaget i 17 år. Men Starke Rudolf var aktiv under svensk brottnings guldålder, duktiga brottare dök ideligen upp i de tyngre viktklasserna, bland dem Calle Westergren, Thure Sjöstedt, Johan Richthoff och Axel Cadier, alla internationella mästare och tuffa konkurrenter.
En gentleman
När Rudolf Svensson gjorde sin sista landskamp 1938 kunde han se tillbaka på ett sällsynt framgångsrikt brottarliv, han hade erövrat två OS-guld, två OS-silver, två EM, flera EM-medaljer och många VM-placeringar. Av statarpojken från Sparlösa hade det blivit en nationalidol och världsresenär. Starke Rudolf lät dock inte framgångarna stiga sig åt huvudet, han var hela livet anspråkslös och hade rykte om sig att vara ärlig och juste både på och utanför brottarmattan.
Självfallet var Rudolf Svensson en bra brandman, han kunde klättra på stegar och dra slang som ingen annan och gällde det att bära skadade kunde han ta hand om de allra tjockaste; konsten att lyfta tungviktare behärskade han till mästerskap.
Rudolf Svensson fattade ett klokt beslut när han lämnade Slädene och satte sig på det smalspåriga tåget i Levene, hans framtid låg inte i Sparlösa. Slumpen och hans egen förmåga skulle ge honom stora uppgifter, men de väntade på andra håll. Tyvärr är Starke Rudolf på väg att glömmas bort, det är beklagligt, han är idrottshistoriskt mycket intressant. Han tillhörde den första generationen av idrottsmän, som visade att man från enkla förhållanden kunde komma långt med hjälp av begåvning, ambition, träning och skötsamhet. Han är och kommer alltid att vara Sveriges mest framgångsrike OS-brottare.