Något om Birger Sjöberg och Lidköping
Införd i Lidköpingsbygden 1999
När en skimrande vit Göta Kanalbåt en vacker sommardag 1918 långsamt stävade in i hamnen i Lidköping, stod den 33-årige Birger Sjöberg på fördäck och spanade efter bekanta. Kanske hade hans vänner flanerat utåt den långa piren för att möta honom? I höjd med Sockerbrukskajen kände man kanske igen varandra och kunde vinka. Om det vet man idag inget. Vad man däremot vet är att Birger Sjöberg ofta brukade tillbringa sina semestrar i Lidköping och att han då gästade sin gode vän från Vänersborgsåren, Edvin Olsson, senare välbeställd köpman i Lidköping. När kanalbåten omsider lade till nedanför Stadshotellet fick de gamla vännerna denna gång inte lång tid på sig att språkas vid; lastningen och lossningen blev snart klar och ångvisslan tjöt för avgång. Man kom dock överens om att träffas igen och det skedde också.
Det fatala frieriet
Ångaren fortsatte mot Vänersborg och Birger Sjöberg fick nu se sin födelsestad efter elva års bortovaro. Hans avsked från hemstaden hade varit smärtsamt eftersom han fått korgen av sitt hjärtas utvalda. Och han hade friat på ett sådant sätt att han gjort sig till ett åtlöje. I hög hatt och med knäfall hade han vittnes närvaro fått tillbaka den blomsterkvast som han överräckt. Vad värre var, han hade också fått ett blankt nej. Denna händelse kom att sätta sina spår och förgifta hela hans återstående liv. När hans familj kort efter frieriet flyttade till Helsingborg, måste det ha kommit som en befrielse för Birger Sjöberg, han flyttade gärna med, i synnerhet som han fått anställning som journalist på Helsingborgs-Posten. Han hade sedan pojkåren lidit av en obotlig skrivklåda och den hade bara förvärrats efter en tid på Stockholms Dagblad strax innan frieriet.
Mångsysslare
Innan Birger Sjöberg till slut hamnade på en tidningsredaktion hade han hunnit pröva på flera yrken. Efter att ha avbrutit sina studier Vänersborgs Läroverk med tre C, två BC och C i flit hade han varit lärling hos en fotograf, hos en guldsmed och på ett tryckeri. Senare blev han springpojke och affärsbiträde. Hans drömmande natur, tafatthet och allmänna fumlighet gjorde emellertid att han inte fungerade så bra någonstans i det s k praktiska livet. Under en period hade han arbetat i Stockholm och haft anställning en tygaffär. Där hade han dock skött sig bra och på sin fritid passat på att bese Stockholms sevärdheter och ofta gå på operan. Längtan till Vänersborg blev tydligen till slut för stark och han flyttade hem igen till den stad han senare skulle kalla Lilla Paris. Där fick han anställning som biträde i Nyströms Jern-, Färg- och Tapetaffär, som låg alldeles vid det stora torget. Åren hos Nyströms var nog lyckliga, Birger Sjöberg blev omtyckt av alla trots att han ibland visade en tapetrulle från baksidan, blandade ihop fel färg eller tog fel på spik och skruv. Den unge Sjöberg hade i stället en unik förmåga att härma och skoja med allt och alla och både kunder och arbetskamrater vred sig ofta av skratt när han kom igång och visade upp delar av sin repertoar.
Det är klart att en ung man som Birger Sjöberg, med musikalisk talang, poetisk ådra och förmåga att spela teater måste ha varit eftersökt stadens sällskapsliv och i det deltog han med liv och lust. Han fick också många goda vänner, en av de bästa hette Edvin Olsson. Kvinnliga bekanta saknades förvisso inte heller, en av dem hette Karin Lustine och arbetade i Eskilstunaboden som låg mittemot Nyströms Jern. Det vari henne som Birger blev förälskad och det var hon som avslog hans frieri. Under namnet Frida kom hon att leva vidare i Birger Sjöbergs visor och bli känd och avhållen av otaliga svenskar.
Edvin Olsson
Den glada kamratkretsen i Vänersborg skingrades snabbt och efter Birger Sjöbergs värnplikt som telefonvakt på Axevalla hed fanns inte många kvar. Birger Sjöberg flyttade han också, han hade lyckats få in en fot på Stockholms Dagblad och en hektisk tid som journalistvolontär började. Det är från Stockholm han gör den olycksaliga utflykten till Vänersborg för att fria och han återvänder dit först efter 11 år.
Edvin Olsson, Birgers gode vän hade i Vänersborg varit bodbiträde och som sådan praktisk, flink och human. Han friade till en Lidköpingsflicka, fick ja och flyttade till staden vid Lidan. Här fick han anställning hos Lindhe och Wennberg, som var en välrenommerad firma med vindruvsklase i guld ovanför dörren. Affären låg i Anna Lisa Lidbecks gamla vackra hus på Hamngatan. För Edvin Olsson gick det bra, han öppnade omkring 1920 egen rörelse då han övertog Lefwanders speceriaffär på Skaragatan. 1939 flyttade affären till en lokal belägen där Posten i dag ryms.
Kontakten med Päta, som Birger Sjöberg kallades, behöll Edvin Olsson och de brevväxlade flitigt. Varje sommar under en följd av år semestrade Päta i Lidköping och enligt traditionen satt han då ofta på en bänk vid älven och skrev dikter.
Omvärdering?
Det är i dag modernt och populärt med omvärderingar, icke minst av vår historia. Uppsala och Birka har ibland flyttats till Västergötland och Sveariket låg enligt vissa forskare i Götaland. Om man satte sig ned och läste dikter av Birger Sjöberg så skulle säkert detaljer påminnande om Lidköping dyka upp. Kan man då i lokalpatriotisk yra hävda att Lilla Paris i själva verket är Lidköping? Nej, låt oss inte göra det. Eventuella likheter med Lidköping som möjligen skymtar i Birger Sjöbergs dikter är nog detaljer som han kunde uppsnappat i nästan vilken svensk småstad som helst. Vänersborg bör fortfara att vara Lilla Paris även om Helsingborg fått släppa till lite lokalfärg.
Konserter i Lidköping
När Birger Sjöbergs debutverk Fridas Bok, med undertiteln Småstadsvisor om Frida och Naturen, om Döden och Universum, kom ut 1922 skickades naturligtvis ett exemplar till Edvin Olsson tillsammans med ett långt brev Där står bl a, i anledning av att Edvin blivit sin egen och tydligen i brev använt firmapapper:
”Redan när jag såg firmastämpeln uppe i kanten sade jag för mig själf:
– Titta på den fan! Det går ju framåt öfver hela linjen. Du har din egen firma och jag har försökt sätta upp butik i hvilken jag säljer drömmar till marknadens lägsta och mest gångbara priser”.
I ett nytt brev skriver han till vännen i Lidköping:
”Jag har blifvit något fet men mäktar fortfarande hålla in magen på finare bjudningar; dock icke mer än en halvtimme i taget. Jag är skägglös. Jag äger ett hus i Ramlösa, som är intecknat till sista öret.”
Birger Sjöbergs ekonomi var aldrig bra och han väntade nu att hans debut med Fridas bok skulle bättra på den. Han blev inte besviken. Boken blev en försäljningsframgång. Från Axel Erikssons boklåda i Lidköping och från andra bokhandlanden skickades beställning på beställning in till förlaget och ständiga nytryck slets ur bokhandelsmedhjälparnas händer. Till succén bidrog den turné som Birger Sjöberg gjorde våren 1923, han kunde ju på ett oefterhärmligt sätt föredra sina visor. Hans skådespelartalang och musikalitet gjorde att han förkroppsligade sina diktade gestalter på ett genialt sätt. Denna turné stärkte också hans kassa.
Hans eriksgata förde honom den 25 mars 1923 till Lidköping för en konsert. Naturligtvis togs han emot på stationen av sin gode vän Edvin Olsson och efter konserten firade man succén hemma hos familjen Olsson på Örthagens länderi med en bättre supé och några glas punsch. En framgång hade det nämligen blivit. Nya Lidköpings Tidningen skrev bl a:
”Om också rösten ej var mycket att tala om och misskläddes av en liten läspning, manövrerades den dock med en stor talang och det runda ansiktets mimik tydde på en större skådespelarbegåvning”.
En ny turné startades på hösten och den 9 dec träffades Edvin och Päta på nytt i Lidköping för att fira en lyckad konsert med nachspiel, punsch och cigarrer.
Tragiskt slut
De båda långa turnéerna tröttade Birger Sjöberg fysiskt och psykiskt och han tvingades efter bägge ta sig en tids vila. Under åren efter 1923 var han trött på sin Fridadiktning och han kom att avsky att uppträda som glad trubadur. I stället arbetar han för högtryck på böcker av annat slag. Romanen Kvartetten som sprängdes kom ut liksom den annorlunda diktsamlingen Kriser och Kransar. Korrespondensen med Edvin Olsson verkar upphöra liksom besöken i Lidköping. Birger Sjöbergs dåliga ekonomi fördystrade ofta hans liv och efter de delvis oförstående recensionerna av Kriser och Kransar slutade han nästan helt att skriva. På sin dödsbädd 1929 tilldelades han Samfundet De Nios stora pris på 10.000 kr och det kunde ha räddat hans ekonomi. Men han var redan medvetslös när nyheten kom och kunde aldrig kvittera ut pengarna innan han dog.
I dag förvaras Birger Sjöbergs ofantliga litterära kvarlåtenskap i Göteborgs Universitetsbibliotek. Forskare har gått igenom stora högar av manuskript och flera diktsamlingar har kommit ut efter skaldens död. Det är i detta s k Sjöbergsarkiv som brevväxlingen mellan Edvin Olsson och Birger Sjöberg utgör ett intressant inslag.