Berusad björn hjälpte officer ur rysk fångenskap

Dramatisk flykt hem till Ågården.

När herren till Ågården, friherren Lorenz Christoffer Stobée, en klar höstdag 1756 jordfästes i Råda vackra kyrka innebar det inte bara slutet på ett dramatiskt och lysande liv. även ätten Stobée dog ut och det markerades av att hovmarskalken Axel Stiernsparre enligt sed krossade vapenskölden över kistan. Stobée var en gammal karolin som deltagit i Karl XII:s krig och företagit en berömd flykt ur ryska fångenskap. Han hade utmärkt sig genom tapperhet, intelligens och rättrådighet och många sörjde honom. Så också änkan, som dock efter passande tid gifte om sig med ovannämnde friherre Stiernsparre, vilken 1786 i testamente gjorde Ågården till fideikommiss, med villkor att innehavaren alltid skulle bära namnet Stiernsparre. Så är än i dag fallet.

Stobée, han hette innan adlandet Stobaeus, började sin bana som lantmätare i födelsestaden Lund, men 23 år gammal slöt han sig till svenska armén, eftersom Karl XII:s krig då tagit sin början. I armén kom Stobée främst att tjänstgöra som fortifikationsofficer, till hans lantmäterikunnande lades nu nya kunskaper om redutter, pålverk och murverk. Praktiska insikter om allt sådant fick han under en studieresa till Livland och Ingermanland, där alla försvarsanläggningar förstärktes och sattes i krigsberedskap.

1701 deltar Stobée i byggandet av Vaxholms fästning och några år senare finner man honom i Finland, där han leder uppförandet av Viborgs fästning. Hans bygge där kom att praktiskt prövas i krig 1706 och Stobée fick då själv organisera försvaret mot ryssarna. Det gjorde han med sådan skicklighet, att fienden fick dra sig tillbaka med oförrättat ärende och som tack och bevis på kungens uppskattning upphöjdes Stobée nu i adligt stånd.

Men tsar Peter samlade nya trupper och efter Poltava hade han åter tid och kraft att pröva Viborgs murar. även vid detta tillfälle ledde Stobée försvaret med framgång men tvingades till slut av brist på proviant och ammunition att kapitulera. Tsaren hade lovat den svenska besättningen fritt avtåg men svek sitt löfte och Stobée hamnade 1710 i rysk fångenskap.

I tsarens onåd.

Peter den store var intresserad av att använda de fångna svenskarna i sin tjänst och Stobée blev inget undantag. Hans kunskaper i lantmäteri och byggenskap utnyttjades vid anläggandet av de kejserliga trädgårdarna i S:t Petersburg. Fångenskapen var till en början dräglig, maten tillräcklig, arbetet inte ointressant och bäst av allt; Stobée fick bo ihop med sin familj. Tsaren fäste sig snart vid den duktige svensken och erbjöd honom att träda i rysk tjänst, han skulle då bli generalmajor och få arbeta med ryska befästningar. Stobée ,som var en trogen svensk, tackade nej till erbjudandet. Han drabbades då av tsarens vrede, hans familj skickades hem och själv forslades han norrut, till en kallare och hårdare fångenskap. Han hamnade i Archangelsk, långt uppe vid Vita havet.

I Archangelsk fann Stobée många gamla vapenbröder, som råkat i fångenskap även de. Svenskarna tvingades försörja sig som lärare, köpmän, hantverkare, allt efter fallenhet och kunskaper, det gällde att överleva. Den av fångarna som lyckades bäst var läkare och apotekare och hade också startat en lönande öl- och brännvinsförsäljning. Till hans servering kom många ryssar, ja själve guvernören kom ofta och tog för sig av den mustiga svenska brygden. Han hade ofta med sig sin tama björn som också gärna drack öl. Björnen fick så småningom till ovana att dagligen besöka den svenska krogen för att tigga till sig sitt behov. Sådant kan aldrig vara nyttigt, det skulle björnen sannerligen få erfara.

Den djärva flykten.

Från Archangelsk hade Stobée med sin gåspenna raspat ned åtskilliga brev hem till sin fru och även fått svar. Efter ett år slutade emellertid breven från Sverige att komma, trots hans egna flitiga epistelskrivande. Han förstod inte varför, han blev ledsen och orolig och beslöt att våga ett flyktförsök; kamraterna gjorde upp en plan där den ölälskande björnen skulle spela huvudrollen.

En dag när björnen som vanligt kom för att dricka öl blandade karolinerna brännvin i ölet och det hade så småningom avsedd verkan, björnen somnade, blev ihjälslagen och nedburen i en källare. Guvernören saknade naturligtvis sin björn, men trodde att den rymt till skogs och misstänkte inget.

Efter en tid simulerade Stobée sjukdom, hans tillstånd förvärrades enligt den svenske läkaren och karolinerna anlade allvarliga och bekymrade miner. En vacker dag förklarade de att Stobée avlidit i sin plågsamma och också mycket smittsamma sjukdom. De tog nu fram björnkadavret, lade det i en kista ifört Stobées peruk och ryssarna avhöll sig från en närmare inspektion av den döde; en fruktansvärd stank gjorde det omöjligt att ens komma nära kistan. Guvernören förstod att det gällde att begrava Stobée snabbt för att undvika en pestepidemi. Han och många högt uppsatta ryssar hedrade den högtidliga jordfästningen med sin närvaro och månget öga tårades när kistan med björnen under hedersbetygelser sakta sänktes ned i graven.

Under själva jordfästningen passade Stobée på att, förklädd till gårdfarihandlare, fly ut ur stan och efter ett år och 200 mils fotvandrande kom han åter till Sverige. Han hade då upplevt otaliga faror, många spännande episoder och äventyr och med hjälp av olika förklädnader, bl a som gammal gumma gäckat sina förföljare och undgått upptäckt.

När Stobée 1715 äntligen kom fram till sin gård, Ågården, belägen strax utanför Lidköping, som han köpt kort innan fångenskapen, fann han förklaringen till varför hans brev inte blivit besvarade. En granne, kapten Anders Gyllenroth, hade snappat upp Stobées brev och lyckats intala friherrinnan Stobée att hennes man dött i rysk fångenskap. ”änkan” och kaptenen stod just i begrepp att gifta sig då Stobée i precis rätt ögonblick dyker upp. Den falske grannen jagades i väg, förbannande sin otur men familjen Stobée är lyckligt återförenad.

Nya äventyr

Karl XII:s krig var ännu inte avslutade och kort efter hemkomsten träder Stobée åter i krigstjänst. Han leder befästningsbyggen i Skåne och han är med vid det olyckliga slutet i Fredrikshald, då kungen träffades, kanske av den omstridda kulknappen.

Vem som skulle efterträda Karl XII som kung var länge oklart, hans systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp var en kandidat och kungens syster Ulrika Eleonora, gift med Fredrik av Hessen, en annan. Stobée höll, liksom många officerare, på Karl Fredrik och arbetade aktivt på att han skulle erkännas som arvtagare. Detta lyckades nu inte utan Ulrika och senare Fredrik valdes till svenska regenter.

Det holsteinska partiet, med Stobée som en av de ledande, slutade dock inte att propagera för sin kandidat och detta irriterade märkbart Fredrik I som inte kände sig riktigt säker i den svenska kungasadeln.

En dag 1720 blir Stobée gripen av domstolsbetjänter och anklagad för majestätsbrott och för att ha fört upproriskt tal på en krog. En märklig, skandalartad rättegång kommer till stånd med köpta vittnen ur den undre världen och farsartade uppträden inför skranket. Så småningom kommer det dock fram att, att det är Stobées gamle fiende Anders Gyllenroth, som klätt ut sig till Stobée och fört lasteligt tal mot majestätet och kronan. Han avslöjas, döms till döden och avrättas 1722, två falska vittnen brännmärks och skickas till Marstrands fästning på livstid.

Stobée blir frikänd men det sätt på vilket Fredrik I försökte skyla över de dömdas skuld och tysta alla rykten och de stora summor pengar som nämndes för vittnesköp och mutor fick många att misstänka att kungen själv spelat en långtifrån oviktig roll i denna affär; han hade försökt att bli av med en farlig motståndare. Det tilltänkta justitiemordet misslyckades dock.

Stobée fick med tiden full upprättelse, han gjorde en snabb karriär som generalmajor, fortifikationsdirektör och landshövding över Göteborgs- och Bohuslän. Den fasta punkten i hans tillvaro var dock alltid Ågården, därifrån styrde och ställde han och när han 80 år gammal dog innebar det slutet på ett långt och ovanligt innehållsrikt liv. Det verkar inte helt obefogat att han fått en gata i Lidköping uppkallad efter sig.