Nymans Porslinsmåleri hade gett goda erfarenheter

Affärsmannen Per Nyman reste på 1890-talet runt och besökte bosättningsaffärer i Sverige. Till dem sålde han importerat porslin, som framgångsrikt konkurrerade med Rörstrands och Gustavsbergs inhemska produktion. Nyman besökte också porslinsmålerier och till dem sålde han färg och penslar, tog upp beställningar på omålat tyskt porslin och köpte upp färdiga produkter. En av de städer han gärna besökte var Ystad och där lärde han sig uppskatta produkterna från Johan Eklunds porslinsmåleri. Konstnärlig ledare där var Carl Fredrik Hartung, som genomgått en grundlig, flerårig utbildning vid flera tyska och österrikiska fabriker.

Nyman hade i flera år haft planer på att starta eget porslinsmåleri och försökte träget övertala Hartung att lämna Ystad och börja hos honom. Detta misslyckades länge, men när Johan Eklund 1898 vägrade att höja Hartungs lön från 16.50 till 18 kr i veckan antog han Nymans erbjudande och började på det nystartade Nymans Porslinsmåleri AB i Örebro. Där stannande firman bara i två år för att 1900 flytta och etablera sig i Lidköping. Dit rekryterade Hartung också några tyska fackmän och dessutom tre utbildade porslinsmålare från Ystad, gamla arbetskamrater till honom. Orsaken till flytten var främst, att det i Lidköping fanns en bättre hamn för import av porslin och kol. Sannolikt hade dock Per Nyman redan tidigt haft tankar på att grunda en porslinsfabrik. De planerna hade 1908 mognat och efter att noggrant undersökt marknaden och förutsättningarna för produktion av svenskt porslin inbjuder Per Nyman i ett prospekt till aktieteckning i Aktiebolaget Lidköpings Porslinsfabrik, ALP.

Prospektet är välskrivet och sakkunnigt, författaren verkar kunna sin sak och han skriver så här:

Porslinsmarknadens läge i Sverige
En av de mest vinstgivande fabrikationer i utlandet är tillverkningen av äkta porslin och gör den stigande välmågan hos befolkningen jämte den mångsidiga användningen av porslin å alla områden t ex inom elektrotekniken, att avsättningen uppnått hittills oanade siffror. Enbart i Tyskland finnas hundratals fabriker, vilka år efter år giva utdelningar av ca 20 %, detta oaktat att större delen av råvarorna – fältspat och kvarts – importeras från Skandinavien.

Inom Sverige finnes inte någon fabrik, som tillverkar enbart äkta porslin, varemot Norge i Porsgrund äger en sådan anläggning. Av Sveriges tre fabriker framställer endast Rörstrand en del fältspatäkta fabrikat. Större delen av landets behov av äkta porslin, koppar, serviser och isolatorer tages därför till största delen från utlandet, särskilt Tyskland och Österrike. Importen uppgår till ca 1,5 miljoner kronor årligen för vilken betalas ca 300 000 kr i tull, vartill kommer betydande frakt – och emballagekostnader.

Gynnsamma villkor i Sverige för tillverkning av äkta porslin
Förutsättningarna för tillverkning av gott äkta porslin inom landet äro de mest gynnsamma. Erforderligt råmaterial – fältspat, kvarts, lera och kalk finnes i riklig mängd och av utmärkt kvalité, varjämte de för porslinets bränning erforderliga stenkolen från England erhålles lika billigt, som de tyska fabrikanterna köpa sina inhemska kol, vilka i regel måste transporteras långa sträckor å järnväg. Att fältspaten och kvartsen, som på grund av sin goda beskaffenhet just av de tyska fabrikerna köpes från Sverige, för den nya fabriken ställer sig betydligt billigare är ju självklart, då tyskarna måste köpa sina behov från mellanhänder. Kaolin kan erhållas från England i skeppslaster billigare än de tyska fabrikerna betala för t ex kaolin från Böhmen.

För tillverkning av isolatorer, som inför införandet av elektrisk kraft å våra järnvägar kommer att krävas i stora mängder, kan även den svenska kaolinen från Bromölla eller Bornholm användas. I Skåne finns också den eldfasta leran och chamotten för tillverkning av de för tillverkningen nödvändiga kapslarna.

Allt detta gör att det i Sverige finns särdeles gynnsamma förutsättningar att inom Sverige producera landets behov av äkta porslin. Till detta kommer att den svenska arbetskraften fullt ut kan jämföras med den tyska.

Denna text är hämtad från bevarat prospekt till aktieteckning, förvarat i Tore Hartungs familjearkiv. Texten är något förkortad och varsamt moderniserad.

Nymans Porslinsmåleri mycket framgångsrikt
I sitt upprop anför Per Nyman också att Nymans Porslinsmåleri under åtta år varit mycket framgångsrikt och haft en så stigande efterfrågan, att alla beställningar inte kunnat effektueras. Detta mycket beroende på de vackra mönster som tecknats och komponerats av Carl Fredrik Hartung, hans yrkesskicklighet och den goda anda som han skapat hos alla de anställda som han lärt upp. Nyman försäkrar också att porslinsmåleriets lager och all dess kunniga personal kommer att utgöra en viktig del av den nya fabriken och underlätta starten av den. Till den personalen hörde kamrer Leo Ahlman, som varit med från början och styrt porslinsmåleriets ekonomi med stor framgång.

Nyman är i sitt prospekt dessutom mån om att påpeka att han varit i förbindelse med flera fackmän inom porslinsindustrin och med hjälp av dem gjort upp noggranna och realistiska kostnadskalkyler.

Kunniga fackmän anlitades
Per Nyman presenterar också i sitt prospekt den sakkunnige som han vidtalat att bygga upp den nya fabriken. Han hette Axel Sterner, hade utbildats i Tyskland, varit anställd vid Gustafsbergs porslinsfabrik och lett uppbyggnaden av Göteborgs Porslinsfabrik. Som fackman har han också lovat att leda tillverkningen av äkta fältspatporslin och överlämna recept på glasyrer och färger och avslöja de temperaturer och bränntider, som gör att man i Lidköping kommer att kunna tävla med ledande tyska tillverkare. Sterner har vidare lovat att skaffa utländsk arbetskraft till fabriken.

Nymans samarbete med Sterner blev dock inte av, andra experter fick överta hans roller. Carl Fredrik Hartung hade tack vare sina studieår goda kontakter med tyska porslinsfabriker. En av dessa var firma Weisswasser i Schlesien och därifrån rekryterades ingenjör Chr Gentsch. Han var en erfaren porslinsfackman, hade arbetat i Ryssland och som konsult vid porslinsfabriken i Porsgrund i Norge och kom att betyda mycket för starten av ALP i Lidköping. Han beställde t ex brännugnarna från firma Schultze i Tyskland och hjälpte Lidköpings Mekaniska Verkstad att konstruera teknisk materiel. Från Tyskland kom också brännmästare Richl, modellörerna Holzhei och Götzel och gipsgjutaren Franz Kühnel. Den skicklige modellören Algot Eriksson värvades från Stockholm och Rörstrand; han var också känd för att vara kunnig på alla typer av glasyrer.

Fabriken uppfördes på västra sannorna, där ett av Lidköpings s k Katthav fylldes ut, den byggdes av tegel från Söne och ansvarig byggfirma var Backlöf och Almberg i Lidköping. Som arkitekt och kontrollant verkade en ingenjör Carman från Göteborg, som vid invigningen i augusti 1912 av alla berömdes för att ha ritat och konstruerat en modern och funktionsduglig fabrik.

Aktieteckningen gick bra
Inbjudan till aktieteckningen publicerades i flera tidningar, aktien kostade 500 kronor, och lockade många intresserade, bland dem Lidköping stad, som också till förmånligt pris sålde en tomt bredvid LMV. Andra som var villiga att satsa pengar var Lidköpingsköpmännen Alfred Jubel, Gustaf Wennberg, Elias Bohlin och Sanfrid Svensson, disponenterna Lyckholm i Göteborg och Grevilli i Mariestad, godsägarna Hamilton på Blomberg, Kjellberg på Storeberg och Tanner på Skofteby.

Redan innan inbjudan till aktieteckningen gått ut hade en interimstyrelse, med säte i Lidköping usetts för Aktiebolaget Lidköpings Porslinsfabrik. Dess ordförande var naturligtvis Per Nyman, andra i styrelsen var köpmännen Aug Hemberg och Axel Malmberg, bankdirektören W Lundmarker, borgmästaren E v Hofsten och direktören Linus Westberg, alla boende i Lidköping. Det erforderliga aktiekapitalet på 350 000 kr hade snart tecknats och utan att spilla onödig tid sattes bygget av porslinsfabriken i gång. Den stod färdig 1911 och i maj ett år senare kunde det första fältspatäkta, genomskinliga porslinet med stolthet tas ut ur ugnarna.

Lidköping blev porslinshuvudstad
Nymans kalkyler visade sig hållbara, till det bidrog Första världskrigets importsvårigheter för porslin som gav fabriken en katapultstart. ALP:s aktier steg snabbt på börsen, bolagsstyrelsens Lidköpingsanknytning försvann och släkten Wehtje kom i stället in i bilden. Det medförde att Rörstrandsfabriken i Stockholm köptes upp och lades ned och att det anrika varumärket Rörstrand snart blev synonymt med Lidköping, som kom att kallas Sveriges porslinshuvudstad. I dag är porslinstillverkningen i Lidköping historia, men en framgångsrik och minnesvärd sådan. Till den har Per Nyman, Carl Fredrik Hartung och andra lagt grunden och är väl värda att dras fram ur glömskan. De har alla, var och en på sitt sätt, betytt mycket för Lidköpings mer än hundraåriga porslinstradition.

Rörstrandporslin tillverkas fortfarande, tyvärr numera i Sri Lanka och i Polen, men kvar i Lidköping finns glädjande nog ändå, som ett minne från porslinsepoken, en Formakademi, ett porslinsmuseum, en porslinsfestival, en fabriksförsäljning av porslin och ett drejarmästerskap.

ALP:s och Rörstrands gamla fabrik är också ett värdefullt industriminne, i dag allt annat än övergiven och öde. Den är tvärtom nästan lika levande som förr, fylld av spännande aktiviteter och arbetsplats för hundratals Lidköpingsbor, många med personliga minnen av stadens en gång så stolta och framgångsrika porslinstillverkning.