Bergvägg med resta pinnar pekar ut mordplatsen

Införd i NLT December 2003

På vägen ut mot Läckö, mellan busshållplatserna Riddaregården och Klastorp, står på höger sida en milsten eller påle som det hette förr. Den har det i Skaraborg vanliga utseendet och kallades länge för Rybergs påle. Namnet har den fått efter Isac Ryberg som i början av 1800- talet var betjänt hos den kände lagmannen på Traneberg, Carl Johan von Becker. Ryberg brukade nämligen på sina färder mellan Lidköping och Kållandsö stanna och ta en välbehövlig paus just där. Snart tog andra resande från Kållandsö efter honom, pålen stod ungefär halvägs och blev ett bra ställe att göra halt på vid hemresor från marknader och torgdagar. Hästarna fick beta eller mumsa på havre ur en tornister och torpare och bönder kunde själva sträcka på benen och kanske provsmaka sina inköpta drycker. Pålen blev därför populär.

I dag hinner vägfarande i sina snabba bilar knappast observera Rybergs påle och än mindre det så kallade Stötteberget. Det ligger snett emot milstenen och alltså på vänster sida av vägen mot Läckö. Mot det berget reste förr vägfarande grenar och pinnar, enligt gammalt skrock för att skrämma bort spöken, muta gastar och hålla allsköns onda makter borta. Sådana traditioner var förr vanliga och spridda över hela Sverige, folklivsforskare talar om offerkast, och de är vanligen minnen av någon olycka med dödlig utgång, kanske ett mord eller självmord.

Har det då hänt något rysligt också vid Stötteberget? Jodå, enligt vad den flitige hembygdsforskaren Simon Granath har funnit i gamla domböcker och berättat om i ett gammalt nummer av NLT så sköts en hejderidare till döds där i närheten 1670. Hejderidare var anställda av kronan eller av grevar inom deras grevskap och hade till uppgift att förhindra böndernas tjuvjakt på storvilt; Magnus Gabriel De la Gardie hade flera anställda, en av dem hette Carl Carlsson och bodde i Gösslunda.

Den hemska tilldragelsen beskrivs utförligt i ett rättegångsprotokoll från tinget i Örslösa och av det framgår det att hejderidaren Carl Carlsson den andra januari, efter gudstjänsten, satt hos bonden Bryngel Bryngelsson i Filsbäcks by, Sunnersbergs socken, och drack öl. Deras ivriga pokulerande avbröts då av att Nils Jönsson uppenbarade sig. Han var anställd av baron Stake på Fröslunda som jägare och kom nu med bössan över axeln och en skjuten hare i handen.

Hejderidaren hade tidigare varit i delo med Nils och beskyllde honom nu högljutt för att spåra hjort eller lo, vilt som han inte hade rätt att jaga. Nils tillbakavisade anklagelsen och for ut i hårda ord mot hejderidaren och svor mot honom. Bägge var berusade men kom överens om att träffas vid Teglunda gård senare på dagen för att göra upp.

Både Carl Carlsson och Nils Jönsson anlände snart till Teglunda, men hustrun i gården, som märkte att båda var berusade uppmanade Nils att gå hem till sitt torp. Det tillät nu inte hejderidaren utan han knuffade ned Nils i en vedhög vid spisen och retade honom för att han inte kunde stå på benen efter att bara ha druckit ett par stop öl. Drängen på Teglunda ville slippa bråk och tog därför Nils under armen för att följa honom hem. Hejderidaren följde då efter, slog omkull Nils i en snödriva och drog sin värja. Nils blev rädd och försökte nu, raglande och halkande i det besvärliga väglaget, skynda sig hemåt. Han fick ett litet försprång, ungefär ett stenkast, men stannade då plötsligt, fick upp bössan till axeln och ett skott small av. Hejderidaren träffades, tog sig för magen, föll omkull och sade: – Där sköt han mig, den skälmen. Kulan hade gått in två fingrar under naveln och drängen fick hjälpa den sårade till Teglunda; där begrep alla att hans tillstånd var allvarligt. En häst sadlades snabbt och med den gick ilbud till fältskären på Lindholmen, men då denne inte var hemma kom i stället två läkekunniga gummor till hjälp. De förmådde emellertid inget göra och därför tillkallades komministern i Sunnersberg som efter ett kort skriftemål meddelade hejderidaren nattvarden. I släde fördes sedan den sårade till hemmet i Gösslunda för att där utandas sin sista suck.

Tinget i Örslösa fick i sinom tid i uppdrag att döma i målet. Det var nu inte så enkelt. Sant var att ett svårt brott hade begåtts, att rätt gärningsman var fasttagen och att denne vid ett flertal tillfällen i vittnes närvaro lovat att skjuta hejderidaren. Dödstraff kunde bli den sannolika följden. Men förmildrande omständigheter drogs fram, Carl Carlsson var hetlevrad och ökänd för att hota och överfalla folk och det var ju han som börjat bråket med Nils Jönsson. Dessutom hade han förföljt honom med dragen värja. Nämnden i Örslösa hade därför, när den tagit del av alla fakta i målet svårt att enas om hur dådet skulle bedömas; var det mord, dråp eller nödvärn? Ärendet skickades över till hovrätten i Jönköping, som dock sände tillbaka det och krävde ytterligare bevisning. Tyvärr är hovrättens slutliga dom inte känd, men sannolikt klarade sig Nils undan dödsstraff.

Teglunda gård finns inte längre, men enligt gamla kartor var den belägen mellan Fröslunda och Läckövägen och enligt förhörsprotokollen träffades hejderidaren av det dödande skottet på en ås i gårdens grannskap. Med all sannolikhet hände detta inte långt från Stötteberget och för detta talar också det faktum att traktens folk i generationer kommit ihåg platsen för den hemska händelsen och genom att resa stöttor mot berget där velat förhindra andra liknande otäcka händelser såväl i sin egen tid som för all framtid.

Tyvärr har ingen numera tid att stanna och lägga pinnar mot Stötteberget, det ligger visserligen några stycken där, men de verkar halvruttna och är så gott som omöjliga att upptäcka. Det vore synd om en trehundraårig tradition nu skulle försvinna; stöttorna berättar ju på sitt sätt om en dramatisk händelse väl värd att minnas. Kanske kunde Sunnersbergs livaktiga hembygdsförening vid något tillfälle ta och resa lite grenar och pinnar mot berget så att det åter kunde göra skäl för sitt gamla namn.