Gjorde stadspromenad och besökte Kinnekulle
För att stora, bortgångna författare inte ska glömmas bort har det bildats sällskap som vårdar deras minne. Evert Taube har naturligtvis också fått ett sällskap som forskar i hans papper, ger ut visor och årsböcker. I en av dessa hittar man ett brev från Taube, skrivet på Stadshotellet i Lidköping i maj 1947. I brevet återges en rad iakttagelser från en promenad i Lidköping och en hastigt påkommen inbjudan till Råbäck. Adressat var en bokförläggare Lindfors, som anställt Taube som huvudredaktör för en samling av svenska visor, som hans bokförlag tänkte ge ut. Utgivningen kom dock att kraftigt försenas, mycket beroende på Everts något oregelbundna arbetsrutiner. Trubaduren är dock alltid mån om att hålla Lindfors på gott humör. Detta för att få de förskott som han alltid var i trängande behov av.
Taubes brev skrevs på Stadt vid lunchtid, sannolikt satt författaren med penna i hand vid ett dukat bord, vid en silltallrik och ett immigt glas. Han hade i morgonstund gjort en promenad i staden och skriver nu ned sina impressioner. Taube berättar att lindar och askar har slagit ut, tycker att en frisk sjöluft blåser över staden, men att den dock blandas med en frän stank av gödsel från landsbygden. Under sitt flanerande utmed Lidan ser han en duvhök jaga småfågel vid kyrkan och tycker att klangen från tornuret är vacker. Charmören Taube beundrade alltid vackra kvinnor och i Lidköping finner han att damerna utmärker sig genom ”att ha små vänliga händer, fina fingertoppar och att de verkar kärlekstörstande”. Han påstår också att Sveriges bästa sjuksköterskor kommer från Västergötland. Herrarna i staden är han inte lika vänlig mot, han skriver att de dricker grogg, troligen beroende på att våren varit osedvanligt torr.
Brevskrivandet avbryts dock hastigt, enligt vad Taube skriver har han fått ett telefonsamtal från baron Klingspor på Råbäck, som fått veta att skalden befann sig i Lidköping. Baronen vill nu bjuda hem skalden och ber om ett besök. Taube skriver att han tackat ja och ska hämtas av en privatchaufför, få stanna några dagar, äta nyhalstrat dilamm, dricka gamla fina Bordeauxviner och rida en eldig arabhäst.
Några vittnen till Everts besök på Råbäck finns dock inte, varför det starkt kan misstänkas att telefonsamtalet är påhittat. Taube ville gärna skryta med de förmögna och blåblodiga vänner han hade; avsikten med brevet var säkert att imponera på Lindfors och få honom att skicka ett än frikostigare förskott.
Efterforskningar har dock visat att Evert Taube verkligen gästade Kinnekulle. Det var dock på Hellekis han hamnade och baron Carl Gustaf Klingspor där har en helt annan och mer sanningsenlig version av Everts Kinnekullebesök. Baronen var medlem i Visans vänner på fyrtiotalet och hade då träffat Taube på källaren Gyldene Freden, där trubaduren ofta höll hov. Carl Gustaf Klingspor hade själv börjat spela luta, men slutat med det, han ansåg att hans musikaliska begåvning inte räckte till. Vid en mer än vanligt backanalisk afton med Visans vänner hade han lånat ut 200 kr till Taube, pengar han aldrig räknade att få igen.
Enligt vad Baron Klingspor har berättat, mer än fyrtio år senare, fick han, i maj 1947 ett oväntat telefonsamtal från Stadt i Lidköping; det var EvertTaube som ringde och bad att få komma ut och hälsa på. Baronen svarade, att det kunde gå för sig, men att däcken på hans bil fortfarande var beslagtagna av armén och att Taube därför var tvungen att ta rälsbussen till Hellekis. Det gjorde Taube, som vid framkomsten trakterades i köket med en enkel pyttipanna och ett par supar och sedan fick ta rälsbussen tillbaka till Lidköping. Han hade bråttom, det var dans på Stadt till Forsbergs trio och trubaduren ville gärna uppvakta de kärlekstörstande Lidköpingsdamerna och kanske få dansa tango och vals till sina egna visor.
Carl Gustaf Klingspor glömde bort Taubes snabbvisit, men blev påmind om den flera år senare, då hans kusin Gustaf Adolf på Stora Sundby en dag ringde och frågade om han kände någon lustig prick som hette Taube. Denne, för honom helt okände man, hade nämligen skickat 200 kr i ett kuvert och tackat för lånet.
Evert Taube var tydligen inte den slarver och bohem som han gärna utmålats som. Kanske var det så att Svenska visor äntligen utkommit och Lindfors förlag betalat generöst för Everts arbete. Han hade kanske då ångrat sitt skrytsamma brev från Stadt i Lidköping och kommit ihåg besöket på Hellekis. Att han sedan skickade pengarna till fel Klingspor på fel herresäte må vara honom förlåtet. Lånet blev till slut betalt och historien om Taubes Kinnekullebesök kan ge en både sann och rolig bild av författaren.
Införd i NLT 2007