Match mellan Mariestad och Villa utanför Lockörn slutade dramatiskt

Införd i NLT December 2005

Innan bandygrytor och konstfrysta banor var påtänkta kunde bandymatcher på älvar, åar och sjöar bjuda på oväntad spänning och stor dramatik. Isar kunde brista och spelare få ofrivilliga och kalla bad. Detta inträffade t o m i allsvenska matcher och också i landskamper. Berömd är landskampen Sverige – Finland 1949 på Tinnerbäcksbadets is. Där sjönk en målbur till botten och spelare hamnade i vattnet efter bara två minuters spel och matchen fick avbrytas.

Länge var det också vanligt att bandylagen fick leta efter is som var tillräckligt tjock och när de väl hittat en så föll kanske snön, tjock och tät, och spelarna fick värma upp med en timmas skottning.

En minnesvärd match spelades den 14 januari 1945 i Norra Västgötaserien mellan Villa BK och Mariestads Cykelklubb. Isen utanför Lockörn var full med vatten, mesostliknande och bågnande och det var länge tveksamt om det skulle bli spel. Mariestadsborna hade erbjudit sig att ordna spelbar is, men Villaledningen ville ha hemmaplan och hälsade per telefon att motståndarna var välkomna.

På speldagen, efter en natts plusgrader, var planen i än mer uruselt skick men domaren blåste trots detta till spel. Det skulle han kanske inte ha gjort för matchen urartade och gästerna, som förlorade, lämnade in en arg protest till Västergötlands Bandyförbund. De krävde omspel. Enligt Mariestadsspelarnas skrivelse var hela matchen en parodi på bandy. Isen var från första början i miserabelt skick och fem vakar på planen hade utmärkts med eneruskor. Två av Mariestadspelarna åkte genom isen redan innan matchen börjat och blev genomvåta. Efter tio minuters spel kunde enligt MCK endast ett par spelare stå inne i målet vid hörnor. Än värre blev det i andra halvlek; då vågade inte ens målvakten stå i buren. När han trots allt gjorde ett försök, sjönk buren och målvakten och en back blev stående på sandbotten med vatten till midjan och buren över sig. De hade ingen möjlighet att byta kläder efter doppen; närmaste omklädningsrum var beläget tre kilometer bort.

Trots dessa dramatiska händelser hade domaren vägrat att avbryta matchen, han ansåg att det var Västergötlands Bandyförbunds sak, de hade ju representanter närvarande.

Vidare anförde Mariestad i sin protest, att planen blivit för kort efter det att den uppfiskade målburen flyttats mot mittlinjen och att omkritning då inte heller skett. Gästerna var också missnöjda med att en av deras spelare utvisats för ett regelrätt tennisslag; han hade haft för avsikt att passa till egen målvakt men tappat balansen och viftat till med klubban, men inte alls i farlig närhet av en villaspelare.

Villa skriver naturligtvis ett svar på protesten och klubbens syn på matchen avviker markant från Mariestadslagets. Man påpekar att Västergötlands Bandyförbunds representanter, Ivan Backlöf och Thure Wallgren, tillsammans med domaren, Verner Freij från Lidköping, godkänt planen liksom bägge lagen. Eneruskorna var bara två, en bakom mållinjen och en utanför sidolinjen, de stod alltså inte alls på själva planen. Alla hörnor kunde slås korrekt utom den sista. Då hämtade en Mariestadsback bollen och åkte alltför nära kortlinjens eneruska och plurrade helt frivilligt. Mariestad låg då under med två mål och lagets avsikt var lätt att genomskåda; man ville till varje pris ha omspel. Detta framgick också alldeles tydligt då målburen sjönk. Enligt Villaspelarna hade MCK:s målvakt sparkat med skridskon i isen för att få hål på den och också lyckats med det; han hade dessutom fått hjälp av flera medspelare. Måldomaren hade försökt hindra dem men inte lyckats.

Sedan målburen bärgats och släpats upp till en ny plats hade planen blivit 2 – 3 meter kortare det erkändes, men det hade inte inverkat på spelet, det bevisades av att MCK kunde reducera när det bara återstod några minuters matchtid. Beträffande spelaren som utvisats, så berodde det på svordomar och osportsligt uppträdande och inte alls på grund av hans höga klubba. Matchbilden var alltså enligt lagen helt olika och av MCK:s skrivelse går det att utläsa, även om det inte skrivs rakt ut, att både domare och förbundsrepresentanter försökt hjälpa hemmalaget.

Den dramatiska matchen på Vänerns bågnande is slutade 2 – 1 till hemmalaget och Villas mål gjordes av Karl Rydén och Folke Nilsson. Utsänd sportskrivare från NLT var Karl-Erik Flinck, signaturen Kef, och han försöker i sitt referat att vara neutral, men påpekar att MCK gjorde dumt i att protestera mot att Villa inte hade omklädningsrum. Han skriver att det knappast var något lag i serien som kunde bjuda på denna lyx, den förekom inte ens i Mariestad.

Protesten behandlades i vederbörlig ordning av Västergötlands Bandyförbund, som dock lämnade den utan åtgärd och fastställde resultatet. Till detta bidrog säkert att Förbundets representanter, bägge Lidköpingsbor, varit närvarande och kunde ge sin, kanske inte helt opartiska, version av matchen.