När torget sprack…

Carl von Linné bekräftar händelse bakom gammalt talesätt från Lidköping.

Införd i NLT 1991

Ordspråk och talesätt kan gå i arv i generationer, det finns det otaliga belägg för. Många ordstäv har en konkret händelse som upphov; kanske har käringen någon gång färdats mot strömmen, barnet bränt sig, kockarna tillrett dålig soppa och en ensam fågel för någon känts säkrare i handen än de tio i skogen. Ett gammalt talesätt från Lidköping lyder: ”Det var så länge sen, så det var innan torget sprack” eller kortare ”Det var innan torget sprack”. Nu är det talesättet på väg att bli bortglömt, inte ens de annars så kunniga medlemmarna i Nicolai Gille känner till det. En som ofta använde uttrycket var den gamla stinsen Anders Sandblad. Han tjänstgjorde vid Lidköpings järnvägsstation en lång tid och var stationsinspektor omkring 1940. Sannolikt hade han hört talesättet i sin ungdom och sedan fört det vidare. Ligger det då en konkret händelse bakom uttrycket? Har Lidköpings torg någon gång spruckit?. Ja det har det verkligen gjort och att vi vet det, kan vi tacka självaste Carl von Linné för. Han anger t o m i sin berömda Väsigötaresa årtalet för händelsen.

Linné i Lidköping

När Carl von Linné i midsommartid 1746 besöker Lidköping på sin västgötaresa gör han självfallet som alltid en rad noggranna iakttagelser. Han kommer från kinnekullehållet, noterar att stranden vid Vänern var ”wäl et bysseskotts bredd av idel sand” och att det är mycket långgrunt. Man kunde rida en kvarts mil ut och bottna, skriver han och han imponeras av de stora sanddyner, som tornar upp sig vid vänerstranden. Naturligtvis ser han också mängder av intrassanta blomster, gräs och fåglar.

Väl framme i Lidköping tar han in för natten för att tidigt nästa dag, midsommarafton, fortsätta till Läckö på en endagstur. På Kålland och Kållandsö beser han det en nutida amhitiös turist uppsöker. Stola Lindholmen är givna anhalter, men han kryddar också sin dagbok med udda notiser; vid Lindholmen växer kumin och han ser och varnar för sprängörten, som kan ta död på betande kor. Vid Läckö noterar han naturligtvis valnötsträden i slottsträdgården och att det ut-med vägen, ”mästadels vid hvarje gård”, står en kvarn. ”Deras fot var et litet trähus, på hvilket själfwa qwarnen war byggd”. Dessa holkkvarnar var tydligen vanligare föör, men några är lyckligtvis bevarade.

Midsommarnatten omkring klockan 12 kommer linné till Lidköping efter att på resan sett lantbefolkingens midsommarfirande. Han omtalar att majstänger fanns resta på många håll, beklädda med löv och blomster och att drängar och pigor dansade där natten lång. Visserligen påstår Linné att detta firande motarbetades av själasörjarna, men att bruket var rotat från hedenhös och svårt att få bukt med. Själv är han upplyst och vidsynt och anser detta firande harmlöst och att folket bara mår bra av lite avkoppling från det dagliga slitet för brödfödan.

Midsommardagen tar Linné en kort sovmorgon för att sedan bege sig till Nicolaikyrkan för att höra en lärd predikan av prosten Unge. Hans vakna blick upptäcker renfana bland de väl huggna gravstenarna och inne i kyrkan imponeras han av orgelverket, som tillverkats av Unges företrädare, prosten Rudberus. Senare på dagen spankulerar Linné runt i staden och varseblir att Gamla staden är mer oregelbunden i sitt gatumönster än Nya staden och det stämde då, innan 1849 års stora brand. I Nya staden är alla hus av trä, de flesta med bräder utanpå, skriver han men inget står i dagboken om Rådhuset och det hade man kanske väntat. Något som däremot imponerar på Linné är tydligen torget, han stegar upp det och finner det vara 204 steg i fyrkant, ”det war det ansenligaste i Rijket”. Den tidens lidköpingsbor måste ha gjort stora ögon när de såg en resande främling i peruk och huvudstadskläder kliva omkring själva midsommardagen på torget.

Sprickan i torget

Linné hittar ofta goda sagesmän, tydligen har han tur med det också i Lidköping. Här berättar någon för honom historien om sprickan tvårsöver torget. År 1736 hade vintertid en flera tum bred spricka uppstått i torget från sjösidan och söderut. Sannolikt, med utgångspunkt från dagens bebyggelse, gick den från gamla bryggeriet mot nya sparbankshuset. Ett stort träd, som stod mitt i sprickan hade kluvits mitt itu och senare dött. Det hade varit väldiga krafter i rörelse och många i Lidköping ansåg att staden drabbats av en mindre jordbävning. Det tror nu inte Linné; han anser att sprickan åstadkommits av en frostsprängning. Hur som helst, klart är dock att dagen då torget sprack fastnade i lidköpingsbornas minnen, blev ett talesätt och t o m utgångspunkt för en lokal tideräkning.

Kanske kan sprickan över torget från 1736 i dag tjäna som ett memento. Hade Linné haft en aning om den blålera som torget vilar på hade han förstått hur sprickan uppstod. Han hade då idag i sin himmel bestämt avrått sentida lidköpingsbor både från att bygga busstation och från att parkera bussar på torget. Det verkar vara bra råd. Även utan blålera och rasrisker finns det mycket goda historiska och estetiska skäl att bevara torget, ”et av de anseligaste i Rijket”, fritt från klåfingrigt byggande.