Ett mejeri i varje vägskäl.
Ett genomgående drag i svensk mejerihistoria tycks ha varit att man försökt efterlikna omtyckta, utländska ostsorter. Försöken på Skofteby att göra schweizerost misslyckades, att den typiskt svenska herrgårdsosten började produceras i stället blev dock en god ersättning. Mejeriet i Österäng misslyckades likaså med att göra schweizerost, men där skapades med nya metoder en förädlad västgötaost som snabbt blev efterliknad och efterfrågad.
Greve Hugo David Hamilton på Blomberg hade ett levande intresse för mejerihantering, det visade han inte enbart genom att importera mejerskan Leonora Mortensen till Österäng. När svensk smörexport till England upphörde, kom han på idén att i stället exportera cheddarost dit. Tanken var verkligen djärv, tänk att lära de konservativa engelsmännen äta svensk cheddar! Men lyckade försök gjordes på Blombergs gårdsmejeri och man fick fram en ost som gott kunde mäta sig med originalet. Tyvärr sjönk ostpriserna på den brittiska marknaden och det så kraftigt att export inte längre blev lönsam.
Släkten Hamilton ägde på 1860-talet även Mariedals egendom och grevinnan Anna Hamilton började där själv ysta cheddarost. Hon gick klädd som mejerska och gjorde under flera år framgångsrika försök bland kittlar och ystekar i gårdens mejeri. Hon var den första som gjorde sin cheddar i stiltonformat, något som sedan dess blivit standard. Mariedalsosten fick snart lika stort anseende som sin släkting från Blomberg och blev lika omtyckt.
På Blomberg inrättades senare en mejeriskola och elever lärde sig där snabbt de rätta procedurerna och från bl. a. St Bjurum, Dagsnäs, Söne och Kvibille kom det snart chedddarost av den bästa kvalitet.
Skaraborg hade 478 mejerier.
Större och mer högmjölkande kor, bättre foder och konstgödning hade gjort att Skaraborg mot slutet av 1800-talet fått ett allt större mjölköverskott. Mjölk är ju en färskvara och med tidens dåliga transportmöjligheter och bristfälliga kylteknik var det nödvändigt att ta vara på mjölken i hemorten. Varje herrgård, varje by och socken hade problem med överskott på mjölk och detta löste alla på samma sätt; mejerier anlades. Som svampar ur jorden växte det upp gårdsmejerier, privatmejerier och andelsmejerier. I Skaraborg fanns det 115 mejerier 1890, men antalet hade 1900 ökat till 338. Som mest fanns det 1921 i Skaraborg 478 mejerier!
Det måste ha legat ett mejeri i nästan varje vägskäl och skramlet från mjölkflaskor på kärror och hästskjutsar på väg till eller från mjölkpallar och mejerier måste ha varit ett av de mest typiska i Skaraborgsbygden.
Även om det på länets mejeriskolor utbildades en rad duktiga elever så gick mejeriexpansionen väl snabbt och de många mejeriernas produkter blev ofta, alltför ofta undermåliga. Vad kunde göras åt detta? Jo, någon, det var förresten Hugo Hamilton, kom på att man inom länet skulle ha årliga ost- och smörutställningar med smakbedömning. Detta fick till följd att kvaliteten höjdes och att en del mindre nogräknade mejerier slogs ut.
En avläggare till dessa ostutställningar levde länge kvar i Skara och kallades då Ostmässan. Till utställningen gick det ångtåg från Skara centralstation och allmänheten fick provsmaka och köpa ost från hela landet. Arrangemanget var mycket populärt och tusentals människor trängdes runt de dignande ostborden. Tyvärr är Ostmässan numera nedlagd.
Glädjande utveckling.
Efter Andra världskriget då transporterna snabbt revolutionerades har antalet mejerier i Sverige undan för undan drastiskt minskats. I dag förser jättelika tankbilar med kylsystem landets få kvarvarande mejerier med mjölk som forslats långa vägar. Ysttekniken har också gått framåt, modern kemi och datorer har gjort intåg..
De klassiska svenska ostarna Herrgård, Präst och Svecia lever dock vidare och har också fått gott sällskap av Grevén. Mejerijätten Arla slår framgångsrikt vakt om den svenska osttraditionen och den standardisering och utslätning som ett tag var på väg har numera ersatts av kulinariskt nytänkande. Ett varierat utbud av vällagrade, mogna, aromrika och välsmakande ostar distribueras nu till svenska och utländska konsumenter. Till detta har ett annat av länets företag i hög grad bidragit, nämligen Falbygdens ost; där lagrar man verkligen med intresse och kunskap mängder av ost. Det är nog inte alltför djärvt att påstå, att det aldrig tillverkats och sålts så mycket god ost i Sverige som i dag. Glädjande nog har det på senare år också uppstått små lokala mejerier, främst i norra Sverige. Där framställs hantverksmässigt främst utmärkta get- och fårostar.
Ovedersägligt är dock att modern, svensk ystteknik startade i Kinnekulletrakten och Arlas ostcenter i Götene kan gott betraktas som ett resultat av detta. Det vore på sin plats att där också hedra pionjärerna inom skaraborgsk och därmed även inom svensk mejerihistoria med ett minnesmärke, gärna i form av en staty. Den borde i så fall föreställa en mejerska för det är denna, idag bortglömda yrkesgrupp med Leonora Mortensen i täten, som har betytt mest för nutida, svensk osttillverkning.