Bar bort stulen havre i rockskörten

Införd i NLT 2008

Läst i NLT 1928

Så länge tidningar har funnits så har de gärna frossat i olika slag av brott. Lagöverträdelser av alla slag är nämligen intressant läsning för läsekretsen, och det behöver då inte alls röra sig om mord eller mer spektakulära händelser. Nya Lidköpings-Tidningen, som började komma ut 1903, bevakade självfallet redan från första numret polisiära händelser och rättegångar i råd- och tingshus. I korta notiser kunde då uppmärksammas att några fått böta tio kronor för att inte haft cykellyktor tända och att andra fått plikta med femton kronor för bristande vinterväghållning. Sällan inträffade det i Lidköping större och mer spektakulära brott och därför var det av stor vikt för den journalist som refererade rättegångar, att bevaka originella domstolsförhandlingar och uppmärksamma tragiska eller ovanliga lagbrott.

I slutet av 1920-talet behandlades i häradsrätten en stöldhistoria med komiska inslag och den lät länge tala om sig i Lidköpingsbygden. Det handlade om en före detta bonde som stämts för att ha stulit havre. Efter att ha sålt sin gård bodde han kvar i en undantagsstuga med tillhörande hönshus. Ett problem uppstod dock för honom, han hade svårt att skaffa foder till hönsen. Den nye ägaren upptäckte efter en tid att havre försvann från stall och magasin och polisanmälde stölderna. Både han och och flera av de på gården boende kunde för polisen intyga att den förre ägaren dagligen besökte gårdens stall iklädd en stor överrock och återvände hem med fickorna och rockskörten tyngda av havre. Vid ett första polisförhör nekade bonden till att han stulit något, men vid ytterligare förhör erkände han tillgrepp av 200 kg havre.

När målet kom upp vid tinget i Lidköping blev det något av en fars och häradshövdingen fick vid upprepade tillfällen dämpa skratt och fnitter från åhörarna. På domarens fråga hur det kunde komma sig att den tilltalade först nekat till anklagelserna men sedan erkänt, skyllde den åtalade på dåligt minne. Han höll dock inte för otroligt att han vid sina besök i stallet vid enstaka tillfällen kanske tagit ett par nävar havre och att detta möjligen under två år kunde ha uppgått till högst 150 kilo. Att han vid polisförhör erkänt 200 kilo påstod han bero på att han tagit till i överkant för att ha sitt samvete fredat för lögn. Han var nämligen trägen kyrkobesökare och varmt religiös!

För att förklara sina återkommande besök i stallet påstod bonden att de orsakats av att han tyckte så mycket om sina gamla hästar, att han varje kväll ville klappa om dem och bjuda dem på lite havre, som han hämtade i spannmålsmagasinet. På häradshövdingens fråga erkände han motvilligt, att det nog då kunde hända att han undantagsvis stoppade några nävar havre i rocken till sina höns. Att han gick i rock till stallet berodde på att han var frusen och han påstod också att den hade ovanligt små fickor och saknade foder. Han hävdade också bestämt att havretillgreppen inträffat högst 30 gånger och bestred högljutt åklagarens, landsfiskal Noring, påståenden om att det rörde sig om mer än tio nävar vid över 200 tillfällen, att överrocken rymde ett par kilo och att stölderna alltså sammanlagt kunde uppgå till minst ett halvt ton. Landsfiskalen ansåg brott bevisat och yrkade därför på att en fängelsedom borde bli den självklara påföljden för de omfattande havrestölder, som bevisligen pågått under flera år.

När dom så småningom avkunnades visade det sig att rätten trodde på målsägare och vittnen och ansåg åklagarens sakframställning sannolik. Den sextioårige före detta bonden dömdes därför för sina havretillgrepp till tre månaders fängelse i Mariestad och fick under polisbevakning sätta sig på ångtåget till residensstaden. Länsfängelset hade vid denna tid en omfattande jordbruksdrift och kanske kunde havretjuven där beredas en passande syssla, kanske rent av med arbete i stall eller hönshus.

Som en följd av denna rättegång kallades i Lidköping alla överrockar i flera år skämtsamt för havrerockar.