Beundrade Kinnekulle och tyckte synd om fångarna i Mariestad
Införd i NLT feb 2005
Den berömde danske sagoförfattaren H C Andersen föddes i en fattig skomakarfamilj i Odense 1805 – alltså för precis 200 år sedan. Hans ungdomstid var svår och det dröjde innan han slog igenom med sina sagor. Men då gjorde han det med besked och blev snabbt en välbärgad man. En del av sina författarhonorar använde han till att företa resor i Tyskland, Italien, Frankrike och Spanien och intryck av människor och natur i dessa länder inspirerade honom till nya sagor.
Försedd med en flitigt använd handbok för resande besöker H C Andersen sommaren 1849 också Sverige. Han börjar sin resa i Göteborg, reser bekvämt på Göta kanal och har lång gångna planer på att färdas ända upp till Norrland, men när han nått Dalälven och Gävle, vänder han av någon anledning hemåt igen.
Om sin resa berättar han i en bok, som kom ut på svenska redan 1851 Den heter Resa i Sverige och som man kan vänta sig är reseskildringen en blandning av verklighet och fantasi. H C Andersen uppsöker de kända turistmålen, t ex Trollhättefallen, Kinnekulle, Vadstena, Falu gruva och Siljansbygden och trots att han läst på grundligt har han svårt att locka en modern läsare med sig. Hans stil verkar gammalmodig och det är bara undantagsvis som hans entusiasm får pennan att vibrera av iakttagelser och förmår måla upp fängslande scenerier. Som när han ser Trollhättefallen:
” – Vilket vågsvall, ett hav av skummande champagne, av kokande mjölk, vattenmassorna trängs samman, skjuts fram och går i cirkel tillbaka och välter sedan ner i Helvetesfallet. Vilket orkandån, vilken syn!”
Till Trollhättan anlände H C Andersen i vacker försommargrönska och medan båten slussades upp mot Vänern hade passagerarna god tid på sig att till fots beundra forsar, sågar och smedjor. Sedan de imponerade turisterna intagit en måltid på värdshuset och åter gått ombord tuffade båten vidare ut på Vänern för att på morgonen ligga förtöjd i Råbäcks hamn.
”- Kinnekulle, du Sveriges hängande trädgård, dig skall vi nu gästa”, skriver Andersen hänförd, men hans intryck verkar mestadels bestämda av guideboken. Visst beundrar han herrgårdarna och utsikten över Vänern och vyerna mot Läckö, Lidköping och Mariestad är förvisso storslagna, men när han börjar rabbla upp namnen på stenlagren är han farligt nära att tråka ut läsaren. Bättre blir han då han far med häst och vagn över Österplana hed, noterar kalkhällarnas fasta golv och liknar vägen vid en romersk härväg, en Via Appia uppe i Norden. Han imponeras också av ett för trakten typiskt soldattorp, helt byggt i sten och med den gulsvarta knekttavlan väl synlig.
Husaby skildrar han också med hjälp av torra fakta han hittat i guideboken, levande blir bara hans skildring, när han berättar om den medeltida madonnan, som konfirmanderna just den dagen behängt med friska, färgstarka och doftande blommor. På vägen från Husaby till båten tar han vägen förbi Martorp och där blommar äntligen hans prosa. De imponerande stenblocken liknar han vid ruinerna av gamla fästningsväggar med skottgluggar, runda torn och murar; det är ett arkitektoniskt fantasispel av naturen, skriver han. Sagoförfattaren tycker också att den lilla kvarnen i Martorpsfallet ser ut som en liten leksak bland de mäktiga stenformationerna, påminnande om en liten leksak som ett gammalt bergatroll glömt kvar där.
Resan går vidare till Mariestad och där såg H C Andersen det vita, nybyggda cellfängelset på långt håll och han blir inbjuden att göra ett studiebesök där. Besöket får författarens medkänsla med de små och svaga att framträda mycket tydligt. Han skriver att fängelset på avstånd liknade ett lustslott, men när besökaren kommer in möts han överallt av en gravlik tystnad. Den bryts bara på söndagarna då fängelseprästen kommer för att predika, fångarna hålls då inlåsta i sina celler, prästen kan inte se dem och fångarna inte honom. Det förundrar Andersen, han tycker att hela huset verkar vara en välbyggd, omänsklig maskin och en mardröm för själen. Fylld av medlidande blickade han in i en ung barnamörderskas cell, hon satt hopkrupen med ansiktet dolt av händerna och verkade helt apatisk, en annan kvinna hade dömts för lösdriveri och det upprör Andersen, som anser det helt fel att den som saknar arbete skall straffas för det. Upprörd och fylld av avsky lämnar författaren anstalten; det är en omänsklig inrättning. Han tröstar sig dock med att Mariestad fängelse är ljust och luftigt och att fångarna behandlas mer humant där än i världshistoriens mer ökända pinoställen t ex inkvisitionens hemska plågorum, Venedigs otäcka blykamrar och galärernas omänskliga roddarbänkar.
På sin fortsatta färd på Göta kanal ångar H C Andersens båt förbi Sjötorp, Lyrestad och Töreboda och i närheten av sjön Viken får han se något som både upprör och roar honom. Han möter ett par tiggarpojkar så smutsiga och trasiga, att alla kända porträtt av italienska trashankar bleknade vid en jämförelse. De svenska fattiglapparna liknade vandrade lumpbodar, smutsiga och ömkansvärda och i sådant tillstånd, att man misstänkte att deras föräldrar klätt ut dem för att de skulle väcka resenärers medlidande. Den minste pojken hade på sig något som en gång kunde ha varit en korpulent mans kavaj, fodret hängde löst och ena ärmen fladdrade och det var helt omöjligt att se övergången från rock till byxa; en gul linneklut tycktes antyda rester av en skjorta. Hela uppenbarelsen pryddes av en trasig halmhatt, som verkade ha körts över flera gånger av oxkärror. Den andre pojken hade endast byxor på sig, de var så trasiga att de bundits fast med segelgarn både vid knäna, låren och anklarna. Då kaptenen bryskt körde i väg dem och de vände och sprang, såg passagerarna att pojken med segelgarnen var helt naken baktill, bara tre segelgarnståtar skylde hans bruna baksida. Den barnkäre H C Andersen rörs och roas av synen och det får hans skildring av bli målerisk och levande, sannolikt hade den snälle och hygglige författaren hunnit med att skänka tiggarpojkarna varsin stor slant innan de jagades i väg; han nämner inget om det i boken, men så var det säkerligen.
Över Vadstena, som H C Andersen ägnar flera sidor, mest på grund av heliga Birgitta , fortsätter färden norrut, men författaren har hela tiden svårt att göra sig kvitt beroendet av sin resehandbok. Då och då blixtrar han dock till, kastar sig loss från verkligheten och ger sig sin skapande fantasi i våld. Det är dock allför sällan för att hans Resa i Sverige skall kunna läsas med någon större behållning av en nutida läsare.