Pompös folkfest med kunglig glans

Införd i NLT 2000

Nyligen har Skara Domkyrka efter restaurering återinvigts för tredje gången på lite mer än 100 år. Årets högtid var naturligtvis solenn och väl genomförd, men den kan omöjligen jämföras med den pomp och ståt som präglade invigningen 1894.

Domkyrkan hade under hela 1800-talet varit i ett bedrövligt skick; 1810 hade tornspirorna rivits och ersatts av platta tak i italiensk stil, de s k ”Skara byxor”. Senare revs det norra tornet och nedfallna stenmassor kom att ligga runt kyrkan. Det var en tid av förnedring.

Pengar hade länge saknats men 1886 hade kapital anskaffats och fram till 1896 rådde en febril verksamhet vid kyrkan och den leddes av den kände domkyrkoarkitekten Helgo Zettervall, född i Lidköping.

Nu fick Domkyrkan sitt nuvarande utseende med de höga tornen och Zettervall hade återskapat den ursprungliga gotiska katedralen.

Kunglig glans

Domkapitlet var med all rätt stolt över sin lyckade restaurering och beslöt att anordna en påkostad och högtidlig återinvigning av kyrkan. Kungen skulle naturligtvis bjudas och denne tackade nådigt ja.

Den stora dagen närmade sig snabbt och hela den goda staden Skara hade verkligen ansträngt sig för att åstadkomma en fest som sent skulle glömmas. Och man lyckades. Kungen, Oscar II, kom med extratåg till Skara station en regnig oktobermorgon åtföljd av prins Carl, flera ministrar och sedvanlig uppvaktning i färggranna uniformer. Borgmästaren tog emot, utbringade leven och Kungssången sjöngs. Kungen klev sedan upp i ett fyrspänt ekipage och under ”mängdens jubelrop” åkte han sedan uppför Järnvägsgatan till sin övernattningsbostad bredvid Domkyrkan; han skulle bo hos en av stadens lektorer.

Hela staden var översvämmad av flaggstänger med blågula dukar, ”från stationsplan upp och förbi Domkyrkan, runt denna och utmed läroverket och de närbelägna torgen”. Vid stationen stod flaggstänger ända bort till lokstallarna och många privata hus var dekorerade med färggranna sköldar, vackra emblem och namnchiffer.

Kungen visste också att uppskatta prakten, han uttryckte ”sin lifliga erkänsla för det hjärtliga mottagandet och synnerliga tillfredsställelse med alla anordningar på den minnesrika dagen”.

I Domkyrkan

Till högtiden i Domkyrkan hade alla platser fyllts av en förväntansfäll menighet. Fram till kyrkan bildade skolungdomar häck för att hedra den procession som ormade sig fram mellan dem. Där skred ministrar, domkapitlets ledamöter, landshövdingen, riksantikvarien, stiftets präster, läroverkets lärare, officerare från regementena i Skövde, länets riksdagsmän, stadsfullmäktigeledamöterna från Skara och många andra. När alla dessa var på plats anlände kungen och prins Carl och tog plats bredvid landshövdingen i korets södra sida.

Gudstjänsten kunde nu ta sin början och den gjorde på de tusentals åhörarna ”ett gripande intryck” Domprosten predikade (biskopen hade nyss dött), orgeln dånade, Kyrkosångens vänner sjöng och en alldeles ny psalm av kyrkoherde Sandzén i Järpås uppstämdes.

Kungen uttryckte sin beundran för kyrkan vid en rundvandring och ansåg då att Skara Domkyrka nu torde vara Sveriges främsta kyrkobyggnad. Och dessa kungsord gladde många.

Festmiddag med kungatal

Efter kyrkobesöket väntade en festmiddag på Skara Stadshotell. Där kom en oändlig rad av skålar att avlösa varandra; konungens, drottningens, prinsens, fosterlandets, arkitektens, byggmästarens, domprostens och många, många andra. Vinet verkar ha runnit i strömmar och stämningen nuddade snart taket.

Talen avlöste varandra, men det som alla väntade på var kungens, Oscar II var känd som en god talare. Till slut kom det; ”hans starka malmklingande stämma ljöd i den andäktiga tystnaden” och många ansåg talet formfulländat. Det var ett typiskt sekelskiftestal, högtravande och fyllt av retorik. Så här sa han t ex; ”I dag i tidernas fullbordan reser sig det åldriga templet ånyo för våra blickar, framträdande i förnyad, förhärligad gestalt. Det är vordet en förbundsark för hela Västergötland. Ur dess sköte höja sig dubbeltornen till skyn såsom andliga vårdkasar öfver slätt och bygd. Men dessa härliga vårdkasar icke allenast upplysa. Nej, i dess sköte bor malmklang, hvars ljudvågor sväfva vida ut mot sunnan, nordan, östan och västan, med manande röster: nalkens hit, I allen som ären betungade”.

Denna form av vältalighet verkar i dag främmande och närmast obegriplig, men säkert hade kungen skrivit sitt tal själv: spök- och talskrivare var ännu inte uppfunna.

Fornsamlaren i Uvered

Att eftervärlden vet så mycket om kungabesöket 1894 kan vi tacka Johan Andersson i Djupedal, Anders Sperlingsgården i Uvered för. Han kallades sig ”Fornsamlaren i Uvered” och liksom sin far antecknade han flitigt allt av historiskt värde. Hans anteckningar bygger på kyrkoherde Sandzéns berättelse och denne var med under festligheterna i Skara. Uvered var annexförsamling till Järpås och god kontakt kunde på så sätt skapas mellan fornsamlaren och vördig kyrkoherden.

Johan Anderssons anteckningar finns i dag inbundna i snyggt band i det Ekbergska biblioteket i Bjärka och ger oss goda ögonblickbilder från det minnesvärda kungabesöket.

Muntlig tradition

Under kungabesöket inträffade naturligtvis en hel del som Johan Andersson förtiger, det hade annars skadat hans vördsamma framställning. Så t ex berättas det att kungen under middagen tilltalade domprosten som då ställde sig upp. När han sedan satte sig hade någon flyttat hans stol, varför han med en duns hamnade på golvet med benen i vädret. Kungen lär då behagat att dra på munnen.

Efter middagen blandade sig kungen med de inbjudna och tilltalade då en reputerlig man; kungen ville ha en diskret, lite privat upplysning om en av de närvarande. Därför frågar kungen: ”Peut-étre parlez-vous francais”? Den tilltalade såg förvånad ut men svarade snabbt: ”Pötätera- di va från Härlunna”.

Efter middagen skulle kungen i sin vagn åka genom den ”skönt eklärerade staden” och ta emot hurrarop, sång och andra hyllningar. De samlade herrgårdsekipagen skulle följa efter kungligheterna i ett slags kortege, men kuskarna hade gått lediga hela dagen och sinsemellan utbringat skålar varför en viss oordning spred sig. Hästarna blev oroliga, längtade hem och stördes av allt väsen på gatorna, men några större olyckor inträffade inte. Dagen därpå lär det dock runt om i länet funnits gott om kuskar som i lätt bakrus plåstrade om sig själva och sina hästar och lagade seldon och vagnar.

Aldrig färdig

Återinvigningen av Domkyrkan 1949 blev betydligt enklare än den 1894. Den fick en rent kyrklig karaktär och åtföljdes av en enkel lunch i en osmyckad sal och med ett nyktert och sakligt tal av dåvarande kung Gustav V.

I år har alltså Skara Domkyrka återinvigts igen och det är tydligen så att den liksom flera andra kyrkobyggnader aldrig blir färdig. Kanske är det dags för en ny restaurering om 50år?