1903 Sockerbruk

1800-talet medförde ett genombrott för industrialismen i Sverige. I Lidköping hade det dock gått trögt med fabriksetableringar. LMV grundades visserligen redan 1875 men förde en något undanskymd tillvaro; ekonomiska problem dök ständigt upp. Runt sekelskiftet började dock allt fler industrigrundare inse Lidköpings goda läge med hamn och järnväg och fabriker växer upp som svampar ur jorden.

Planerna på att bygga en sockerfabrik hälsades med glädje av Lidköpingsborna och drätselkammaren ställde gratis en stor tomt till förfogande vid järnvägsstationen. Från början var det meningen att det bara skulle byggas ett raffinaderi, men senare gjorde inflytelserika lantbrukare propaganda för betodling och det beslöts därför att också uppföra en råsockerfabrik. Experter, många från Tyskland, tillkallades för att installera maskinerna och den första betkampanjen startade 1904. Snart odlade 350 bönder i hela Skaraborg betor på över 1000 tunnland. Allt verkade lovande, arbetare anställdes och de första sockertopparna lämnade fabriken dagen före julafton 1903. Sockerbruket hade sedan en nära femtioårig betydelsefull och framgångsrik verksamhet i Lidköping, men 1950 lades verksamheten ned till mångas sorg.

1904 Beslut om elkraft

En ung civilingenjör vid namn John Hedin hade anställts vid LMV och upptäckte ganska snart, att det på fabriken tillverkade alldeles för många produkter, alltifrån ångmaskiner och lok till plogar, stekpannor och spottkoppar. Han blev snart ägare till fabriken och tillverkningen specialiserades då till att bara omfatta verktygsmaskiner. Men för att fabriken skulle kunna följa med i utvecklingen krävdes elektrisk kraft. Hedin började därför undersöka olika möjligheter att köpa el. Detta visade sig svårt och därför tvingades han satsa på egen elproduktion; det kom att bli starten för Kraft AB Gullspång- Munkfors, som Lidköpings stad också satsade pengar i; en investering som kommunen haft mycken glädje av, men som på senare tid också medfört en hel del bekymmer.

Fördjupning:

John Hedin – grundaren av Gullspång- Munkfors

John Hedin kom till LMV 1897, enligt vad som påstås var det det korta avståndet från fabriken till skjutbanan som lockade honom mest, han var nämligen ivrig skytt. Kraften till Mekens maskiner kom från en ångmaskin som var ineffektiv och felplacerad. En satsning på den moderna elenergin ansåg Hedin absolut nödvändig.

Hedin träffade 1904 en ung ingenjör från ASEA som var specialist på elkraft. De avslutade dagen på Stadts punschveranda och Hedin passade då på att fråga, vad det skulle kosta att dra el från Trollhättan till Lidköping. Prisuppgiften han fick lät rimlig, men Trollhättefallen ägdes av staten och Hedin misstänkte att riksdagen skulle ta alltför lång tid på sig för att komma igång med elproduktionen. Han försökte i stället intressera kvarnägare i Flian att bygga om sina fall för elproduktion, men då de begärde fantasisummor för sin vattenkraft föll projektet. Hedin kom i stället att kasta sina blickar mot Gullspångsfallet trots att det egentligen låg väl långt bort.

Planer smids.

Lidköpings stad var intresserad av Hedins planer, framförallt stadsfullmäktiges ordförande, lasarettsläkaren P J Lundgren, insåg att el var framtidens energi. Men varken LMV eller Lidköping hade tillräckligt med pengar för att bygga ut Gullspångsfallet. Fler intressenter krävdes och Hällekis Cementfabrik, Katrinefors bruk i Mariestad och Mariestads stad övertalades därför att också intressera sig för projektet.

Friherre Carl Klingspor på Råbäck som representant för Cementfabriken, disponent Gustaf Grevilli för Katrinefors och John Hedin för LMV och Lidköping stad träffades i Stockholm tillsammans med ägaren av Munkforsfallen i Letälven och efter intensiva diskussioner enades man om att bilda ett kraftbolag som skulle heta Gullspång- Munkfors.

Lidköping satsade en fjärdedel.

I maj 1906 hölls konstituerande bolagsstämma i Stockholm för Kraftaktiebolaget Gullspång- Munkfors, närvarande var bl. a John Hedin, P J Lundgren, Carl Klingspor och Gustaf Grevilli. Aktiekapitalet bestämdes till en miljon kronor och stora aktieinnehavare blev Katrinefors bruk, LMV och Hällekis cement. 350 000 kr av aktiesumman reserverades för städerna Lidköping och Mariestad. Lidköping tecknade sig då för aktier till ett belopp av 250. 000 kr, medan Mariestad nöjde sig med 20.000 kr. Resterande 80.000 satsades privat av männen i bolagsstyrelsen.

Bolagsstyrelsen verkade vara lyckligt okunnig om det svåra arbete som låg framför den. Till verkställande direktör hade utsetts John Hedin, men han hade sitt uppdrag mera som en bisyssla och bolagets kontor var ett dragigt och sparsamt möblerat vindsrum på LMV; hela personalen bestod av en kassör.

Snart blev det dock nödvändigt att anställa fler, dammbygget i Gullspång, dragning av ledningar, förhandlingar med markägare, finansiering, vattenprocesser och annat blev tidskrävande. Kraftbolagets vd fick snabbt sitt arbete som chef på LMV som bisyssla.

Forcerat bygge.

I augusti 1906 kom dammbygget i Gullspång i gång. Från första början blev det forcerat, man var angelägen om att bli färdig innan kraftverket i Trollhättan påbörjats; det gällde att vinna konkurrensfördelar. Någon upphandling inför bygget hanns därför inte med, utan allt arbete skedde i bolagets egen regi. Arbetare fick man från orten, men också vattenrallare från Norrland anlitades och som mest var 1000 man anställda. Bostadsbaracker byggdes och periodvis arbetade man i två- eller treskift.

En del olycksfall inträffade tyvärr under bygget, varav fem med dödlig utgång. Detta tog John Hedin hårt, han var nämligen långt före sin tid beträffande omtanke och omsorg om sin arbetskraft. Han såg t ex till att kollektiv olycksförsäkring tecknades för arbetare och tjänstemän och han lät uppföra en sjukstuga vid bygget och anställa en sjuksköterska. Hon hade rätt att vid behov tillkalla läkare; medicin och läkarvård var gratis. Ett marketenteri hade också byggts och bolaget stod som garant för arbetarnas skulder där.

John Hedins syn på de anställda skilde sig markant från baron Klingspors åsikter. Denne ansåg nämligen att man borde sätta likhetstecken mellan demoralisering och demokratisering och att olycksfallsförsäkring för arbetare skulle verka förslappande på arbetsmoralen. Man kan lätt inse att Kraftbolagets styrelsemöten inte alltid försiggick i lugn och ro.

Invigning.

Kraftverksbygget gick planenligt och den 30 juli 1908 kunde kraftverket högtidligt invigas av civilministern, den på Blomberg födde, greve Hugo Hamilton. Då var också ledningsnätet färdigt och elektriskt ljus hade dragits till många hem, samhällen och industrier.

Bolagets huvudkontor flyttades 1912 till Mariestad och Gullspång-Munkfors kom sedan under hela sin verksamhet att växa och vara lyhört för nya idéer. Inkomsterna steg följaktligen med åren och aktieägarna fick god utdelning på sina pengar. När Gullspång- Munkfors sedan såldes till Birka Energi blev försäljningssumman därför hög, något som dagens Lidköpingsbor har all anledning att glädja sig åt. En tacksamhetens tanke borde de då också ägna åt John Hedin, den framsynte initiativtagaren till Kraft AB Gullspång- Munkfors.

1905 Skofteby källa

Redan i slutet av 1800-talet hade det upptäckts att en källa på Skofteby säteri hade ett märkligt vatten. Den fick namnet Secularis, vattnet analyserades och befanns ha ungefär samma hälsobringande egenskaper som vattnet på mera berömda kuranstalter. Följden blev att det snart såldes buteljvis på Lidköpings apotek och i speceriaffärer till invånare som var måna om sin hälsa.

Hoppet om större förtjänster gjorde att det 1905 i Göteborg bildades Aktiebolaget Secularis med bryggaren Henrik Pripp som ordförande och med ett aktiekapital på 600.000 kr. Bolaget köpte Skofteby källa för att där tappa naturligt mineralvatten och framställa lemonad, sockerdricka och andra läskedrycker. En fabriksbyggnad uppfördes och fabrikens varor forslades till Lidköping med ångbåten Secularis, som ofta också hade en lastpråm på släp.

Affärerna tycks till en början ha gått bra, t o m Svenska Amerika Linjens välkända båtar hade Skoftebyvatten ombord, men när Ramlösa 1927 övertog aktiemajoriteten lades Secularisfabriken ned.

1906 Cirkusbrottning

Idrotten i Lidköping hade börjat intressera allt fler och den mest populäre lokale idrottshjälten var brottaren Ragnar ”Bassen” Svensson. På en nykterhetslokal som hette De la Gardie och som brukade hyras av Lidköpings Gymnastik- och Atletklubb, mötte han 1906 Frithiof Martens från Örgryte IS. ”Bassen” vann och fick ovationsartade hyllningar i den fullsatta lokalen.

Brottning vid sekelskiftet var ett populärt inslag i cirkusföreställningar. Alla cirkusar med självaktning hade ett stall med brottare, som utmanade lokala förmågor. Då togs det livtag i manegen så att hästlortar och sågspån rök. Ragnar Svensson hade redan 1904 besegrat en duktig motståndare från cirkusen Olympia, när den slagit upp sina tält på Katthavet. Vilka regler som gällde är svårt att veta men i NLT skriver man att matcherna gick i den franska stilen och det verkar närmast likna den grekisk- romerska. Tidningen är entusiastisk: ”Brottning kräver list, beräkning och sinnesnärvaro och är en kroppsövning som nått höjdpunkten av skön konst.”

1907 Matbestick

Länge fanns det i Lidköping flera fabriker som tillverkade knivar, skedar och gafflar i metall. Den första hette Britannia och startade redan 1907. Den låg ungefär vid korsningen Lidbecksgatan – Zettervallsgatan och var modern för sin tid, med brutet tak för ljusinsläpp och hade gjuteri, svarveri och sliperi. Mycket modern och miljövänlig verkar fabrikens uppvärmning ha varit. Man fick nämligen överskottsvärme från brännugnarna vid Nymans Porslinmåleri, den närmsta grannen.

Fabrikens maskiner drevs av en 12 hästars fotogenmotor, men de femtiotalet anställda såg fram emot att snart få el från Gullspång. Britannia tillverkade främst matbestick och ljusstakar och dess produkter försilvrades, förnicklades och förgylldes. En speciell metall bestående av tenn, bly och antimon; den s k Britanniametallen kom ofta till användning.

1908 Järnvägsinvigning

Tunbanan har äntligen blivit verklighet. Den invigdes den 11 november med ett festtåg, där man bland passagerarna såg landshövding De Geer, lokala politiker och styrelseledamöter i Lidköping – Kållands Järnväg, som var det mer högtidliga namnet på banan. I Tådene hälsades tåget med sång av pastoratets kyrkokör, tal hölls och leven utbringades. Väl framme i Tun talade järnvägsbolagets ordförande, godsägare Jonas M Kjellberg och anhöll att landshövdingen måtte förklara banan invigd. Och det skedde med goda exempel på tidens något svulstiga vältalighet.

Sedan var det dags för återfärd, men den skedde tyvärr inte alls enligt tidtabellen. Vattnet i loket hade nämligen tagit slut på grund av de många högtidliga uppehållen. Ingen hade tänkt på att även ett stillastående tåg förbrukar ånga. Problemet löstes genom att man tog vatten ur ett dike och därigenom räddades till passagerarnas glädje den goda middagen på Stadshotellet i Lidköping. Den lilla malören på invigningståget var symptomatisk och skulle under banans trettioåriga historia följas av flera stora och små incidenter. Tunbanan kom att bli ett stående och tacksamt inslag i de lokala revyerna. Där kunde ofta bara en textad skylt med ordet Tunbanan väcka munterhet och få applåder.

1909 Storstrejken

LO:s storstrejk drabbade hela Sverige och den fick naturligtvis följder även i Lidköping. De lokala fackföreningarna hade god anslutning och samarbetade med stadens Socialdemokratiska parti. I Lidköping ordnade arbetarna på strejkens första dag ett demonstrationståg under stor uppslutning och med god ordning. Borgmästaren hade vädjat till de strejkande att utse ordningsmän, för att staden skulle slippa inkalla militär och det hade fackföreningarna gått med på.

Vid ett strejkmöte manade den blivande riksdagsmannen Torsten Ström till lugn och NLT gör sammaledes i sin ledare. Som mest var ca 1000 arbetare ute i strejk, men på LMV hade permissioner beviljats för att arbetarna inte skulle strejka. NLT berättar att vid ett demonstrationståg så råkade en präst med två kilo dynamit av misstag komma med i tåget. Han hade varit i kruthandeln och handlat och sveptes med i tåget, som därför fick en märkligt utseende. Först kom det några pojkar på cyklar, sedan följde prästen med sin dynamit och han skyfflades fram mellan åskådarleden av musikkåren och sist gick massor av demonstranter under röda fanor.

Regeringen hade utfärdat förbud mot rusdrycksförsäljning under strejken, men NLT meddelar att apoteket, som en beklaglig följd av detta, har ökat sin försäljning av nervdroppar och eter.

Till slut tvingades arbetarna återgå till sina maskiner, strejkkassornas pengar hade bara räckt till sju dagars strejk, men arbetsnedläggelsen varade ändå i 41 dagar. Arbetarrörelsen hade lidit ett stort nederlag, men hämtade snart nya krafter. NLT har under strejken försökt vara neutral och anser att efterräkningar väntar de ansvariga på bägge sidor. Tidningen manar alla att efter bästa förmåga försöka lindra den stora nöd, främst bland kvinnor och barn, som följt i strejkens spår.