Införd i NLT April 2003

C-J Charpentier, känd för NLT:s läsare, har kommit med en ny bok. Den handlar, liksom flera av hans tidigare, om Afghanistan och heter Samovarernas sång. Författaren vet vad han skriver om, redan 1969 som ung student i Uppsala fick han intresse för landet, läste allt om det och pluggade nypersiska. Han längtade till Afghanistan, men blev i Uppsala avhånad för det; dit åkte bara hippies för att röka brass. Men Charpentier gav inte upp utan lyckades efter sin fil kand utverka studiemedel för doktorandstudier och for iväg. Omedveten om att det som låg framför honom skulle bli en livslång kärlek till ett land och ett folk.

Ett introduktionsbrev hjälpte Charpentier att få kontakt med inflytelserika styresmän och gav honom tillfällen att resa runt i landet och besöka olika provinser, städer och byar. Överallt bemöts han med vänlighet och invånarnas gästfrihet är stor. Under flitigt tedrickande, samspråk och lyssnande till samovarernas stilla surr på värdshusen lär han sig umgås på afghanska och acceptera seder och bruk. Under åren hinner han också skaffa sig många vänner. Hela tiden frågar han om allt han ser och samlar in uppgifter för sin doktorsavhandling. Detta medför att han gör snabba framsteg i landets språk, men han gör sig naturligtvis skyldig till olika roliga misstag. De får han länge äta upp.

Boken har i mycket en prägel av memoarer men är samtidigt en spännande äventyrsskildring; flera resor som beskrivs görs med livet som insats och kunde ha slutat riktigt illa. Samovarernas sång är en samling personliga minnesbilder från det Afghanistan som en gång var men som tyvärr inte längre existerar. Författaren skildrar försöken som gjordes för att modernisera landet men svåra torkår med missväxt och hungersnöd kom missnöjet att växa och körde ekonomin i botten. Sedan följde olyckorna slag i slag, statskupper, kommunistisk invasion, motståndskamp, interna uppgörelser, talibaner och amerikansk invasion.

Charpentier vistades i Afghanistan åren 1970 – 1973 och har sedan dess återvänt dit flera gånger. Då har förändringens vind farit hårt fram över landet, flera av hans gamla vänner är satta i husarrest eller har av olika regimer tvingats i landsflykt. De förut så stolta afghanerna är nu ett betryckt och lidande folk utan hopp och framtid. Vid sitt besök 1979 får Charpentier som förste västerlänning reda på att Röda armén skulle inkallas och många hoppades då att det skulle åstadkomma en förändring till det bättre. Men som alla nu vet blev de inte så. Tvärtom.

Några år senare, 1986, lyckas Charpentier genom tidigare bekantskaper få turistvisum och besöka Afghanistan som förste journalist utan övervakning av den kommunistiska regimen. Men sedan han öppet samtalat med invånarna på Kabuls gator tog säkerhetspoliser hand om honom och han tvingades att flyga runt för att beundra de framsteg som ryssarna skrytsamt visade på att de åstadkommit i landet. Misstänksamheten var dock stor mot honom och till slut sätts han i husarrest och blir utvisad.

Samovarernas sång är en bok som ger en bra bakgrund för den som vill förstå dagens Afghanistan men läsaren fylls liksom författaren av sorg och vemod inför landets tillstånd i dag. Afghanistan var en gång för bara 30 år sedan ett land med naturtillgångar, utan kolonialt förflutet och utan en skriande misär och styrt med liberala och reformvänliga ambitioner. Nästan allt detta har ändrats och C-J Charpentier ger Afghanistan en svart framtid; de ständiga krigen har åstadkommit död och förödelse, knark, våld och brottslighet har brett ut sig och USA och giriga grannar tävlar om makt och inflytande

Samovarernas sång är en välskriven, spännande och humoristisk bok, rik på information och den ger en bra bild av ett aktuellt men ändå okänt land. Ett bra personregister finns i slutet på boken och det är bra, mindre bra är att den saknar bilder.

C-J Charpentier; Samovarernas sång. Minnen från Afghanistan.

Förlags AB Gondolin. 215 sidor.