Införd i NLT Febr 2002

Efter Livingstones och Stanleys omskrivna och omtalade upptäcktsresor i Afrika vändes världens blickar dit. Tidigt började den kristna missionen intressera sig för att omvända de svarta folken och hjälpa dem i kampen mot svält och sjukdomar. Pengar samlades in, missionsförbund bildades och modiga västerlänningar, brinnande i anden och starka i tron skickades ut till de afrikanska hednafälten.

I Sverige bildades Svenska Missionsförbundet och i dagarna har det kommit ut en bok som beskriver detta förbunds första verksamhet i Kongo. Missionärerna förde en hård kamp mot klimatet och olika febrar tog många liv. Gösta Stenström, själv läkare med många års erfarenhet från missionsarbete, har skrivit boken och kallat den Vi möts i Mukimbungu. Mukimbungu var en central missionsstation och vi möts i Mukimbungu kom att bli en bön när missionärerna skildes åt. De kunde aldrig vara säkra på att se varandra igen.

Från Söne och Sunnersberg.

Missionsförbundet skickade på 1880 – talet ett femtiotal män och kvinnor till Kongo efter att först ha gett dem teoretisk och praktisk utbildning. De kom från olika delar av Sverige och bland dem fanns Karl Fredrik Andreae från Söne och Elisabeth Karlsson från Sunnersberg. De var trolovade och Elisabeth var en s k missionsbrud, hon skulle efter utbildning i Stockholm följa efter sin trolovade för att fira bröllop i Afrika. Karl Fredrik var bokhandelsföreståndare i Lidköping och hade länge kämpat med sin kallelse men till slut accepterat den. Elisabeths minne lär fortfarande leva i Lidköpings Missionsförsamling, hon är ”missionären som endast lämnat efter sig ett enda brev hem till Sverige”. Fler hann hon tyvärr inte med.

Gösta Stenström har läst dagböcker, brev och missionstidningar för att följa de tidiga missionärernas liv och kompletterat det med erfarenheter från sitt eget Afrika, 100 år senare. Han har valt att utforma sin bok som ett slags halvdokumentär och det är ett gott grepp. Dagböckerna och breven ger verklighetsbakgrund och talar om varför så många greps av missionsiver och tidningsartiklar skildrar tidstypiska stämningar från extatiska bönemöten i de svenska missionshusen. Författaren kan sedan på avstånd och med författarens rätt och frihet skildra vardagshändelser och känslor som drabbade de unga missionärerna. De var inte alltid helt upptagna av sin himmelska kärlek.

I Kongo.

Väl anlända till Afrika väntade ett liv fyllt av strapatser och febrar på de unga missionärerna. Hettan och de långa dagsmarscherna fram till och mellan missionsstationerna blev fysiskt ansträngande; utmattade och febersjuka fick de bäras i bärmattor av starka infödda bärare. I dessa långa karavaner till fots fick också forslas mat, byggnadsmaterial, böcker, tryckeriutrustning och ibland också en spis från Husqvarna. Det sätt som livet i missionstidens Kongo skildras på hör till bokens starkaste sidor. Läsaren hör savanngräset svepa mot bärmattornas sidor, uppfångar pulsen från trummor och lyssnar till infödingarnas melodiösa sång. Ögonblicksbilderna från vardagslivet på missionsstationerna och nätterna i tält med matlagning under bar himmel är också levande beskrivna.

Författaren väjer dock inte för att skildra de omänskliga levnadsförhållanden som missionärerna levde i. Döden följde dem åt och deras vardagliga verksamhet stördes ofta av sjukdom, begravningar och dödsbud. De fick ofta stålsätta sig; i offentliga sammanhang var livet för dem Kristus, döden en vinning, kallelsen helig. Men då febrarna och döden grinade dem i ögonen ställde sig de stora orden på tvären i halsen och de drabbades av tvivel och hemlängtan.

Mest kände de längtan efter släkt och vänner och efter en svensk sval sommar och en helt ofarlig sommarsnuva.

Skolor och översättningar.

Missionärerna utförde många goda gärningar och infödingarna lärde sig uppskatta deras mod och människokärlek. De lade också ned mycken tid på att lära ut skriv – och läskonsten och de svenska missionsförbundarna översatte den bibliska historien och delar av Bibeln till det lokala språket kikongo. Boken Vi möts i Mukimbungu är en gripande påminnelse om en minnesvärd epok i missionshistorien. Den är också en hyllning till de män och kvinnor som under omänskliga strapatser vågade livet och bara alltför ofta också miste det. Boken är intressant och läsvärd men risk föreligger att läsare tröttas något av de alltför generösa citaten från läsarsånger, dagböcker och tidningar och skildringar av olika sjukdomstillstånd upprepas och blir tröttande. Några illustrationer hade också lättat upp texten.

Boken är utgiven av ett bokförlag i Falköping som samarbetar med ett i Kongo Kinshasa och gemensamt ger de bägge ut böcker på inhemska språk för att hjälpa till att bevara dem.

Gösta Stenström; Vi möts vid Mukimbungu.

Kimpese bokförlag.