Lovade också att skaffa rågummi till Lidköpings Gummifabrik
Införd i NLT Juli 2005
Axel Sandberg var trädgårdsmästarson från Traneberg på Kållandsö och hade i sin ungdom varit stamanställd vid armén och också polis i Göteborg. I trettioårsåldern reste han emellertid till Afrika och hjälpte där till att bygga järnvägsbron över Victoriafallen och gjorde sig också känd som storviltjägare och skicklig skytt. Av de infödda fick han hedersnamnet Skandamaroro, som betyder ”mannen som aldrig kan skjuta bom”. Under ett besök i hemlandet uppsökte han 1906 ägaren till Lidköpings Gummifabrik, direktören Paulin, som tillfälligt befann sig i Lidköping, han bodde annars i Helsingborg. Sandberg erbjuder fabriken billigt afrikanskt rågummi och kan visa upp ett skriftligt leveranskontrakt med en av de lokala stamhövdingarna. Paulin blir intresserad och skickar sin son Philip Paulin till Afrika för att där tillsammans med Sandberg börja byta till sig rågummit mot billiga europeiska varor.
Den unge Philip är fylld av äventyrslust och ger sig av fylld av förväntan. Efter en färd med ångbåt till Kapstaden tar han tåget till Viktoriafallen där Axel Sandberg möter upp.
Här i den dåvarande brittiska kolonien Rhodesia skaffar de ett lager av bytesvaror, hyr bärare, vägvisare och oxvagnar och färdas längs Zambesifloden in i vildmarken. Deras färd försvåras genom att expeditionen dras in i de bittra och blodiga krig som utkämpas mellan olika djungelfolk.
Om de äventyr, som han under mer än ett år upplevde, har Philip Paulin skrivit en bok som han kallat ”En skåning i Afrikas djungel” I den skildrar han målande de spänningsfyllda strapatserna, som han och Sandberg upplevde. De tas tillfånga av lokala stammar, luras av skurkaktiga infödingskungar, jagas av svekfulla portugiser, är nära att bli uppätna av krokodiler och välter med sina kanoter i strida forsar. Tursamt nog räddas de alltid i sista sekunden. Hela boken är skriven i ett högt tempo och äventyren avlöser varandra i ursinnig fart. Så här kan det t ex låta: ”Sandbergs revolver knallade som en kulspruta och infödingarna tumlade om varandra under det att deras krigsrop övergick i jämmerskrin. Våra välriktade kulor lärde dem att respektera våra vapen och de försvann snabbt bakom klippblock, buskage och träd. Men snart kom spjut och pilar susande i tiotal tills våra skyddande trälådor fick en viss likhet med igelkottar. Gevärspipan blev brännande het i mina händer, men min nervositet var som bortblåst, trots att jag var tvungen att blotta mig själv för att kunna skjuta”.
En modern läsare av boken tvivlar starkt på sanningshalten i många av bokens skildringar, författarens fantasi har säkerligen fått skena alltför fritt. Alla schabloner som bör finnas i en äventyrsbok från det koloniala Afrika som existerade för etthundra år sedan finns med, knappast någon saknas. Till och med en romantisk historia hinns med; Sandberg har en fästmö, som även hon råkar ut för hemska äventyr. Sandberg och Paulin har naturligtvis sin tids överlägsna syn på naturfolken, kallar dem negrer och svartingar och byter utan samvetskval och med god förtjänst sina billiga glaspärlor, knivar och speglar mot värdefullt rågummi. Krutröken ligger ofta tät över sidorna och förhoppningsvis är bokens skildring av hur de bägge svenskarna skjuter ihjäl hundratals infödingar osann. Men säkert har de många liv på sitt samvete, de anser att de skjutit i självförsvar. Att de själva är nära att bli dödade och att de bägge såras verkar också vara en acceptabel ursäkt för deras blodiga framfart.
Resultatet av Sandbergs och Paulins strapatsrika expedition blev tyvärr magert. Den handelslicens, som med stor svårighet utverkats från engelsmännen om leveranser av rågummi och det rågummi som köpts upp är inte längre intressant för Lidköpings Gummifabrik. Direktör Paulin hade fått andra affärsidéer och hans fabrik i Lidköping kom snart att få nya ägare. Där gjordes då experiment med konstgjort gummi, men efter en industribrand gick fabriken 1914 i konkurs och återuppstod sedan aldrig.
Philip Paulin återvände till Sverige många upplevelser rikare, men Axel Sandberg fortsatte sitt liv som storviltjägare. Han var mycket djurintresserad och stod i kontakt med Riksmuseet i Stockholm och Naturhistoriska museet i Göteborg och skaffade åt dessa institutioner många intressanta föremål, bl a två flodhästar. Han upptäckte också en dittills okänd apa, som skjutits i Angola. Skinnet skickade Sandberg till Riksmuseets zoologiska avdelning, som kunde konstatera att det var en okänd art. Den uppkallades efter Sandberg till Colobus angolensis sandbergi.
Axel Sandberg, som var född 1871, dog i Mocambique 1925 av hjärtslag och begravdes där han dött. Han hade länge dragits med sviter efter malaria och det torde ha försvagat hans hälsa och orsakat hans död. Ett äventyrligt liv var därmed slut, få torde i djungler, på savanner och längs floder ha upplevt så mycket som han. Detta trots att Philip Paulins bok är långtifrån trovärdig, när den skildrar författarens och Axel Sandbergs gemensamma färder i Afrika för snart etthundra år sedan.