Den förre kultursekreteraren i Lidköping, C – J Charpentier, är numera en flitig författare. Han skriver en bok om året men hans tidigare iakttagelser och upplevelser i asiatiska länder har nu bytts mot skildringar av dagens Europa. Årets bok handlar om Berlin dit Charpentier styrt sin Harley Davidson och i den blandar han friskt iakttagelser från nutid med historiska tillbakablickar. Han tar sin utgångspunkt från ett rum på Schivelbein Strasse i det gamla Östberlin och därifrån gör han utflykter i tid och rum i dagens tyska huvudstad.
Gatunamnen ger Charpentier tillfälle att skildra hur de bytt namn. Många var under kejsartiden uppkallade efter berömda slag och kända generaler. Under Hitlertiden ströks alla namn med judisk anknytning och i stället namngavs gator efter nazihjältar. Dessa namn byttes sedan ut under efterkrigstiden då de i Östberlin i stället fick namn efter mer eller mindre kända kommunister och socialister. Alla dessa gatunamn blir ibland något tröttande men läsaren tuggar tappert vidare och belönas då med miljöbeskrivningar, litterära anspelningar, historiska fakta och kuriosa.
Charpentier tillbringade perioder i Berlin under den tid då muren klöv staden i två delar. Han berättar livfullt om smuggeltrafiken och svartväxlingen på den tiden och om flykten från öst till väst. Jeans var t ex förbjudet i DDR, själva namnet fick inte ens förekomma och artister fick aldrig uppträda i TV i Niethosen, d v s nitbyxor, som jeansen kallades. Han erinrar sig också historien om Ulbricht, kommunistledaren, som av den satiriska folkhumorn kallades historiens mest segerrike fältherre; detta för att han drev fyra miljoner tyskar på flykten och höll sjutton miljoner som fångar. Charpentier är mycket kritisk till DDR och muren och tack vare sina kunskaper i tyska kan han över en Bier och ett glas Korn språka om den tiden med sina grannar i kvarterets Kneipe. Han träffar då på ordet ostalgie, av öst och nostalgie. Många äldre östberlinare tycker nämligen att det var bättre förr, då allt var billigare eller rent av gratis och alla hade jobb. Att man inte fick tycka eller säga vad man ville betydde mindre. Vanliga människor i Berlin har i dag ändå inte pengar för att shoppa på KaDWe eller lyxiga Potsdamer Platz, där köpenskap blivit en dyr livsstil. Och den ökände stasichefen Erich Mielkes paranoida verksamhet och gigantiska arkiv över misstänkta västsympatisörer vill man inte bli påmint om. C – J Carpentier begär själv personuppgifter om sig själv från Stasiarkivet men upptäcker att han inte finns med. Tydligen ansågs han av östtyskarna att vara ”vänligt sinnad ”och det tycker han är mindre smickrande, vänstersympatisör som han ändå är.
Boken Berlin Schivelbein bjuder i likhet med mycket annat som Charpentier skrivit på god underhållning, verbal virtuositet och den är fylld av intressanta fakta och roliga iakttagelser. Tyvärr saknas fotografier och illustrationer, texterna hade lättats upp av insprängda bilder.
C–J Charpentier. Berlin Schivelbein 138 s. Förlag: Läs en bok