När Karl XII stupat var Sverige i kaos. Stormaktstiden med dess erövringar hade fått ett brått och tragiskt slut. Hur skulle Sverige nu kunna resa sig? Jo, man försökte att förnya jordbruket och ägna sig åt industriverksamhet. Linnés resor gick i mycket ut på att hitta nya växter lämpliga att så och skörda och han rapporterade också om nya redskap och sätt att bygga fähus och manbyggnader.
Inom industrin är Jonas Alströmer det stora namnet. Han introducerade potatisen men hans större insats låg i att han ihärdigt propagerade för de mekaniserade yllemanufakturerna. Hans spinnerier och väverier låg i Alingsås och där upptäckte han snart att den svenska ullen inte räckte till och dessutom var av dålig kvalité. För att råda bot på detta grundade Alströmer därför ett schäferi på Höjentorp i Valle härad. Där skulle utbildning ges främst i fårskötsel. Ordet Schäferi kommer av tyska Schaf som betyder får och omkring 1730 anställde han också en Schäfer, det var en tysk med grundlig utbildning i fårskötsel men också i lantbruk.
Om schäferiskolan på Höjentorp har det nyligen kommit ut en bok, Fårkonsulenter på 1700-talet. Den är skriven av Per-Ola Räf från Axvall och ingår i Kungl Skogs- och Lanrbruksakademiens meddelanden. Boken har några inledande kapitel, där bakgrunden till schäferiverksamheten förklaras. Per-Ola Räf visar i ett av dem att Edvard Nonnen 1834 inte alls var först med högre lantbruksutbildning i Sverige. Den började i själva verket på Höjentorp etthundra år innan Nonnen . Vid sidan av utbildningen i fårskötsel fick eleverna nämligen där högre utbildning i bl a geologi, växtkunskap och gödsling. Odling av tobak och humle var särskilt viktig. Men även annat odlades, trädgårdsmästaren på Höjentorp saluförde 1748 vid Mickelsmäss på torget i Lidköping inte mindre än 48 produkter. Och det tyder verkligen på omfattande odlingar och kunskaper.
I den noggranna biografiska matrikel som Räf redovisar i boken visas att eleverna på Höjentorp kom från nästan hela Sverige. De skulle efter sin utbildning sprida sina nyförvärvade kunskaper i fårskötsel och lantbruk till skilda landsändar. Många blev statligt anställda som provinsialschäfrar och skulle då ha med sig importerade får som kunde ge mer och bättre ull till den viktiga svenska yllefabrikationen.
Räfs bok ger en unik inblick i en okänd del av svensk agrarhistoria. Den bygger på en omfattande och imponerande forskning och är intressant för historiker, främst naturligtvis agrar- och personhistoriker.
Originaldokument i bilagor avslutar boken tillsammans med ort- och personregister och det höjer värdet på boken liksom kartor och bilder.
Per-Ola Räf, Fårkonsulenter på 1700-talet. Biografisk matrikel över eleverna vid Jonas Alströmers Schäferskola på Höjentorp och i Alingsås 1736-64. Kungl. Skogs-och Lantbruksakademiens meddelanden nr 46