Det är nu mer än 100 år sedan Richard Ekblom föddes i Ekby utanför Mariestad. Vem var då Richard Ekblom? Jo, det var en sällsynt mångsidig man. Språkforskare, författare, resenär och hembygdsvän. Han var under en lång tid professor i slaviska språk i Uppsala och gjorde sig för för en stor allmänhet känd som författare av trevliga reseskildringar främst från Ryssland och Baltikum. En sentida resnär, Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, gav 1961 ut ett urval av Ekbloms reseberättelser, ”Tåget går professorn”.
Det märkliga är att den som är intresserad av livet i Vadsbo på 1800-talet kan använda Ekbloms reseskildringar som en utomordentlig källa. Det förhåller sig nämligen så, att Ekblom ofta jämför och drar paralleller mellan livet ute i Europa och företeelser som han minns från sin barndoms Ekby.
Uppsala
Richard Ekblom föddes 1874 i Ekby som son till byggmästaren Anders Larsson och hans hustru, Anna Ferm. Efter studier i Mariestads Elementarskola och Skara Läroverk hamnade han i Uppsala. Där gjorde han sig snabbt känd som en utomordentlig språkbegåvning, han lärde sig snabbt nya språk och trängde djupare in i gamla. Naturligtvis tillhörde Ekblom Västgöta Nation.
Denna betraktades länge som en nation av teologer och bondestudenter, enligt malisen förläste sig en tredjedel, en tredjedel kom på avvägar och bara en tredjedel tog examen. Västgötarna tillhörde ohjälpligt socialgrupp tre bland nationerna, men plötsligt tog man språnget upp till den högsta socialgruppen. Och det var helt Richard Ekbloms förtjänst. Det var nämligen sed att nationerna vid vissa högtider uppvaktade varandra och man passade då också på att skända varandra, bl a genom elaka och äreröriga tal. En vårkväll i början av seklet gästades Västgöta Nation av stockholmarna, som ansågs ha den finaste nationen i Uppsala med en rad välbeställda och prominente studenter. Denna kväll skulle de trycka ned de vadmalsklädda västgötarna i deras smorläderstövlar, det hade de bestämt. För den skull hade man tagit med sig universitetslektorerna i franska, spanska och engelska och dessa höll var för sig på sina språk spirituella och elaka tal som totalt gjorde ned de arma västgötarna. Vem skulle bemöta dem? Jo, en ung fryntlig man i pincené reste sig och på respektive lektors språk berättade han för stockholmarna vilket eländigt storstadspatrask de var. Jublet bland västgötarna bröt loss. Detta var svar på tal som hette duga. Men man hade skrattat för tidigt, stockholmarna hade ett ess i ärmen.
Den ryske militärattachén var nämligen nationens gäst och denne leddes nu fram på ostadiga ben för att på ryska ta knäcken av västgötarna. Den svenska punschen hade visserligen haft ett ödesdigert inflytande på honom, men i sämre kondition var han inte än att han kunde sätta några bondstudenter på plats. Trodde alla. Men döm om allas förvåning då den unge västgöten svarade denne moskovit på flytande ryska. Succén var given och blev än större då ryssen, som uppträdde i full uniform, drog sabel och utmanade på duell. Ekblom, det var naturligtvis han, hade oförsiktigt nog råkat påminna om det nyss utkämpade rysk-japanska kriget. Innan det kom till handgripligheter hade dock stockholmarna övermannat ryssen och han leddes iväg för att lugna ned sina upprörda känslor.
Det var på detta sätt som Richard Ekblom presenterade sig för Uppsala och västgötarna klättrade upp ett par pinnhål på den sociala rangskalan.
Pråmdragare
Fastän Ekblom börjat studera franska och spanska, kom hans huvudintresse snart att riktas österut och han blev senare professor i slaviska språk. Under tiden före första världskriget reste han varje sommar i det gamla Ryssland och han njuter av att åka tredje klass på tågen, han iakttar människorna och tränar sitt språköra. Det är Ekblom som kopplar samman ryska ortnamn med vikingatågen och han påvisar att många ryska namn på forsar och fall i ryska floder är svenska.
Under det att han studerar ortnamnen vid sjön Ilmen praktiserar han också som pråmdragare. Han berättar: – Ibland gick jag och mina kamrater ned till flodstranden och hjälpte till att släpa pråmar. Vi lade dragtrossen över våra axlar och bröst och halade och halade medan pråmdragarna av facket sjöng. Det tyckte jag var trevligt. Jag var nämligen inte helt obevandrad i yrket. Redan som gymnasist hade jag gått med galeasen Pålsson av Mariestad med kvarnstenslast till Göteborg. Lugnåsbergets kvarnstenar var vid den tiden de bästa i världen. Nu ligger schakten öde. Vid Brinkebergskulle, söder om Vänersborg hade jag hjälpt till att släpa båten genom slussarna. Jag minns ännu hur man sjöng:
Och så en dag gick jag ett slag i Lugnåsbergets djup
och halade upp en kvarnsten och rulla den utför ett stup.
Jag rulla den ned till Vänern och la den i min slup
och sålde den för stora, stora pengar.
Uniformer
I Ekby fanns det på 1800-talet liksom i hela Sverige indelta soldater och Richard Ekblom kunde som barn beundra deras färggranna uniformer. Dessa kommer han i håg vid åsynen av de eleganta ryska officerarna och han jämför som vanligt. Han berättar: – Jag föddes i en by på i runt tal tvåhundra själar. Den utgjorde på sätt och vis en stat i staten med eget försvarsväsen.; tre man infanteri, av vilka en var skaraborgare och två tillhörde Västgöta regemente och två man kavalleri-husarer. Husarerna stod högst i kurs. Då de vid Lutherfesten 1883 och vid andra liknande tillfällen uppträdde i sina revbensuniformer med päls på rygg, då såg man inte åt de övriga, i högtidligheten deltagande delarna av armén. Det var snälla husarer. Jag minns när hela Vadsbo skvadron mötte upp i byn. Det var på sen sommaren. Så vitt jag minns var det samling för inryckning till heden. Då var det liv och rörelse. Redan klockan fyra på morgonen hördes hornsignaler och då smög vi småttingar oss ut och traskade barfota i det daggstänkta, men mjuka vägdammet ned till den bygata, där hästarna bundna i sina halsremmar, stod uppställda i en lång rad. Ryktningen var redan i full fart. Den försiggick under sång. En husar stod i ena ändan av raden, tog upp en versrad och så tog de följande vid i tur och ordning, i den mån de hade sångröst. Jag lärde mig många visor innan jag kunde läsa. Och husarerna sjöng inte som vanliga knektar, de sjöng med darr. Vi föreställde oss att skakningen på hästryggen skänkt deras halsinredning denna oskattbara gåva.
Ekblom, som själv var var en intresserad och god sångare med en omfattande repertoar av gamla visor, hade säkert lärt sig sin sångteknik av sin barndoms husarer.
Dialektforskare
Det är klart att en språkman som Ekblom måste intressera sig för dialekter. Det verkar då naturligt att hans hembygds vilda tungomål blir föremål för en vetenskaplig undersökning. Denna är den enda som finns över Vadsbomålet och med stor noggrannhet drar Ekblom gränser mellan uttalet gubbe och gobbe, mellan väj och väg och mellan folk och fölk o s v. Ibland kan man i hans böcker träffa på dialektprov från Ekby, som t ex när han berättar om skomakarkäringa som åt med skomakarkniven.
-Nu sa ja tala om nåt rolit för er om ena kärring. Ho va skomakersa och ho åt en gång mä sin gobbes krokkniv. Då skar ho opp dän ena månnagipa, ena bra skåra som geck neråt, för dä va dän vinstra månnagipa. Å då geck ho te doktern, å ho tog kniven mä sej för te visa hår ho gjort. Å då så sa ho: Så gjole ja. Män då skar ho opp dän annra månnagipa mä, män dän skåra geck oppåt förstårs. Å sen såj kärringas käft ut som dä ena f-et på en fiol.
Inspektor
Ekblom hade ett fenomenalt minne och var mycket musikalisk. Därför kunde han sjunga många av de visor han hört i sin ungdom eller på sina resor och han gjorde det gärna. Västgöta nation i Uppsala gjorde honom till sin inspektor och ingen fest blev en riktig fest om inte Richard Ekblom var där och på sitt oefterhärmliga vis framförde någon av sina visor. Han slog ofta takten med sin nyckelknippa och hans mest omtyckta visa var nog Vadsbo skvadrons visa:
:/:Var skall jag mig en flicka finna
som är så skön som alpens ros :/:
För du och jag, vi bygga oss en boning men var?
Jo, där näktergalen sina drillar slår, ja drillar slår,
där månen lyser så förtroligt,
där bäcken rasslar böljan slår.
Den visan sjöngs än i dag alltid på gasqer, middagar och sammankomster på Västgöta Nation. Sista gången som Richars Ekblom själv sjöng den på nationen var 1958. Året efter dog han, in i det sista sysselsatt med språkliga undersökningar och forskning.