Historisk och nostalgisk promenad i Berlin

Berlin är en världsstad och en som kan staden bättre än de flesta är den f d kultursekreteraren i Lidköping, C-J Charpentier. Det har han bevisat i sin senaste bok, Berlin: Stalins öra. Den är en i raden av hans böcker om det Tyskland, som han ofta besökt och genomkorsat på motorcykel. Men i sin nya bok promenerar författaren bara på trottoarer. Nytt är också att han slutat att njuta av sina cigariller, men ändå kan längtansfullt stanna vid en tobaksaffär, titta på utbudet och dra in dofterna.

Charpentiers promenad går på Frankfurter Allee, som förut hette Stalinallee, och skär genom östra Berlin för att sluta med Alexanderplatz. Bokens kryptiska titel, Stalins öra, beror på att det 1951 invigdes en ca 5 m hög bronsstaty av Stalin. Den togs dock ned tio år senare, skars upp i småbitar, smältes och blev till djurfigurer i Tiergarten. Men ett av Stalins öron och halva mustaschen smugglades undan och finns nu att beskåda i ett glasskåp på Café Sibylle, där souvenirerna gärna beundras av gästerna. Under kriget, berättar Charpentier, revs många statyer i metall men de förvandlades till kanoner eller tapperhetsmedaljer.

Promenaderna längs Frankfurter Allee, där han också ofta viker av på korsande mindre gator, ger Charpentier tillfälle att redogöra för gatornas historia. Han förklarar arkitekturdetaljer, berättar om författare som bott vid gatan och om affärsinnehavare, ofta judar, som levde på Weimarrepublikens tid. Han försummar inte att påpeka att Skövdearkitekten Alfred Grenanader ritat U-Bahnstationer och inte heller att peka ut Stasis kontor, omfattande åtta hektar.

Ibland träffar han östtyskar som gärna påpekar att mycket var bättre innan die Wende 1989, hyrorna är nu mångdubblade och knark och prostitution, som inte förekom i DDR, har ökat. Denna längtan tillbaka benämns ostalgi. Det kommersiella utbudet är också onödigt stort för många gamla östberlinare och skulle få gamla partitoppar som t ex Honecker och Ulbricht att snurra som elvispar i den underjord där de dväljs.

Boken bygger på mycket forskning och Charpentier måste ha letat i många arkiv för att få reda på alla de namn och händelser som han detaljrikt redovisar. Naturligtvis är Charpentier kontroversiell, han tror inte på att drottning Silvias far tillverkade hårtorkar och leksaker utan i stället krigsmateriel. Han väljer också att kalla Kissinger för Hanoibombaren, Jimmy Carter för vapenleverantör och skapare av talibanrörelsen och Clinton för terrorbombare och orsak till World Trade-katastrofen.

Men Stalins öra har också humoristiska inslag och flera svartvita fotografier, som gärna kunde varit fler, lättar upp läsningen. Onödigt många citat på tyska gör boken svår för dem som inte behärskar språket. Den som tänkt sig att använda boken som behändig turistguide kommer att drunkna i alla detaljer, men vid längre uppehåll eller upprepade besök i Berlin kan den komma till god användning.

Böcker: C-J Charpentier: Berlin: Stalins öra. Läs en bok. 2014. 137 s