Otto von Porat var nära VM-titeln i tungvikt och slog ut Harry Persson
Införd i NLT November 2002
Dietrich von Porat var fäktmästare vid det svenska hovet i slutet av 1600-talet och han lär ha varit den som först placerade en värja i kronprinsens, den blivande Karl XII, hand. Han gav också ut en lärobok i fäktkonst, som blev mycket populär och bidrog till att skickligheten i värjans bruk avgjorde många slag för den karolinska armén.
För sina förtjänster blev Dietrich adlad och bland hans ättlingar hittar man en rad akademiska fäktmästare och officerare vid olika regementen. En ättling i sjunde led hette Otto von Porat och kom med stor framgång att fäktas med boxhandskar i stället för med värja. Sorgligt nog för Sverige följde han med sin norska mor till hennes hemland och det var som norrman han tog guldmedalj i tungviktsboxning i Paris 1924. Som barn tillbringade Otto von Porat långa perioder och flera sommarlov i Lidköping hos sin farbror och faster och äldre, minnesgoda Lidköpingsbor kom länge ihåg honom.
Mamman norska
Ottos pappa hade träffat sin blivande fru i Lund, där han studerade. De gifte sig och fick så småningom fyra söner. Pappans studier avbröts då och då av ekonomiska skäl och han tvingades försörja sig som språklärare. Äktenskapet verkar ha fungerat dåligt och en vacker dag försvann pappan till USA. Ottos mamma var född i Norge och fick efter makens flykt söka hjälp hos hans svenska släktingar för att kunna försörja sig och sönerna.
Barnens farbror, Johan von Porat, hade 1908 fått anställning som ingenjör vid sockerfabriken i Lidköping och bosatt sig på Norra Kyrkogatan 3. Dit kom brorssönerna ofta och de stannade länge och lekte då gärna med sin kusin Vera. Till slut tröttnade mamman på att besvära sin mans släkt och tog 1914 med sig barnen hem till Norge. Otto, som var äldst, hade då fyllt då elva år, men fortsatte att tillbringa loven i Lidköping. Han kände sig dock allt mer som norrman och som tonåring blev han i Oslo intresserad av idrott och boxning kom att bli hans favoritsport.
Guldmedalj i Paris och proffs i USA
Otto von Porat uttogs snart till det norska landslaget och 21 år gammal, 1.90 m lång och 90 kg tung togs han ut för att representera sitt land som tungviktsboxare vid OS i Paris 1924. Där besegrade norrmannen i sin tredje match och i en hård uppgörelse den argentinska jätten och favoriten Alfredo Porzio och den matchen ansågs vara den moraliska finalen. Själva finalen blev dålig, bägge boxarna var trötta efter en veckas matchande, men Otto von Porat var mest aktiv, dömdes som segrare och guldet och seiern gick till Norge.
Som alla andra tungviktare drömde Otto om en karriär som proffsboxare i USA och 1926 tog han båten över för att pröva sin lycka. Där råkade han ut för skumma managers, lurades på pengar och fick inte de motståndare han behövde för att komma ifråga för en titelmatch. Men han var mycket nära och gjorde en rad uppmärksammade matcher och hans namn nämndes alltid tillsammans med den tidens stora, Jack Dempsey, Gene Tunney, Max Schmeling och Jack Sharkey.
Till slut ledsnade Otto på USA och återvände hem till Norge.
Slog ut Harry Persson
Svensken Harry Persson hade liksom von Porat försökt sig som boxare i USA men misslyckats. När de nu bägge vänt hem ville många att dessa båda nationalidoler och storheter skulle mötas. Sommaren 1931 ordnades det därför en match mellan dem på den s k Kostadion i Stockholm. Harry Persson var då på väg att lägga av med boxningen och kunde inte göra sig själv rättvisa.
Han blev till hemmapublikens missräkning utslagen redan i första ronden efter att ha träffats av en kraftig norsk vänstersving mot hakan. Det berättas att en åskådare tappat sina glasögon på marken, böjt sig ned för att ta upp dem och då han väl hittat dem så var matchen slut.
I Lidköping hade många av Ottos gamla lekkamrater följt hans framgångar med intresse och kunde därför lättare än andra svenskar smälta nationalidolen Harry Perssons nederlag. Han hade ju blivit utslagen av en som, i alla fall nästan, kunde anses som en gammal Lidköpingsbo.
Efter en kort verksamhet som instruktör hos Svenska Boxningsförbundet återvände Otto von Porat till proffslivet i USA. Han lyckades inte heller nu få en titelmatch men blev mycket uppskattad för sin elegans, sin teknik och sitt sympatiska uppträdande. Tidningar skrev att han hade den hårdaste punchen och den bästa högern i USA och att han var lika bra eller bättre än andra titelaspiranter.
En skada i tummen gjorde att von Porat fick sluta att boxas och han återvände till Norge. Där gick han igenom Gymnastikhögskolan och öppnade sedan ett boxningsinstitut i Oslo. Dit lär kusinen Veras man, godsägare Gabriel Påhlman – Stiernsparre på Ågården i Lidköping ha kommit för att lära sig boxas; det påstods elakt att han behövde det för att bättre kunna försvara de strejkbrytare han anställt.