Försökte bota sjuka men hamnade i Mariestads fängelse.

Införd i NLT febr 2002

Förr i tiden hade de sjuka i Skaraborg det inte lätt. På 1800 talet fanns här sex provinsialläkare och ett sjukhus, det låg i Mariestad och hade 54 vårdplatser. Denna sjukvård förslog naturligtvis inte alls utan sjuklingar sökte gärna bot hos kloka gummor och gubbar. Av dessa var under 1800 talet Sparlösagumman en av de mest berömda.

Hon hette egentligen Brita Eriksdotter och var född i Trökörna men hade på 1820 talet flyttat till en backstuga i Sparlösa, där hon under ett trettiotal år hade mottagning. Till henne kom en ström av patienter ur alla samhällsklasser, lidande av alla upptänkliga krämpor och sjukdomar för att få bot och hon drog sig inte ens för att göra ganska avancerade kirurgiska ingrepp. Det skulle hon emellertid ha låtit bli, de kom att bli hennes fall.

Övernaturliga gåvor.

Sin förmåga att bota sjukdomar hade hon fått redan i ungdomen. En brännande het dag under skördearbetet hade hon för att släcka törsten lagt sig vid en källa för att dricka. Hon hade då sett en vit orm slingra sig i vattnet. När hon sedan kom tillbaka till skördefolket och hörde talas om en oxe som varit försvunnen flera dagar, kunde hon tala om att den stod nedsjunken i ett kärr en bit bort. Och mycket riktigt fann man oxen på den plats hon beskrivit. Den vita ormen hade gett Brita övernaturliga gåvor.

Brita Eriksdotter fick snabbt rykte om sig som klok och synsk och hon blev Sparlösabygdens undergörerska, som troddes finna bot för de flesta lyten och sjukdomar. Så snart hon fick se en sjuk påstods det att hon genast fann rätt botemedel och kunde ordinera verksam behandling och effektiva mediciner. Dessa kunde ofta vara hemmagjorda, mot gulsot ordinerades malda gäddtänder, mot malaria ett pulver gjort på nyfödda svalungar, mot fallandesjuka bränt pannben från en avrättad brottsling medan sängvätare skulle äta piller gjorda på tuppkam och fiskblåsa. De här recepten verkar för en nutida människa oaptitliga och ganska förskräckliga och kunde naturligtvis inte göra någon nytta.

Medicinen skulle också intas under rabblande av olika trollformler och på magiska platser, t ex avrättningsplatser och kyrkogårdar och alltid vid midnatt och fullmåne på bestämda veckodagar.

Naturligtvis ingick också åderlåtning och blodiglar i hennes behandlingar; inom folkmedicinen var detta alltid ofrånkomligt.

Apoteket i Skövde.

Ibland förslog inte Britas hemmagjorda dekokter; starkare varor krävdes. Då fick hennes supige man på smutsiga papperslappar skriva ned svårbegripliga och svårtydda recept som apotekare Sommar i Skövde hade att tyda och expediera. Inget annat apotek kom i fråga och recepten innehöll gärna importerade medicinalväxter och utländska essenser och kryddor. Helt självlärd var nog inte Brita; det cirkulerade i Sverige många folkliga läkeböcker, tryckta eller i avskrift och i dem hade hon säkert inhämtat goda råd och recept.

De universitetsutbildade läkarna försökte förgäves stoppa henne, men fann inte något stöd i lagen. Provinsialläkaren i Lidköping kom en gång förklädd och simulerande sjukdom till Sparlösa för att komma på Brita med någon förbjuden behandling, men blev genast igenkänd: ”Här är bara plats för di sjuke, där är döra” lär Brita ha sagt när hon körde ut honom. Stadsläkaren i Skövde ville hindra apotekare Sommar att leverera medicin till Sparlösa, men denne gjorde goda affärer och avstod inte frivilligt från sina inkomster. Hans samarbete med Brita gynnade bägge och gav naturligtvis Brita ökad status och gjorde att hennes berömmelse ökade än mer.

En herreman från Värmland sökte t ex Brita för sin dövhet. Han åtföljdes av sin hushållerska som tolkade, själv kunde han bara göra sig förstådd med tecken. Brita band en halsduk om halsen på honom så att blodet steg åt huvudet på honom. Hon öppnade sedan en åder bakom vardera örat och strax kunde patienten höra allt som sades. Denna lyckade behandling fick till följd att många patienter även från Värmland och Bergslagen snart stod i kö utanför backstugan på Långe Larsgårdens mark.

Kirurgiska ingrepp.

Hennes patientarvode var alltid en tolvskilling, men hon krävde också att få smaka på brännvinet i patienternas matsäck. Detta var från början en vana, men blev så småningom ett behov som till slut ledde till hennes tragiska öde. I sitt nästan alltid överförfriskade tillstånd kom hon att överskatta sin förmåga och försöka sig på allt djärvare kirurgiska ingrepp.

Vid ett tillfälle sökte en kvinna för en utväxt på ryggen. Sparlösagumman, kanske mer berusad än vanligt, beslöt sig för att skära bort den. Med en skomakarkniv började hon karva i den stackars patienten. Operationen lyckades, men blodflödet gick inte att stilla och efter en stund dog kvinnan av förblödning. Hennes släktingar reagerade och stämde Sparlösagumman inför Viste häradsrätt. Där blev Brita 1850 dömd till fängelse för vållande till annans död. Myndigheterna hade vaknat och ville gärna statuera exempel för att skrämma alla kloka gubbar och gummor.

I bojor och med fångskjuts fördes Brita av länsman till Mariestads fängelse och där fick hon sitta i flera år.

Tragiskt slut.

Väl utsläppt ur fängelset tog Sparlösagumman upp sin praktik igen och det berättas att patientströmmen nu ökade. Kirurgiska ingrepp avstod hon dock från, men hennes begär efter brännvin tog efter några år överhanden och hon dog enligt obduktionsprotokollet i alkoholförgiftning något år in på 1850 – talet.

Förhoppningsvis hann hon under sin medicinska verksamhet göra mer nytta än skada, men helt säkert är det väl inte.

Hon kunde säkert bota en del sjuka med läkeörter, utnyttja placeboeffekten, förbinda sår, spjälka brutna armar och ben och dra ut tänder. Men nutidens patienter kan vara tacksamma för att läkekonsten sedan Sparlösagummans tid gått framåt. Hennes ordinationer, recept och kirurgiska ingrepp verkar idag vara livsfarliga. Bevisligen kunde de också vara det.