Var löjtnant i reserven vid K3

Införd i NLT jan 2002, Skaraborgs Läns Allehanda mars 2002

Olof Palme var som beväring slarvig med både tider och utrustning. Han var opraktisk och blev aldrig någon favoritsoldat hos befälen.

Detta berättar en exerciskamrat från Palmes tid på K4 i Umeå. Han avslöjar också att Palme råkade ut för omvisiteringar på grund av dålig puts och fick anmärkningar för att ha legat på sin säng med smutsiga kängor.

Trots allt verkade Palme ha trivts med sin utbildning till jägarsoldat fastän den var tuff. Efter en grundlig ridutbildning följde strapatsrika sommarmarscher till häst och de avlöstes sedan av bistert kalla och fysiskt ansträngande vintermanövrar. Palme fick då omväxlande rida eller åka skidor.

Politiker i vardande.

I enlighet med familjetraditionen valde Olof Palme att gå kadettskolan och bli reservofficer och han avancerade så småningom till löjtnant i reserven vid Livregementets husarer, K3, i Skövde. Där gjorde han flera repövningar och den sista, på sommaren1955, blev dramatisk. Palme var 28 år, hade studerat i USA, tagit en jur kand i Stockholm, varit ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer och arbetat som journalist på Svenska Dagbladet. Men han höll också på att göra sig ett namn som politiker på uppåtgående, han var redan Tage Erlanders handsekreterare, hade just debuterat som första majtalare och valts till studieorganisatör i SSU. Han sägs trots sin intellektuella bakgrund och sitt politiska engagemang ha trivts och funnit sig väl tillrätta på den ryttartroppchefsutbildning som han inkallats till på K3.

Han deltog med liv och lust i de dagliga övningarna, han sköt och sprängde, hade fallenhet för trupptjänst och visade stort intresse för de taktiska uppgifterna; han kom där ofta med självständiga lösningar. Flera timmars ridning om dagen ingick i utbildningen, på regementet fanns ännu några hundra hästar, och både i ridhuset och under galopper på övningsfältet och i terrängen runt Varola, Kyrketorp och Hagelberg hängde Olof Palme väl med, han uppskattade motion som omväxling till sitt i vardagslag stillasittande arbete. Men på kvällarna i Skövde satt Palme ofta och arbetade med politiska uppdrag, han skulle snart för SSU och ABF presentera ett studiematerial om socialdemokratisk ekonomi. Detta tvingade honom att varje helg åka till Stockholm för sammanträden. Han sågs ofta komma springande på Skövde central för att hinna hoppa på sista vagnen i Stockholmståget. Då hade han först polletterat sin skamfilade, ljusblå skoter av märket Puch; på den sågs han fräsa omkring i hög hastighet både i Skövde och i Stockholm.

Nära att mista livet.

Olof Palme satt inte så ofta på officersmässen, han kände sig nog lite som en främmande fågel där. Hans politiska åsikter delades knappast av de andra officerarna och ibland retade han dem genom sina överlägsna kunskaper och radikala idéer; ofta, påstods det, framförda med en viss arrogans.

Goda vänner fick han i alla fall bland kurskamraterna, en av dem hette Tom Wachtmeister och körde omkring i en låg, liten sportbil av märket Austin Healy. Det var en tvåsitsig cabriolet med ekerhjul, skinnklädsel och träratt och väckte alltid beundran var den än dök upp. Ett ögonvittne har berättat att Palme en dag skulle få åka med i sportbilen till en övning och för den skull köpt en jättelång halsduk, som han virade flera varv runt halsen; den överblivna ändan kastade han nonchalant bakåt över axeln.

När Wachtmeister lade in ettan och bilen långsamt började rulla var det en uppmärksam åskådare som kastade sig fram och genom höga rop fick stopp på fordonet och tur var det. Palmes halsduk hade fastnat i det utstående navet i bakhjulet, som börjat rulla upp halsduken och sträcka den. Palme var bråkdelen av en sekund från att få nacken knäckt; det kunde ha hänt om Wachtmeister rivstartat. Händelsen är inte unik i historien; den kända dansösen Isadora Duncan omkom på detta sätt på Rivieran år 1927.

Tom Wachtmeister fick senare ledande befattningar inom svensk industri, bl. a på Atlas Copco och han blev också kammarherre vid hovet. Sannolikt möttes han och Olof Palme då och då under årens lopp och kunde påminna varandra och berätta för andra om det otäcka olyckstillbudet.

Nattorientering till häst.

Olof Palme hade under sin gymnasietid i Sigtuna gjort sig känd som en duktig idrottsman, han var bandymålvakten som med dödsförakt kastade sig framför anfallarnas skridskor och han hade sprungit till sig flera fina placeringar i Skolungdomens riksorientering. Hans smått fanatiska tävlingsiver hade gjort honom berömd och den följde honom hela livet. Ett exempel berättas från hans värnplikt i Umeå då hela skvadronen en natt väcktes för att med tung packning cykla flera mil. Till allas förvåning var Olof Palme först i mål efter att på kronans tjocka ballongdäck ha trampat runt i en närmast otrolig fart. Han som annars var ökänd för sin senfärdighet och för att alltid komma sist till alla uppställningar.

Under reservofficerskursen i Skövde 1955 ordnades det vid ett tillfälle en nattorientering till häst. Olof Palme red ett litet piggt sto, var favorittippad och ville gärna vinna. Allt gick också bra ända till sista kontrollen då hästen började konstra och Palme tvingades kliva av för att kunna stämpla sitt kort. Han blev då i tävlingsivern lite ouppmärksam och stoet lyckades rycka tyglarna ur handen på honom.

Hon satte sedan av i vild galopp mot stallet och kvar där mitt i skogen stod en ilsk och snopen Olof Palme, nästan en mil från målet. Hans tävlingsinstinkt övergav honom dock inte, i ridstövlar och sporrar tog han sig springande genom skog och mark i mål och fick trots allt en bra tid och en hyfsad placering.

Som kadett vid kavalleriet hade Palme fått en god ridutbildning och säkert bevisat det genom att erövra ryttarmärket i silver. Detta innebar att han hade avsevärda kunskaper och färdigheter i både hoppning, dressyr och terrängridning. Hans kadettkamrater har intygat att Palme var en duktig ryttare, dock utan att kunna mäta sig med de bästa.

Tjänstgöring på Försvarsstaben

Efter 1955 var det slut med Olof Palmes repetitionsövningar i Skövde. Han hade blivit allt mer oumbärlig som talskrivare och hjälp åt Tage Erlander men också på allvar inlett en egen politisk bana. Visserligen inkallades han till nya utbildningar på K3, men arméchefen kunde efter en vink från statsministern lätt placera om honom och han kommenderades i stället till Försvarsstabens militära underrättelsebyrå för att fullgöra sin återstående reservofficersutbildning. Detta väckte en viss förargelse och ilska på K3 och flera skarpa brev utväxlades i ärendet. I Skövde hade man nämligen gärna sett Palme fortsätta sin utbildning till ryttmästare i reserven; han bedömdes kunna bli en bra officer. Av detta blev dock intet, andra och större uppgifter väntade. Men även som politiker fick Olof Palme många tillfällen att visa prov på sin taktiska förmåga, sina ledaregenskaper och sin vinnarinstinkt. Hans karriär kunde dock i förtid fått ett brutalt och oturligt slut genom en knäckt nacke i en sportbil.

Sveriges historia hade då blivit en annan.