Hela Cirkus Madigan kunde ha förolyckats på Vänern

Införd i NLT Augusti 2003

När friherren och kaptenen i Artilleriets reserv Carl Klingspor 1879, genom sitt giftermål med Louise Silfverschiöld blev ägare till Råbäck, såg han till att herrgårdsbyggnaden genomgick en grundlig restaurering. Corps-de-logiet, som först nu gjordes om till permanentbostad, var ganska förfallet, men Klingspor upptäckte att timret i det 400-åriga huset var i gott skick och han ville därför inte riva det. Ombyggnaden tog tid men gjordes med god smak och utan tanke på kostnader. Den forna vinden förvandlades till stora och vackra rum med en betagande utsikt över den välskötta och sydländskt grönskande parken och mot ett i fjärran blånande Dalsland och många är de som efter restaureringen har beundrat slottets arkitektur och vackra läge.

Carl Klingspor hade nyss fyllt 32 år när han tillträdde Råbäck och var fylld av ambitionen att ytterligare försköna Råbäck, göra omgivningarna kända och förvandla hela Kinnekulle till en svensk nationalpark, som sommartid kunde besökas av massor med turister. Svenska Turistföreningen skulle snart bildas och Klingspor blev en av de entusiastiska medlemmarna. Hans planer på att göra Kinnekulle till ett turistmål såg dock länge ut att misslyckas eftersom kommunikationerna dit var dåliga och avskräckte många besökare. Turister fick kliva av tåget i Gössäter eller i Lidköping och därifrån åka skakig och obekväm bondskjuts till Kinnekulle; järnvägen Kinnekulle-Lidköping blev färdig först 1897.

Med sin vanliga energi löste Carl Klingspor problemet; han inköpte 1887 en liten lustjaktsliknande ångbåt på 72 tons dräktighet, gav den namnet s/s Råbäck och satte in den på trafik mellan Råbäck och Vänerhamnarna. Sunnanå i Dalsland blev en viktig hamn, där kunde turister, som åkt tåg till Charlottenberg, gå ombord på s/s Råbäck och bekvämt fara över Vänern till Kinnekulle. Linjen blev en framgång men tyvärr gick s/s Råbäck redan efter några år på grund utanför Årnäs. Svår tjocka rådde vid tillfället och fartyget körde ordentligt fast på grundet. Ingen människa omkom men bärgning bedömdes som utsiktslös.

En ny båt inköptes i stället och den fortsatte samma trad som sin föregångare och med än större framgång, den var större och kunde ta mera last och fler passagerare. Vid ett tillfälle råkade fartyget ut för en obehaglig händelse som kunde slutat illa. I Kristinehamn hade båten lastat hela Cirkus Madigan för att forsla den till Karlstad. Den berömda lindansösen Elvira Madigan fanns ombord liksom clowner, trapetsartister, ormmänniskor och cirkusdrängar. Hela djurparken hade också lastats, hästar, tigrar, apor, sjölejon och lejon trängdes i lastrummet medan de två elefanterna hade kedjats fast på däcket vid vinschen. När båten kom ut i Värmlandssjön blåste det upp från sydväst och båten började slingra kraftigt i den krabba sjön. Elefanterna blev skrämda, trumpetade av rädsla och stampade i raseri så att hela båten skakade. Lejon och tigrar stämde in i oväsendet och det såg ut som om elefanterna när som helst skulle slita sig, åstadkomma förskjutning i lasten och därmed få fartyget att kantra.

Då ingrep självaste cirkusdirektör Madigan; han gjorde ett djärvt språng ned från kommandobryggan och började brutalt slå elefanterna på snablarna med ett järnspett. Underligt nog lugnade sig de sig av denna behandling och direktören fick sedan hjälp med att kedja fast dem bättre. Den dramatiska händelsen blev mycket omtalad och återgavs i många svenska tidningar; kanske har den inspirerat Evert Taube till hans visa ”Möte i monsunen”. Där rymmer som bekant i en storm djur destinerade till Hagenbecks djurpark i Hamburg ur sina burar och Fritiof Andersson tvingas resolut ingripa för att reda upp den hotfulla situationen.

När järnvägen 1897 äntligen nådde fram till Råbäck såldes s/s Kinnekulle och turismen till Kinnekulle kunde ta fart på allvar. Carl Klingspor kunde nöjd se tillbaka på sina lyckade insatser för att locka dit besökarna och ta emot dem väl.

Klingspor var långt före sin tid som skicklig marknadsförare av Kinnekulle, han skrev artiklar i tidningar och tidskrifter, lät sätta upp reklam för Kinnekulle på stationer och ångbåtar och gav ut vägvisningsbroschyrer för turister; sannolikt var det även han som låg bakom Strömboms berömda bok om Kinnekulle. Han lät också sätta upp de ännu kvarvarande unika, vitmålade och kantställda vägvisningskyltarna runt Råbäck och bjöd ofta in prominenta personer för att få gratisreklam till sina anläggningar, kungligheter var gärna sedda gäster och en sommar bodde Selma Lagerlöf på turisthotellet.

För att underlätta resor till Kinnekulle och ta hand om turisterna när de anlänt, hade Klingspor anlagt Råbäcks hamn, inrättat en ångbåtslinje dit, uppfört turisthotell och utsiktstorn och byggt Prinsessvägen upp till Högkullen. Han var också den drivande kraften bakom tillkomsten av en järnväg till Råbäck. Stationen där gavs en utformning i Klingspors smak, torn och tinnar, utsirade järnräcken och rikt dekorerade gavlar talade om att resenären klivit av vid en ort av betydelse. Klingspors energiska åtgärder gjorde snart att turistströmmen till Kinnekulle ökade lavinartat; flera ångbåtslinjer och Götakanalbåtar anlöpte hamnarna, skolresor till Kinnekulle blev ett måste och både Skaraborgare och mer långväga resenärer kunde göra bekväma endagsresor dit med järnväg.

Carl Klingspor var också en skicklig jordbrukare, duktig affärs- och industriman och mångårig ledamot av riksdagens första kammare. Vid sin död var han delägare i mer än 50 bolag och hade stora aktieposter i sockerbruk, stenhuggerier, kalkindustri, järnvägar och elektriska kraftbolag. Politiskt tillhörde han ultrahögern och var under sin levnad ökänd för sina konservativa åsikter, han avskydde alla tankar om allmän rösträtt, demokrati, jämlikhet och medbestämmande. Vid ett sammanträde med styrelsen för Kraftaktiebolaget Gullspång- Munkfors lär han ha sagt, att demokratisering var det samma som demoralisering och röstat mot olycksförsäkring för arbetare med motivering att det skadade arbetsmoralen. Dessa Klingspors gammalmodiga åsikter var han naturligtvis inte ensam om och de vittnar långtifrån om framsynthet och kan i dag inte accepteras; han ursäktas möjligen med att han var ett barn av sin tid. Däremot är Carl Klingspors insatser för turismen på Kinnekulle väl värda att ihågkommas av oss som lever mer än hundra år efteråt; där visade han en beundransvärd initiativkraft och framsynthet.