Årets Läcköutställning visar medicinens historia.

Införd i NLT Maj 2001

Människan har alltid drabbats av sjukdomar och därför också hittat på botemedel mot dem. Då har använts antingen mediciner eller magi, ofta i olycklig blandning. Medicinhistorien är ett av de mest fascinerande men också mest otäcka områdena i mänsklighetens historia och man får hoppas att Läcköutställningen tar vara på möjligheten att visa detta.

Att bli sjuk bara för 200 år sedan var sannerligen inget avundsvärt. Man kunde söka bot hos en klok gubbe eller gå till en läkare. Någon större skillnad i ordinationer och behandlingar fanns inte, det skulle i så fall vara att den examinerade läkaren undvek magiska besvärjelser och inte trodde på övernaturliga botemedel.

En klok gubbe ansåg att tandvärk kunde botas med det vatten som samlades en torsdagskväll i gravstenars håligheter, att lunginflammation kunde kureras med pulvriserade gäddtänder, att malda, nyfödda svalungar hjälpte mot gulsot och att daggmaskolja hjälpte mot malaria. Oljan framställdes genom att daggmaskar långsamt fick ruttna i en flaska, sedan skulle denna vedervärdiga medicin drickas i spetsglas. Ett annat läkemedel, mot aptitlöshet, var att strö ett tjockt lager löss på smörgås och sedan mumsa i sig den. Då kom matlusten hux flux tillbaka.

Den kloke gossen från Tun.

När den elvaårige gossen Lars Johansson från Fyrunga 1771 skrevs in i Silvii skola i Tun var det i akt ock mening att hans sällsynta begåvning skulle tas till vara och vidareutvecklas. Lars, som var född i ett soldattorp under Bjertorp, hade nämligen tidigt fått namn om sig att vara en klok gosse. Han kunde bota sjukdomar och skåda in i framtiden. Denna sin kraft hade han enligt flera vittnen fått genom att han vid fem års ålder sett en vit orm krypa ur sitt skinn. Då Lars tog i skinnet och sedan berörde sina läppar med handen, skulle han ha erhållit sina märkliga kunskaper. Han utnyttjade sin klokskap på det sättet att han vid tio års ålder öppnade praktik och han fick genast många patienter. Hans rykte nådde ända till Göteborg och en rådman där tog honom i sitt beskydd. Detta hade sannolikt ett visst värde, när landshövdingen i Skaraborg ville syna den kloke gossen i sömmarna. Konungens befallningshavande höll nämligen ett vakande öga på kloka gubbar och gummor; trolldom och vidskepelse kunde straffas hårt.

Vid förhöret med Lars i Mariestad framkom dock inget straffbart, men pojkens ringa ålder låg honom i fatet, han ansågs tydligen ännu inte fullärd. Han rekommenderades skolutbildning och det är därför han sätts i Silvii skola, sannolikt på rådmannens bekostnad.. Men därefter är Lars försvunnen och ingen vet vart han tog vägen. Brist på kloka gubbar blev det ändå inte.

Kloka gubbar och läkare.

Gjorde då kloka gubbar och gummor någon nytta? Jodå, en del sunt förnuft hade de nog och t ex sårskador, benbrott och tandutdragningar kunde man med viss framgång låta dem sköta. En del av deras örtmediciner kan också ha innehålllit vitaminer, men kvacksalvarnas största nytta låg nog på det psykologiska planet, det kunde vara värdefullt att ha en, om inte precis vad vi kallar läkekunnig, så i alla fall sjukdomsvan människa inom räckhåll. Allmogen hade heller inget val; 1746 fanns det en provinsialläkare i Sverige, han fanns visserligen i Mariestad, men räckte naturligtvis inte ens till för att täcka efterfrågan på läkare i Skaraborg.

Att sitta i väntrummet hos en klok gubbe kan inte ha varit särskilt angenämt, man visste inte vad för medicin eller behandling man skulle råka ut för; man hade dock alltid skäl att frukta det värsta. Men att besöka en universitetsutbildad läkare, det måste väl ha varit en helt annan sak? Ja, det är inte helt säkert, ger man sig till att skärskåda en 1700 – talsläkares behandlingsmetoder och recept blir man bestört. Man upptäcker stora likheter mellan den kloke gubben och läkaren, från bägges mottagningsrum kom fräna dunster av åderlåtet blod och stinkande mediciner.

Vätskebalansen.

Vad hade då en läkare för uppfattning om sjukdomars orsaker och behandling? Jo, man var helt övertygad om att en människas hälsa berodde på att rätt balans råder mellan de olika kroppsvätskorna; dessa var det röda blodet, den gula gallan, den svarta gallan och det vita slemmet i huvudet. Detta var antika föreställningar och sjukdom ansågs bero på att någon vätska ökat eller minskat. En läkares hela skicklighet inriktades därför på att återställa denna vätskebalans. Det är därför som åderlåtning blir något av en universalmedicin, men också behandlingar med kräkmedel, lavemang, svettkurer och laxermedel kunde göra så att patienten åter blev vid sunda vätskor, som vi säger än i dag.

Läran om kroppsvätskorna är en av de största bovarna i läkekonstens historia och det vill inte säga lite. En 1700 – talsläkares diagnos kan inte ha varit annat än grova gissningar och hans ordinationer slumpartade, verkningslösa och ofta livsfarliga. Möjligen kunde tro på de ordinerade medicinerna göra underverk; patienterna måste i så fall vara utrustade med en osedvanlig stark tro.

Darelii Sockenapothek

Bläddrar man i en läkarbok från 1700 – talet är det ofta ganska förskräckliga behandlingsmetoder man finner; J A Darelius receptsamling från 1760 utgör inget undantag. Den kom ut under namnet Sockenapothek och syftet var gott. Tidens läkarbrist gjorde det svårt för de flesta att komma under läkarbehandling och därför kom någon på att man kunde ge klockare och läskunniga bönder en liten handledning i läkekonst för att de skulle kunna hjälpa sina medmänniskor att bota olika krämpor.

Assessorn vid Collegium Medicum, den gamle västgöten och skaradjäknen J A Darelius, fick i uppdrag att skriva en sådan bok och den blev en succé, den kom ut i många upplagor och översattes t o m till tyska. Billiga botemedel och enkla huskurer anbefalles, men naturligtvis dyker den olycksaliga vätskefilosofin upp här också. Balans skall åstadkommas med laxering, åderlåtning, svettning och kräkning. Ordinationerna ansågs säkert av dåtidens läkare för moderna och effektiva.

Vad föreslår då en assessor vid Collegium Medicum mot t ex en vanlig förkylning? Jo, först bör en svettkur åstadkommen med kamfer prövas, sedan är det dags för en kraftig laxering och som slutkläm rekommenderas åderlåtning. Hostade patienten kunde en hostmedicin gjord på rölleka, nässlor, körvel och vallmoknoppar försökas och förekom värk kunde en deg bestående av fläderbärsmos, spindelväv och huggormsfett läggas på det onda stället. De här behandlingarna och recepten verkar ju inte direkt hälsofarliga; om de hade åsyftad verkan är en helt annan sak. Otrevligare ordinationer fanns naturligtvis; mot ryggskott anbefalles vit hundlort i varmt öl, gåsskit, helst färsk vit, hjälpte mot gulsot och hade man lunginflammation fanns ett osvikligt medel; man drack flädersaft blandad med ölostvassla och häst- eller fårlort. De här recepten verkar misstänkt lika dem som kloka gubbar skrev ut, enda skillnaden torde vara att gubbarna inte visste något om vätskefilosofin och den kunde de nog klara sig förutan.

Framstegen

De som i dag talar om sjukvården kris, landstingens snålhet, operationsköer och brist på sjukvårdspersonal borde nog vid minsta eftertanke vara tacksamma över att slippa komma i kontakt med läkare och mediciner från svunna tider. Numera är tack och lov recept med huggormsfett och hundlort, med daggmaskolja och midsommardagg, med blodiglar och besvärjelser bortrensade och vi har i stället pencillin och cortison, röntgen och narkos, magnetkamera och titthålskirurgi. Inom sjukvården har utvecklingen faktiskt gått framåt.