Har ännu Lidköpingsrekordet i tresteg, Satt 1937
Införd i NLT November 2005
En av Lidköpings främsta idrottsmän är Åke Hallgren, trestegshoppare med tre SM i sin specialgren och 15.10 som bästa resultat. Han var under en tioårsperiod aldrig sämre än trea på SM, bofast i det svenska Friidrottslandslaget och erhöll utmärkelsen Stor Grabb. Till OS i London kvalificerade han sig också, kom till final men tyckte själv att han misslyckades med sin niondeplats. I stället fick han glädja sig åt att hans landsman Arne Åhman tog guldet.
Sina största framgångar vann dock Åke sedan han flyttat från Lidköping, han tävlade då för klubbarna Örgryte, Hälleforsnäs och Sleipner i Stockholm.
Åke föddes 1918 och hans pappa hette N W Hallgren. Han var skåning, anställdes som kamrer på Sirius tändsticksfabrik, var skicklig ekonom och mycket språkkunnig. Dessutom var han duktig idrottsman med häck- och sprinterlöpning som specialitet. Han höll länge Lidköpingsrekordet på 110 m häck och vann flera DM. Senare blev han ordförande i LIS, styrelseledamot i Västergötlands IF och dess representant vid Riksidrottsmöten.
Med ett sådant påbrå var det naturligt att sonen Åke kom att ägna sig åt friidrott, han hade en medfödd spänst och snabbhet och fick både uppmuntran och goda råd av pappan som också gav honom hans första par spikskor. Åke tackade för dem genom att som 18-åring slå pappans Lidköpingsrekord och det gladde säkert Hallgren senior.
Denne hade sedan länge beslutat att 1936 åka till Berlin – OS och kanske gjorde sonens rekord att han fick följa med. Far och son följde naturligtvis friidrottstävlingarna med intresse och sakkunskap, såg Hitler inviga spelen och Jesse Owens ta sina fyra guld, men de satt också på läktaren vid fotbollsmatchen Sverige- Japan. Från denna svenska förlustmatch gjorde Sven Jerring sitt klassiska referat när han förtvivlat upprepade: ”Japaner, japaner och åter japaner”.
Resan till Berlin företogs av ekonomiska skäl med cykel, nattlogi ordnades i hölador och frukt pallades i trädgårdar. Trots stor sparsamhet tog pengarna helt slut under den strapatsrika hemfärden och Åke fick lämnas kvar hos släktingar i Helsingborg för att vila och äta upp sig.
Åke Hallgrens namn återkommer ofta och regelbundet i lokala tidningsreferat från 1936 och fram till 1938, då han tog studenten i Skara och lämnade hembygden. Dessförinnan hade han vunnit höjdhopp vid Skolungdomens tävlingar i Stockholm, tagit DM och JDM för Västergötland i tresteg och vid tävlingar i Göteborg 1937 hoppat 14.22. Det var ett prydligt personligt rekord och också Lidköpingsrekord. Efter 68 år står det sig märkligt nog fortfarande.
Göteborg och Handelshögskolan där blev Åke Hallgrens nästa anhalt, men av ekonomiska skäl tvingades han avbryta studierna och hamnade i stället som kontorist vid järnbruket i Hälleforsnäs. Under sin Göteborgstid representerade han med framgång Örgryte IS och kunde glädja sig åt att debutera i landslaget redan 1938. Bruksledningen i Hälleforsnäs var idrottsintresserad och gav gärna Åke ledigt för hans många tävlingar och det gjorde att han förbättrade sina personliga rekord, vann SM 1940 och 1941 och fick nya landslagsuppdrag.
Andra världskriget medförde att Åke inkallades och han fick tillsammans med andra elitidrottsmän ligga vid en skidlöparbataljon uppe vid finska gränsen. Mellan inkallelseperioderna skötte han dock sin träning och lyckades hoppa lika långt som tidigare.
Efter några år i Hälleforsnäs hamnade Åke Hallgren i Stockholm, där Sleipner blev hans nya klubb. Den tillhörde han hela sin återstående aktiva tid, vann SM 1945, fick många nya landslagsuppdrag och togs ut till OS i London 1948.
Ragnar Edvardsson, jämnårig trestegshoppare från Mariestad och senare känd sportjournalist på Idrottsbladet, tävlade ofta mot Åke vid distrikts- och Skaraborgsmästerskap. Han bor nu i Falköping och kommer ihåg Åke som en glad, vänlig och positiv idrottsman med glimten i ögat. Andra i samma generation skulle säkert hålla med honom men har ingen möjlighet; de är alla döda.
Åkes aktiva tid inföll under Gunder Häggs och Arne Anderssons glansdagar då det ordnades stora friidrottsgalor över hela Sverige; vändkorsen gick varma och de många världsrekorden och spännande löparduellerna drog fulla hus. Det fick som bekant till följd att alltför stora penningsummor betalades ut till löparna och framför allt till Gunder, som ansågs bryta mot dåtidens amatörregler och därför diskades på livstid.
Trestegshopparnas spänst och kraft lockade dock aldrig någon större publik och de kunde därför aldrig kvittera ut några pengar under bordet. Risken för dem att överträda tidens amatörregler var minimal, men de kunde i alla fall glädja sig åt att ofta få tävla inför fullsatta läktare.
Efter OS i London lade Åke Hallgren spikskorna på hyllan, tio år som elitidrottare fick räcka och han ville i stället ägna sig åt fru och barn. Men han övergav för den skull inte idrotten. Som tränare och ledare i sin klubb lade han ned ett stort arbete och varje vår, när Sleipners klassiska terräng sprangs, tillhörde han arrangörsstaben. Han gjorde också ibland inhopp som radiokommentator och skrev gärna idrottsreferat i tidningar. Idrottsintresset behöll han hela livet och han följde noga med hur det gick för Lidköpings brottare och bandyspelare. På äldre dar återvände Åke till Lidköping och bodde de sista åren på Östhaga. Där kunde han i TV beundra Sveriges nya friidrottsstjärnor och glädja sig åt Carolina Klüfts, Stefan Holms och Christian Olssons framgångar. Åke Hallgren dog i juni 2005.
En del uppgifter om Åke Hallgren går att hitta på Lidköpings Idrottshistoriska museum; där finns också foton och några av de många priser han vann.