Från Lidköping till Sydpolen med Amundsen

Knut Sundbeck med på polarfärd

Införd i NLT Jan 2001

Roald Amundsen var 1911 den förste att nå Sydpolen och det efter en väl organiserad färd genom ödsliga och iskalla snövidder. Med sig hade han fyra kamrater och de tog sig fram med hundsläde och på skidor.

Ungefär samtidigt gjorde också Robert Scott ett försök att nå Sydpolen. Han använde motorslädar och ponnies på sin färd och det bidrog till att hans expedition misslyckades. Motorerna fungerade inte i den stränga kylan och det gjorde inte heller de små hästarna. Han kom dock fram till Sydpolen men väl framme såg han den norska flaggan vaja och hittade ett brev till sig från Amundsen. Scott hade förlorat i tävlingen om att vara först vid Sydpolen och det bidrog nog till att hans väg tillbaka blev en katastrof; alla i expeditionen omkom av köld och utmattning.

Knut Sundbeck.

Amundsens fartyg hette Fram och hade förut använts av den berömde polarforskaren Fritiof Nansen. Innan Amundsen gav sig iväg på sin sydpolsexpedition hade han sett över och rustat upp Fram grundligt. Till upprustningen hörde också att byta ut ångmaskinen mot en dieselmotor. Detta slags motor var 1910 en nyhet; fartyg med denna motor ombord kunde räknas på ena handens fingrar. I Stockholm hade dock den unge ingenjören Jonas Hesselman konstruerat en dieselmotor lämpad för fartyg och den hade så smått börjat tillverkas hos AB Diesel.

Där arbetade en ung man som hette Knut Sundbeck. Han var född i Lidköping och efter avslutad skolgång hade han arbetat några år på Lidköpings Mekaniska verkstad. Han var sedan till sjöss som maskinist men hade mönstrat av i Stockholm och hamnat hos AB Diesel.

Sundbeck var en av de montörer som fick åka till Norge för att installera den nymodiga dieselmotorn i Fram och det lyckades de bra med. Men på den provtur som Fram gjorde inför avresan fungerade motorn dåligt. Den norske maskinisten kunde inget om dieselmotorer och Amundsen fick nu bita i det sura äpplet. Han hade bestämt att hans besättning bara skulle bestå av norrmän men fick nu ödmjukt kontakta Stockholm och be om en kunnig maskinist; helst ville han ha Knut Sundbeck. Efter några dagars betänketid tackade Sundbeck ja och får alltså vara med om den lyckade sydpolsexpeditionen.

Amundsen var mycket nöjd med Sundbeck; han skriver i sin bok om Sydpolen: – Vad Knut Sundbeck levererade av gott arbete och om det stilla och obemärkta sätt han utförde det på kunde skrivas ett kapitel. Han kände sin maskin till punkt och pricka; han behandlade den som sin kelgris och den surrade och gick så det var en fröjd. Därför var det heller aldrig något på tok med den. Han gjorde i sanning heder åt sin firma och den nation han tillhör.

Ny expedition.

Amundsen lyckades alltså nå Sydpolen och innan den triumfatoriska hemfärden fick alla expeditionens deltagare ett berg , en havsvik eller en glaciär uppkallad efter sig. Därför kan man i dag på kartor över Antarktis hitta bergstoppen Mount Sundbeck, om än med ett visst besvär.

Amundsen gjorde l918-19 en ny resa; denna gång mot Nordpolen. I maskinrummet på det nya fartyget Maud härskade även denna gång Knut Sundbeck. Han gjorde det med sedvanlig bravur, men det hjälpte nu inte. Maud fastnade i packisen och satt fast ett helt vinterhalvår. Naturligtvis hade Sundbeck då inte mycket att göra i maskinrummet, men saknade för den skull inte sysselsättning.

Ombord på Maud gjordes noggranna meteorologiska och oceanografiska mätningar under stillaliggandet och Sundbeck tillverkade och konstruerade för dessa ändamål olika redskap och instrument som i dag kan ses på Fram-museet i Oslo. Han var också med om att rädda livet på Amundsen då denna anfölls av en sårad isbjörn.

För att hedra föregångaren Adolf Nordensköld och hans Vegaexpedition som upptäckt nordostpassagen lät Amundsen resa ett kummel i de trakter där Nordensköld övervintrat. På toppen av detta kummel placerades en stor kopparkula med alla namnen på deltagarna i Maudexpeditionen inristade. Kulan hade tillverkats av Knut Sundbeck och lär numera förvaras i ett museum i S:t Petersburg.

Lidköpingspatriot.

Efter färden med Maud hade Knut Sundbeck fått nog av polarfärder och blev Stockholmare. Varje sommar hälsade han dock på i sin gamla hemstad och han var en entusiastisk medlem i dåvarande Lidköpingspojkarnas förening. När han dog 1967 begravdes han på Gamla Kyrkogården i Lidköping och på gravstenen mot Lidan står självfallet i stenskrift att han deltagit i Amundsens berömda Sydpolsexpedition.

Benjamin Lidholm fick honom också att till dåvarande Lidköpings Hantverks- och Sjöfartsmuseum donera en proviantkista som varit med till Sydpolen och dessutom diverse foton, matsedlar från hemkomstbanketter, brev från Sven Hedin med inbjudan till Geografiska Sällskapet m m. Allt detta finns nu säkerligen på Vänermuseet och borde naturligtvis vid tillfälle ställas ut.