Konstnären och lantbrukaren
Införd i Lidköpingsbygden 1998
När Gunnar Wennerbergs mor, änkeprostinnan Sara Wennerberg, på gamla dar fick besök av sin äldste son, gladde hon sig naturligtvis mycket. Det var dock ganska sällan som gluntarnas skald hade tid att resa från Stockholm ända till Läckö kungsgård, där hans mor tillbringade sina sista år. Desto oftare kunde hon glädja sig åt besök av yngste sonen Brynolf. Det var inte så konstigt, han bodde på gården Djurgården, alldeles vid stranden av Ullersund. Det berättas att han vid sina besök alltid kom till häst och att han då elegant galopperade och piruetterade framför moderns fönster med hatten i hand.
Konstnärsdröm
När Brynolf omkring 1860 gifte sig och blev arrendator till Djurgården måste det ha glatt hans mor. Det var inte utan att föräldrarna hade haft bekymmer för yngste sonen, han hade varit ombytlig och hoppat från det ena till det andra. Efter studier i Skara och Uppsala sadlade han om för att bli lantbrukare och praktiserade som sådan flera år. Hans konstnärliga anlag gjorde dock att han senare beslöt sig för att bli artist. Detta ansåg hans föräldrar som osäkert yrke och de försökte i stället få honom till ämbetsman eller präst.
Gunnar Wennerberg stödde emellertid brodern; han skrev så här: ”Jag har en bror som skall bli lantbrukare. Han anser sig dessutom böra inhämta nödig insikt oljemålning, företrädesvis porträttering. Det är bra. Han kan ej låta bli penslarna. Till slut gav pappa prosten i Lidköping med sig och konstutbildningen kunde börja. Brynolf Wennerbergs förste lärare tycks ha varit konstnären Uno Troili, som till Gunnar Wennerberg bekräftade vad många anat; hans bror hade osedvanlig talang. år 1850, vid 27 års ålder, reser Brynolf till Köpenhamn och stannar där ett år för att förkovra sig i teckning och målning. Han verkar ha trivts, men nästa år beger han sig ändå till Düsseldorf.
Düsseldorfskolan
Som ressällskap hade han sin bror Gunnar, som fått ett stipendium för att studera estetik i Tyskland och Italien. De båda bröderna ger sig ut i världen fulla av förväntan och med glatt mod. De får pröva på att åka ångbåt från Köpenhamn till Stettin och därifrån vidtager en hisnande färd söderut med den nymodiga järnvägen. Man stannar i Berlin och Leipzig för att gå på museer och konserter.
Brynolf bekantar sig nu med de stora i konsten, han beundrar målningar av Rembrandt och Rubens och av många andra berömda konstnärer. Väl framme i Düsseldorf skiljs brödernas vägar, Brynolf stannar medan Gunnar fortsätter mot Italien. Düsseldorfskolan är ju ett begrepp svensk konsthistoria och en rad svenska och norska konstnärer verkade inom den under 1850-talet. Carl D’Uncker var den förste svensken i Düsseldorf, men den andre var faktiskt Brynolf Wennerberg han hade tydligen god uppfattning om vartåt de nya konstnärliga vindarna blåste. Riktningen på det vinddraget hade han tydligt uppfattat under sin Köpenhamnstid.
Typiskt för Düsseldorfskolan var att man gärna målade folklivsbilder från marknader och danser, från arbete och högtider. Ofta ägnade man sig åt porträtt och landskapsstudier, allt i en brunaktig färgton. Kritiken mot maneren i Düsseldorf kom att bli den, att man målade alltför nationalromantiskt med folkdräkter och idealiserade människor i falsk ateljémiljö. Teatermåleri utan realism, sade kritikerna.
Brynolf Wennerberg tycks ha funnit sig väl tillrätta, han studerade hos professor C F Sohn på Konstakademien och tillägnade sig de senaste idéerna och teknikerna. Redan i Tyskland verkar han ha blivit känd bland sina konstnärskamrater som en skicklig hästmålare.
Efter några år är Brynolf tillbaka i Sverige och ger tillsammans med några kamrater ut ett teckningsalbum med den tidstypiska titeln: ”Bilder ur svenska folklifvet”, som tas emot väl. Han målar under vistelse i Lidköping porträtt av Torsten Rudenschöld och av pappa prosten. Bägge dessa tavlor, liksom andra verk, utställdes 1856 på Konstakademien i Stockholm med en viss framgång och han fick sälja en del målningar. Detta gjorde det möjligt för honom att bege sig på en ny utlandsresa. Denna gång var det Paris som hägrade och hit kom han 1857. Han hyr en ateljé och blir elev till den dåtida berömdheten Thomas Couture, som målat ett fint porträtt av sin svenske elev. När Brynolf Wennerbergs gamle lärare Uno Troili kommer på besök till Paris tas han väl emot av Brynolf, som visar vad som är värt att se av Paris konst- och nöjesvärld. Och det var en hel del.
Till Kålland
Efter en tid i Frankrike återvänder Brynolf Wennerberg till Sverige och han har nu tydligen omprövat sin situation. Kanske dras han till sin gamla lantbrukar dröm, kanske har hans mors oro över de osäkra konstnärsyrket inverkat, alltnog han beslutar sig för att arrendera gården Djurgården på Kålland och gifta sig. Detta med äktenskapet är nog den största orsaken till att han längtar till hembygden. Han är närmare 40 år då han gifter sig med lidköpingshandlaren JP Schougs dotter Georgina och det äkta paret flyttar genast ut till det vackra Djurgården. En ateljé byggs till och det är nu meningen att Brynolf ska kombinera artistens och lantbrukarens yrken. Det lyckades han tämligen väl med under resten av sitt liv, men självfallet medförde isoleringen ute på Kålland att han avskärmades från det pulserande konstnärslivet i stora världen. Lantbruket tog också sin tid, hans stora intresse var hästar och flera timmar om dagen tränade han sina hästar och fick rykte om sig att vara kunnig uppfödare, skicklig körsven och djärv ryttare.
Familjen fick också sin tid, Brynolf Wennerberg älskade sin fru och sina barn. Han drabbades av en stor sorg 1870, då hustrun dog, men han gifte om sig med en annan av Schougs döttrar, Eugenia. även med henne fick han barn och detta andra äktenskap verkar ha varit lyckligt det också.
I sin ateljé på Djurgården var Brynolf Wennerberg ofta verksam, han målade porträtt av bl.a. sin mor, av svärfadern JP Schoug och av sin första hustru. Han specialiserade sig på hästmålningar, beundrade sådana var t ex Hemfärd från en västgötamarknad. Hälsingebönder med hästfora, Hästar på bete, Hästar med last och Slädfärd utanför Läckö. Dessa hästmålningar kan nog sägas förena Düsseldorfskolans proviansialism med en god portion realism. Mellan 1860 och 1890 deltog Brynolf Wennerberg flera utställningar bl.a. på Konstakademien, men hans verk väckte ingen större uppmärksamhet.
Konstnärsliv
Helt isolerad från tidens konstliv var dock inte Brynolf Wennerberg ute vid Ullersund. På Idet bodde den målande kaptenen Jakob Ahlberg och på Senäte den akademiskt skolade konstnärinnan Isabella von Koch. Och varje sommar kom etablerade svenska konstnärer till Kålland för att finna motiv till de realistiska friluftsmålningar som på 1870 talet började bli högsta mode. Ofta inkvarterades de på öboängen, Idet eller Traneberg och aldrig behövde de gå långt för att hitta gröna hagar, lummiga ekar eller blåa vänervikar att föreviga med sina penslar.
En av de gästande konstnärerna var skåningen Wilhelm Dahlbom, han hade nyligen illustrerat August Strindbergs bok om gamla Stockholm och hade själv umgåtts med den beryktade och smått skandalomsusade författaren. Det är nog tämligen självfallet att Strindberg som författare och människa var ett kärt samtalsämne; det verkar dock troligt att han hade fler anhängare än fiender vid Ullersund.
Göteborgskonstnären Reinhold Callmander klev ofta ombord på Eos i Göteborg med staffli och målarskrin och fick en lättsam och angenäm resa till Läckö där han hämtades med häst och vagn. Han var lärare vid Valands målarskola och tillhörde opponentrörelsen som angrep Konstakademien och ville skapa ett mer modernistiskt Konstnärsförbund. Detta lyckades också efter den stora opponentutställningen i Stockholm 1885, där flera sommarmålare från Kålland deltog.
Mauritz Lindström var ytterligare en gästande konstnär, han blev känd för sina stämningslandskap och hade liksom sina kollegor studerat i Tyskland och Frankrike. Han bosatte sig sedan i England och blev där berömd.
Från Norge letade sig Fredrick Collet ut till Kålland, han är en av Norges främsta representanter för friluftsmåleriet och kom senare att specialisera sig på vinterlandskap, känd som ”snemålaren”. Kanske tillbringade han några vinterveckor hos kapten Ahlberg på Idet för att få inspiration och motiv.
Idéer och intryck från dessa besökare kom att betyda mycket för de bofasta runt Ullersund. Man kunde följa med tidens alla debatter och Kålland upplevdes inte som en ankdamm. Diskussionens vågor kunde gå höga om unionen, Strindberg, Marx, Darwin, Konstakademien eller frihandeln där man satt i sommarnatten, i lummiga syrenbersåer och på snirklade verandor med iskalla punschglas och glödande cigarrer. Förmodligen höjdes rösterna allteftersom innehållet i flaskorna sjönk. Framför allt måste besöken ha glatt Brynolf Wennerberg, han som valt lantbruk och familj i stället för ett bohemiskt konstnärsliv. Nu hamnade han nästan i händelsernas centrum och fick direktkontakt med den stora världen.
Musikliv
Musik och sång hördes ofta från Djurgården. De som bäst stod för detta var medlemmar i familjen Meissner, som ofta tillbringade några sommarmånader vid Ullersund. August Meissner var kapellmästare på Berns salonger och gift med kapten Ahlbergs musikaliska syster, Abela. Meissner var duktig sångare och instrumentalist och varje sommar gav han små konserter och övade in hela kör- och orkesterverk med vänner och släktingar. Sonen Hjalmar reste landet runt som musikaliskt underbarn och behärskade tidigt flera instrument. Han blev senare berömd kapellmästare i Stockholm och gifte sig med Emma Meissner, den legendariska operastjärnan, känd och omtalad som Sveriges första Glada änka.
Brynolf Wennerberg var själv musikaliskt begåvad och kunde sitta i timtal och improvisera på den flygel som bror Gunnar skänkt honom, ofta trängdes han dock undan av sin syster eller av någon av sina hustrur vilka alla var skickliga pianisten Det berättas också att den unge Hjalmar Meissner och ”farbror Brynolf” tidigt fann varandra och att den gamles ögon tårades av lycka, när 15-åringen med inlevelse och känsla spelade Bach och Mozart.
Det sjöngs och musicerades alltså flitigt i hemmet, särskilt muntert var det då bror Gunnar kom på besök, då exekverade bröderna gluntar och musikaliska höjdpunkter avlöste varandra och fick åhörarna att njuta i fulla drag.
Branden
Brynolf Wennerberg och hans familj levde länge lyckliga på sitt kära Djurgården, släkt och vänner fanns på nära håll och då och då kom uppskattade besök från stora världen. Idyllen vid Ullersund tog emellertid brutalt slut en sommardag 1889, då en våldsam brand totalförstörde gårdens huvudbyggnad. Några tavlor, en del släktklenoder och en flygel; den flygel som i dag finns nedpackad på Vänermuseet, lyckades man vräka ut genom ett fönster, allt annat brann inne. Som tur var omkom ingen människa.
Branden var ett hårt slag för familjen, som tvingades flytta till Göteborg. Somrarna, fram till Brynolfs död 1894, tillbringades dock i en flygelbyggnad på Djurgården. Den konstnärliga skaparkraften var dock borta.
Brynolf Wennerberg blev inte av sin samtid uppskattad efter förtjänst, men han var en skicklig, självständig och tidstypisk konstnär En modern konstkritiker har sagt om honom att han var en skarpögd observatör med förmåga till långt driven individualisering. Och det är inget dåligt betyg.
Brynolf Wennerbergs alster är idag spridda över hela Sverige, en del teckningar finns på Uppsala Universitetsbibliotek och andra på Musikaliska Akademien. Vänermuseet äger också en del verk och på Idet hänger flera målningar av honom liksom av hans konstnärsvänner Glädjande nog vårdar nuvarande ägaren av Idet sina tavlor väl och har inga planer på att skingra den tidstypiska och värdefulla samlingen.
En retrospektiv utställning över Brynolf Wennerbergs konst borde arrangeras, det vore på tiden. Ett representativt urval av hans produktion torde inte vara omöjligt att spåra. Vore inte Läckö slott en lämplig plats för en minnesutställning. Eller känner sig Vänermuseet manat?