Bror Kronstrand kunde vid mogen ålder se tillbaka på ett framgångsrikt, äventyrligt, roligt men också arbetsamt liv. Han var född 1875 i Mariestad som son till en lokförare på den smalspåriga Mariestad – Moholms järnväg och de förhoppningsfulla föräldrarna satte honom vid tio års ålder i Realskolan. Där gjorde Bror ingen succé, han tillbringade två år i varje klass och hade efter sex års studier bara godkänt i välskrivning, teckning och gymnastik. Däremot var han duktig på att hitta på rackartyg. De mest spektakulära och omtalade var att kleta såpa på domkyrkoorganistens pedaler och vid stationen koppla bort alla vagnar från faderns lok.

Den unge Bror gjorde sig tidigt känd för sin talang att teckna, framförallt porträtt och han målade också påskkort till bokhandeln. Några av Mariestads mera välbärgade män beslöt därför att bekosta en utbildning i Stockholm för honom. Efter förberedande studier kom han 1895 in på Konstakademien, där han bland andra fick Georg von Rosen och Gustaf Cederström som lärare. Samtida elever var också Ivar Arosenius och Olle Hjortzberg. På Akademien utmärkte sig Kronstrand genom begåvning och flit och erhöll därför dess hertigliga medalj.

Under Stockholmstiden drabbades Kronstrand av en allvarlig sjukdom. Han hade gått ombord på ett utländskt fartyg för att rita av sjömän, men smittats av fläcktyfus. Han tillfrisknade, men sjukdomen medförde att han tappade allt hår och blev helt skallig. Det är därför som han i olika ordenssammanhang, t ex i samfundet S.H.T., fick namnet Breda Benan.

Vid sekelskiftet börjar Bror Kronstrands internationella karriär, han studerar i Dresden, och i Paris för att till slut hamna i England. Där gör han succé genom att ge ut en skämttidning och han får ett genombrott som porträttmålare. Han målar kungligheter, lorder, regeringsmedlemmar och vetenskapsmän, blir känd och väljs in i flera snobbiga klubbar. Men nya uppdrag lockar, Bror beger sig till S:t Petersburg, där han målar porträtt av Elsa Brändström och av bottenlöst rika ryssar och svenskar. Bland de senare Emanuel Nobel, som generöst bjuder honom att dela hans liv i överflöd med baler och champagne var kväll.

Men USA lockar och 1913 målar han porträtt i New York, Chicago och San Francisco. Han hinner också med en tripp till Hawaii, där han tack vare sin arbetskapacitet målar 42 porträtt på ett halvt år. Om Kronstrands berömmelse i USA vittnar att han porträtterade uppfinnarna Edison och Graham Bell men också presidentskan Taft, vars bild länge hängde i Vita Huset.

Under Första världskriget vistades Kronstrand i Stockholm, intensivt upptagen med att avbilda societetsmänniskor, men i början på tjugotalet hittar man honom i Sydamerika med uppdrag att måla porträtt av presidenter, generaler, ministrar och haciendaägare. Överallt beundras hans konst och Kronstrand tjänar mycket pengar som han förvaltar klokt. Det medför att han 1924 kan flytta hem till Sverige som en förmögen man, gifta sig och bosätta sig i sin hemstad Mariestad.

Kronstrand hade under sina internationella år utsatts för en mängd faror som kunde kostat honom livet. Han hade t ex försökt boka hytt på en båt från England till USA, där en rad brådskande beställningar väntade. Men alla bekväma hytter var upptagna och Kronstrand tvingades ta en annan båt. Det fartyg han missade hette Titanic! Under flera överfarter till USA, han gjorde 16 stycken, råkade han ut för farliga stormar och var nära skeppsbrott. I Brasilien, Argentina, Paraguay och Mexico hamnade han i mitt bland granater och kulor, då revolutionärer angrep honom, hans tåg eller hans hotell. I New York hade han bokat plats på Bostonexpressen men övertalades att åka en annan dag. Tur var det för tåget han skulle åka med råkade ut för en olycka och damen som satt på Kronstrands plats blev halshuggen av en vass metallbalk.

I Mariestad väntade ett lugnare liv utan äventyr och dit kommer nu en strid ström av förmögna människor för att sitta modell och Kronstrands dagar är fyllda av arbete. Men han tar också upp sin ungdoms hyss, en första april ser de goda Mariestadsborna att gräsmattan utanför hans hus målats grön och en annan första april blommar en rad körsbärsträd i Kronstrands trädgård. Men det är också hans skämtlynne som blommar, träden hade drivits fram i Kronstrands pannrum.

Småstaden Mariestad kändes så småningom för trång och Kronstrand flyttar 1932 till Stockholm, där han fortsätter att vara Sveriges mest kände och därtill snabbaste porträttmålare. Hans verksamhet som kunglig hovmålare, han målade tre porträtt av Gustaf V, gjorde att han utnämndes till Förste Hovintendent, en titel som Kronstrand var barnsligt stolt över.

Kronstrand har idag kommit att stå i skuggan av den berömde Anders Zorn, vars målningar betingar osannolikt höga priser. Kanske var Kronstrand alltför snabb och det medförde nog att hans porträtt saknade djup och karaktär. Medvetet ville han ha fram skönheten hos de damer han avbildade och realistiska målningar av män undvek han. En kritiker har skrivit om Kronstrands inställning att ”det sanningspatos som utmärker den halvt förgrämda realismen har inte influerat honom”. Kanske är det just därför som Kronstrand idag betraktas som en andra rangens konstnär och hans porträtt inte når toppriser på konstauktioner.

I Kronstrands födelsestad, Mariestad, vårdas dock minnet av stadens store konstnär. Nyligen invigdes en Kronstrandssal, fylld med tavlor av honom, hans födelsehus har försett med en minnesplatta och i stadens arkiv förvaras anteckningar som, liksom flera tavlor, testamenterats till staden av målarens andra hustru. Bland konstnärens efterlämnade papper finns en orderbok i vilken Kronstrand gjort anteckningar om sina modeller. Där kan de få epitet som skitkäring, snåljåp och dumskalle och det visar att Kronstrand faktiskt hade en realistisk uppfattning om de personer som han porträtterade.

Bror Kronstrand dog 1950 och hade då målat ca 2000 porträtt.

Fakta till artikeln är hämtade ur Sten Söderbergs bok, Bror Kronstrand Målare och resenär.